Från obehag till välbehag

”Det var nog namnet på utställningen som lockade mig: From dying to living. Ordens omkastande gjorde mig nyfiken, trots att jag varken efterforskat konstnären Korakrit Arunanondchai eller läst utställningens USP. Jag tycker om att möta utställningsrummen helt oförberedd.” Fideli Selenius rapporterar från en omslutande utställningsupplevelse på Moderna Museet.

När jag stiger in i utställningen är det mörkt och min första reaktion är att golvet känns obehagligt. Några fotsteg till och jag förstår att jag går på sand. Runt omkring mig är väggarna svarta men smyckade med vingbeklädda gestalter. Det är ett videokonstverk som visas, och jag sätter mig ned på de angivna bänkarna bredvid ett mjukisdjur föreställande en kanin.

Ibland är det fördelaktigt att inte vara påläst, andra gånger leder det bara till förvirring. Eftersom jag inte ser filmen från början förstår jag ingenting. Men jag känner flera känslor. På duken projiceras eld, där finns en påse med organ och människor som äter av påsen med organ, tiden går baklänges, mer eld och eld och prat om död och massaker och den thailändska kungen. Obehaget slår rot i magen och när utställningsrummet hastigt blir tyst och mörklagt hoppar jag till i den plötsliga skräcken för tomheten. Jag känner hjärtslagen som antingen är mina eller kaninens och vi väntar på uppbrottet i det vakuum som bildats. Stillheten byts ut till höga ljud och snabbt blixtrande ljus. Funderar på om jag på något mystiskt vis hamnat på en bunkerklubb i Berlin. Det blir intensivt och jag behöver byta rum. I nästkommande del av utställningen sitter en mänskligt gestaltad skulptur på golvet, och ja, jag lämnar för första gången en utställning av rädsla.

Aldrig har jag föreställt mig att jag ska lämna ett museum för att konsten var för skrämmande. Hade jag fått höra att någon annan gjort det hade jag nästan inte trott dem. Det här är en utställning, och en upplevelse, jag kommer bära med mig under lång tid – för självklart gick jag tillbaka några dagar senare, noggrann med att fråga efter klockslag för att se allt från början.

Vid försök nummer två är jag både känslomässigt och informativt rustad. Videoverket är cirka en timme långt och uppdelat i akter. I den här stunden känner jag ingen rädsla, utan känslor av sorg, längtan, förundran, avsky, lycka och samhörighet. Jag ser helheten och känner mig hel. Det som skrämde mig förr var ovissheten, och Arunanondchai förklarar det för mig genom fantastisk filmkonst. Trots att utställningen centrerar runt videoverken är de taktila elementen närvarande. Ljudvibrationerna känns djupt in i bröstkorgen.

Jag tar mig genom utställningens tre rum. I det sista vilar jag blicken på en installation till tonerna av konstnärens meditativa skandering. Fingrar söker och doppas och det blir ringar på vattnet. Arunanondchai tycks arbeta med dikotomier, och jag fascineras över hur känslorna i mig skiftat under mina besök. Några timmar av tumult, för mitt känsloliv. Men jag älskade det. Vid de sista stegen ut från utställningen är jag fylld av välbehag och insikten av att alla slut också är en ny början. Kanske är det så här det känns att gå från dödsrädd till livsbejakande. Hur många liv måste jag leva innan jag får se något liknande igen?

Fideli Selenius är frilansande utställningsproducent.