Mårten Janson: dumpa de dyra, flotta kåkarna!

Två stockholmsmuseer riskerar att behöva lämna sina lokaler. Men Mårten Janson kommer inte att skriva under det pågående uppropet om att ”rädda” Medelhavsmuseet och Östasiatiska museet. Här förklarar han varför. 

Nyss avslutade jag en tvåårig tjänst som utställningsproducent på Världskulturmuseerna. Det ger mig ett inifrån- och utifrånperspektiv som jag tänker resonera utifrån. I slutet kommer ett djärvt förslag.
 
Jag har ställt frågan vad man tycker att Statens museer för världskultur borde göra i stället för att säga upp två av sina fyra hyresavtal. ”Uppvakta regeringen” är det vanligaste svaret, medan Birgitta Rubin i DN hellre vill offra Världskulturmuseet i Göteborg. Men ärligt: tror nån på allvar att en myndighet förmår förändra en politik som varit densamma i decennier? Här bör man tillägga att det inte ligger i de statliga myndigheternas uppdrag att gå i polemik med sina uppdragsgivare. Och detta säger jag som en demokratins tjänare, en statsanställd. Om vår regering inte suttit på ett tydligt mandat i en av världens mest stabila demokratier skulle jag uttryckt mig annorlunda. (Och ja, jag har massor av åsikter om den sittande regeringen och hur de åsidosätter demokratiska processer men det tar vi över en öl.) 
 
En överintendent för en statlig myndighet ska tillsammans med sin personal forma en verksamhet utifrån instruktion och regleringsbrev. Uppfylla ett uppdrag utifrån de givna ramarna. Här är handlingsfriheten ganska stor. Till exempel står det en relativt fritt att fysiskt placera sin verksamhet där det passar bäst. Här kan man påminna om att Världskulturmuseerna betalar 42 procent av sitt anslag i hyror till Statens fastighetsverk. Före de aviserade hyreshöjningarna. Som jämförelse betalar Statens historiska museer tillbaka runt 20 procent av sitt anslag via Statens Fastighetsverk till Finansdepartementet. Mindre än hälften.

Det man nu gör på Världskulturmuseerna är att rädda verksamheterna genom att skilja dem från de svindyra byggnader de är inhysta i. Man satsar på verksamhet och människor i stället för kvadratmeter. Det borde gjorts för länge sedan – när det var aktuellt förra gången. Här är något Birgitta Rubin med flera missar: överintendent Britta Söderqvist tänker helt rätt när hon satsar på de byggnader som faktiskt är tänkta som museer – och här talar jag utifrån omfattande erfarenhet av att försöka bygga utställningar i lokaler som ursprungligen tjänat helt andra ändamål.

Alla vi statliga kulturverksamheter har förresten samma frihet att välja bort dyra och inte översvallande ändamålsenliga lokaler. Nu till mitt förslag: Vi skiter i det här. Vi dumpar de dyra, flotta kåkarna och tar våra uppdrag, våra verksamheter och våra statliga anslag med oss och bildar ett kulturkluster i Järva eller Botkyrka! Här kan vi hitta gemensamma ytor för utställningar, pedagogisk verksamhet, forskning och för våra tynande bibliotek. Vi hittar nya sätt att uppfylla våra uppdrag på, i samverkan med varandra och vår omgivning, och med ekologisk, social och ekonomisk hållbarhet som kärnord.  Dansmuseet kan få vara en bra inspiration. Det finns roligare ställen att hänga på än Stockholms innerstad!
 
Slutligen – visst gör det ont att se Medelhavsmuseets charmerande marmorsal förvandlas till en trist galleria, som snart går i konkurs när inte heller den kan bära hyreskostnaden. Men det är inte Världskulturmuseernas fel. Det är resultatet av en förd politik.

Mårten Janson