En inbjudan till Oslo

Hur många minuter behöver man för att hinna se ett helt museum? Eller för att bilda sig en uppfattning om kulturklimatet i ett land? Pia Cederholm tog chansen att speeddejta kulturen i Oslo.

Den som någon gång varit på konferens vet hur stressigt det kan vara mellan programpunkterna och hur lite tid man får för att göra något annat. Men en blåsig måndagseftermiddag fann jag mig stående vid ingången till det nya Munchmuseet i Oslo med 20 minuter till stängning. Hur skulle du ha gjort? De övriga i mitt sällskap vände på klacken. Själv tänkte jag på det osäkra världsläget. Kanske kommer möjligheten inte åter i första taget och då får jag ångra mig. Ett museibesök, hur kort det än är, får man sällan ångra.

Det som avgjorde var nog ändå att en museivärd, en ung tjej, fångade upp mig i entrén och snabbt satte sig in i vad jag var ute efter. Se museet på 20 minuter? Visst. På stående fot ordnade hon med biljett, inklusive studentrabatt, och gav anvisningar om garderoben, rulltrapporna och en lämplig utställningssal att styra stegen mot. På så sätt slapp jag leta efter en reception och ställa mig i kö vid någon disk. Smidigt!

Det nya Munchmuseet är en i raden av spektakulära kulturbyggnader som tillkommit de senaste åren i den nya stadsdelen Bjørvika. Här sträcker sig Oslofjorden in i stadens centrum och kopplar ihop storstadspuls med friluftsliv. Nedanför Operan, ett annat av dessa nya arkitektoniska landmärken, finns en anlagd badstrand bredvid båthamnen och på andra sidan fjorden dyker människor i vattnet efter att ha värmt sig i någon av de små basturna. Att bada bastu mitt i Oslo är möjligt för var och en får jag veta; det kräver inget medlemskap i någon förening.

Vid sin död 1944 hade Edvard Munch testamenterat hela kvarlåtenskapen till Oslo kommun: över tusen målningar och därtill skulpturer, teckningar och grafik men också böcker, fotografier, möbler och mycket annat. Denna väldiga samling har Oslo på senare tid förvaltat med omsorg. Vi är många som besökt det gamla Munchmuseet i stadsdelen Tøyen, ett uppskattat museum invigt 1963, ombyggt och nyinvigt 1994. Trots säkerhetsanordningar blev både ”Skriet” och ”Madonna” stulna 2004 och åtskilliga miljoner lades därefter på att ytterligare stärka säkerheten. Något helt nytt museum för Munchs konst skulle därför inte behövas, menade många. Protesterna mot planerna pågick i decennier. Till slut togs dock det första spadtaget för det nya Munchmuseet i Bjørvika, inrymt i den byggnad som kallas Lambda, där det invigdes i oktober 2021. Samma år belönades den liksom krampaktigt sneda, ångestskrikande huskroppen med ”Grøss-medaljen” för Norges fulaste byggnad. Men jag gillar Lambda. Museet är kongenialt med sin konstnär, djärvt och humoristiskt och galet elegant. En 58 meter hög madonna med magknip.

Nog hann jag se mycket Munch på 20 minuter, även om jag rusade genom några av de elva utställningssalarna. Jag började på sjätte våningen där jag överväldigades av Munchs monumentalmålningar, som fått dubbla takhöjden för att rymmas. Den största av målningarna är nästan 50 kvadratmeter. De här gigantiska verken fick häromåret lyftas in genom en skåra i väggen på sjätte våningen efter en nattlig transport med både lastbil och båt från gamla Munchmuseet i Tøyen.
Från de religiöst färgade monumentalmålningarna tog jag rulltrappan ner till fjärde våningen med mer välkända motiv: Skriet, Madonna, alla ömsint avporträtterade arbetare, drömmare, mördare, bleka och lidande mänskliga fysionomier. Museishopen var dessutom öppen en hel timme efter att utställningarna stängt, så jag fick mitt lystmäte på flera sätt.

Eftersom jag var i Oslo på författarkonferens ingick även ett besök på nya Deichmanska biblioteket, en annan fascinerande byggnad som jag passerat på väg till Munchmuseet utan att ana att det också var någon sorts kulturinstitution. Jag gissade snarare på ett hippt varuhus. Det slår mig nu att jag som svensk främst förknippar påkostade prestigebyggen med kommersiella syften och därmed inte känner mig inbjuden som medborgare. I Sverige strör vi inte miljoner över kultursatsningar med sådan norsk lätthet. Det är en annan era här nu, en snålare och dystrare vind som blåser. Bildning? För alla? Bekostad av samhället? Näe.

Deichman ser alltså ut som en arkitektonisk dröm men är Oslos stadsbibliotek, kommunens huvudbibliotek och Norges största folkbibliotek. Det gamla biblioteket öppnade redan 1785, då med kanslirådet och upplysningsmannen Carl Deichmans boksamling som grund. Den här nya byggnaden invigdes i juni 2020 och har redan belönats med både biblioteks- och arkitekturpriser. Jag läser mig till att det karaktäristiska utseendet, med interiörens tre öppna atrier ställda mot varandra och med exteriörens utkragning (ett 18 meter långt hörn som skjuter ut över ingången), ingår i en sinnrik konstruktion som dels främjar utsikten mot Operahuset, dels gynnar inomhusklimatet med miljövänlig uppvärmning och ventilation.

De sex våningarna rymmer förstås mängder av böcker, uppåt en halv miljon, på många olika språk, men också grupprum, studieplatser, verkstäder, en biosalong, en hörsal för 200 personer, ett kafé och en restaurang, till och med något så underbart som en museishop (eller om det borde heta ”bibblobutik”?). Här finns gott om olika sorters utrymmen för den som vill studera eller skapa, spela spel eller läsa; utan avgifter och öppet för alla. Givetvis kan man låna böcker men också musikinstrument, symaskiner, lödutrustning och verktyg av olika slag och till och med använda bibliotekets 3D-skrivare. Lekplatser samsas obekymrat med konstinstallationer. Bokstäver fladdrar från taket, trädgrenar viskar ljud som översatts från skalbaggars annars ohörbara språk. Redan i entrén välkomnas man under Lars Ø. Rambergs verk Brainstorm, 400 meter lysande neonrör, och så fortsätter det i hela byggnaden.

Deichman visar sig vara ett ställe att utan åthävor slinka in på för att läsa, studera, leka, spela, umgås, köpa fika eller äta medhavd matsäck. Jag ser pensionärer, studenter, barn i alla åldrar, ammande mammor. Det är fullt av folk och många verkar anamma bibliotekets uppmaning att stanna hela dagen. Som utflyktsmål är ju detta långt mer inspirerande än något köpcenter eller möbelvaruhus. För hela familjen dessutom. Jämförelsen är förstås orättvis, men mina tankar går ändå till Stockholms stadsbibliotek med dess imposanta entré, där den som inte har minst en fil.kand. kan tveka om man är välkommen. Och dit tar man knappast med sig bebisen som just lärt sig krypa.

Det var verkligen inte planerat så, men konferensen i Oslo visade sig innehålla små glipor av tid för kulturupplevelser av högsta klass. Sådant tänder ett litet hopp i denna mörka tid. Nästa gång jag kommer till Oslo ska jag tillbringa mer tid med Munch och så ska jag se det nya Nasjonalmuseet for kunst, arkitektur og design som enligt vad jag hörde några norrmän själva säga är ännu märkvärdigare än Munch och Deichman. Hur nu det är möjligt. Som svensk gläder jag mig förstås helhjärtat å norrmännens vägnar, utan minsta spår av kulturpolitisk avund.

Text och foto: Pia Cederholm

Pia Cederholm är författare och doktorand i didaktik vid Uppsala universitet.