Nordbor – ett konfliktfritt bländverk

Utställningen ”Nordbor” på Nordiska museet är skickligt gjord och scenografin imponerar. Men, undrar Ewa Bergdahl och Kersti Berggren, vart i detta stora utställningsbygge har människans vardagsslit och samhällets konflikter tagit vägen?

Nordbor (recenserad i Utställningskritik av Irène Karlbom Häll) är en mäktig, flärdfull, färgstark och omfattande utställning som vill skildra framväxten av samhället Sverige under femhundra år. Vi läser förundrat de många recensionerna i media som höjer utställningen till skyarna och blir nyfikna. Detta är ett enormt stort projekt som nu äntligen visas upp för allmänheten, kanske det till och med står i paritet med Nordiska museets pampiga invigning i juni 1907?

Vi besöker utställningen under ett dagspass och bländas av scenografin precis som många andra. Nästa inga kritiska röster har hörts, förutom Göran Greider som i Aftonbladet försynt påpekat att folkrörelserna lyser med sin frånvaro. Vi bestämmer oss för att undersöka hur Nordiska museet valt att skildra Sveriges framväxt under de senaste 500 åren.

Den första frågan vi ställer oss är: varför har man valt att kalla utställningen för ”Nordbor”?
Fokus ligger hela tiden på Sverige. Den samiska kulturen får visserligen ett visst utrymme och Finland är med som ”Sverige-Finland”, en minst sagt tveksam benämning. Finland betraktades under drygt 400 år som den östra delen av det svenska riket. Att använda termen ”Sverige-Finland” är att lägga historien till rätta och osynliggöra den svenska kolonialpolitiken. Norska föremål förekommer i utställningen, men unionen Sverige-Norge omnämns inte och information om den uppslitande striden innan Sverige gav upp unionen 1905 får man leta efter. Det finns heller ingen koppling till Island, Färöarna, Danmark eller Grönland.

Utställningen bygger på tre huvudspår: natur, tanke och familj. Som ett slags övergripande scenografisk tråd används de fyra årstiderna så att besökaren i de olika perioderna i historien samtidigt rör sig kronologiskt genom vår, sommar, höst och vinter.

Människans förhållande till naturen är ett intressant tema som skulle ha kunnat visa hur vår uppfattning om naturen växlat med seklerna. Den sortens reflektioner finns dock inte i utställningen. Naturen beskrivs som ett ymnighetshorn ur vilket det flödar resurser som tas tillvara.

Det synsättet har vi svårt att tro att till exempel skogsfinnarna hade anammat. Deras slit för brödfödan i skogarna var oerhört. Det gällde istället att blidka naturen och att betvinga dess krafter. Men den inledande 1500-talsmontern ”Med eld tämjer de skogen” illustrerar också hur en omfattande folkmigration förminskas och i det närmaste helt pulvriseras. Montern, som handlar om svedjebrukarna från (mestadels) Savolax som flyttade in till de svenska skogarna under 1500-talet, domineras av små föremål och magi. Här visas en rad näverskor och en toppig hatt. Samtidigt väljer museet att lyfta fram åskviggar med förklaringen att dessa tilltroddes att på magisk väg kunna förhindra att svedjan blev en skogsbrand. Åskviggen skymmer beskrivningen av hur det verkligen gick till. Att det var välorganiserade arbetslag som utifrån noggrann planering byggd på erfarenhet förhindrade bränderna. Svedjandet var inte som att bränna löv i ett hörn av trädgården. Det omvandlade hela landskap.

Skogen beskrivs som oändlig, och som en allmänning utanför byarna. Men den skog som savolaxarna koloniserade, var och är fortfarande inte oändlig, och den ägdes av någon. Striden om marken var ett av kronans motiv för att tillåta/uppmuntra nyodling och kolonisering. Det andra motivet var att få fram bröd till en befolkning som skulle ut i krig. Och säd som kunde säljas för att finansiera krig.

När magi företrädesvis skildras i beskrivningen av samer och finnar är det risk för en slags exotism som samtidigt signalerar primitivism och som skiljer folkslagen från ”riktiga” svenskar. Museet har valt att kalla magin för ”folklig”. Men var det samer som skrev in trolldomsparagrafen i svensk lagstiftning? Eller var det skogsfinnar som dömde kvinnor för häxeri? Folktrons förekomst i våra förfäders vardagsliv hade oftast en väldigt praktisk funktion och har egentligen ingenting med dagens föreställningar om det övernaturliga att göra.

Trots den väldiga mängden föremål i utställningen är föremålen stumma. Ett museums unika styrka är ju att ha tillgång till föremål. Texterna med sina lätta anslag och tilltal knyter inte an till de många objekten som visas. Med andra ord: texterna handlar inte om föremålen, och föremålen leder inte vidare till en fördjupad historia. Men det är ändå glädjande att till exempel föremål från skogsfinnarna, som bevarats i museets samlingar i över hundra år, nu äntligen visas för allmänheten.

Sjuttonhundratalet framställs i utställningen som en tid då importerade produkter från andra sidan jordklotet blev vardagslyx och hur vurmen för det kinesiska påverkade hela västvärldens kultur och tänkande. Men det var ju en ytterst liten elit i samhället som hade förmånen att kunna dricka te i kinesiskt porslin och som kunde klä väggarna i sina bostäder med tapeter med kinesiska mönster. Under 1700-talet inträffade långa svältperioder för stora delar av den arbetande befolkningen, delvis orsakade av missväxt men också av krig och stora skattepålagor. Av detta finns ingenting i utställningen.

Den är svårt att följa de tre övergripande tematiska trådarna. Temat natur är nog det svåraste spåret att följa. I de digitala informationsskyltarna beskrivs många olika skilda företeelser och berättelser som har mycket lite med natur att göra. Vår samhällsutveckling har kantats av dramatiska händelser där konflikter och kamp mellan olika ekonomiska intressen varit ständigt återkommande. Av detta finns inga spår. Som besökare passerar man förbi otaliga stora rumsliknande montrar överlastade med föremål – många högeligen intressanta att dröja vid, men i brist på texter som sätter in föremålen i sina sammanhang, blir de många oljetavlorna i sina guldramar, porslinserviserna och de tunga draperade textilierna endast dekorativa inslag i montrarna. De fysiska tingens inbördes relationer kan möjligen skapa fantasibilder hos besökaren men någon folkbildande funktion fyller de inte. Utställningen är uppbyggd av föremål, men berättar ingenting om dem. Vi får helt enkelt gissa oss till vad de föreställer, vem som använt dem och vad de representerar. Den som söker mer information kan via museets hemsida åtminstone få besked om proveniens och ålder på ett urval av föremålen.

Det står givetvis museets kuratorer fritt att använda föremål ur samlingarna som dekorelement, men det är anmärkningsvärt att till exempel 1500-talet illustreras med ett urval näverföremål där ingen näverkont eller sko är äldre än 1800-tal. Vill man skildra skogsfinnarnas liv under femtonhundratalet vore det förslagsvis bättre att till exempel berätta om rökugnen och om dess praktiska funktion för överlevandet. Har man inte förstått rökugnen har man inte förstått rökstugan och därmed inte heller skogsfinnarnas överlevnadsstrategi. Istället har museet valt att beskriva den s.k. paha-stocken som en pelare, som med magisk innebörd står för sig själv och sträcker sig upp mot taket. Paha-stocken var dock i första hand en nödvändig del av rökugnens konstruktion. Den stöttade det hörn av ugnen som vetter ut mot rummet.

Hela utställningen är onekligen otroligt skickligt gjord och scenografin bländar och imponerar. Det är som om museet återknutit till Arthur Hazelius gamla vision med rumsliga tablåer. Hazelius använde fullskaliga dockor i de rekonstruerade miljöerna och stundtals även levande modeller framför allt under mässor och evenemang. Dagens moderna teknik möjliggör istället spännande digitala iscensättningar och representationer av människor från olika tidsepoker. Och det är framför allt framför de digitala presentationerna av vanliga människor och deras livsöden som besökarna dröjer sig kvar.

Men – och det är den viktigaste invändningen – här finns ett tomrum efter något som vi går och letar efter i salarna. Var i hela detta stora utställningsbygge finns människans arbete och organisering skildrad? Samhället har ju inte byggts av sig självt och inte heller av framsynta eller bakåtsträvande politiker eller skickliga arkitekter. Idéer, tro och tankar har naturligtvis haft betydelse för utformningen, men några måste ha gjort grovjobbet. Ingenstans skymtar det som faktiskt har lagt grunden till det samhälle som vi lever i idag, nämligen människans enträgna arbete. Av all vår vakna tid har vi i alla tider lagt ner mest tid på att arbeta med jorden, skogen, i fabrikerna och verkstäderna, på bruken, kontoren och så småningom i alla de samhällssektorer som välfärdssamhället skapade. Allt detta arbete är osynligt, liksom även det som faktiskt lade grunden till det folkhem vars resultat skymtar i i några av montrarna, nämligen; rörelserna. Detta gäller framför allt den sena delen av 1800-talet och 1900-talet. Sverige byggdes av rörelser; arbetarrörelsen, bildningsrörelsen, nykterhetsrörelsen, frikyrkorörelsen och idrottsrörelsen. I alla dessa organisationer lade många hundratusentals människor ner ofantliga mängder ideellt arbete. Det var i rörelserna som vår demokratiska styrelseform utmejslades och det var rörelserna som formade 1900-talets individer till ett kollektiv. Och det var kampen och striderna för en ljusare framtid och ett rättvisare samhälle som lade grunden. Begrepp som klass, konflikt, strejk och kapitalism tycks helt vara bortsuddade ur museets berättelse om hur dagens Sverige blev till.
Men nog kunde alla dessa föremål från samhällets femhundraåriga historia även fått de bakgrundsberättelser som skulle ha gett rättvisa åt själva skapandet av dem och som kunde ha tydliggjort att människans välfärd är ett resultat av hennes organisering och arbete.

När vi går genom de skickligt uppbyggda rummen i olika ljussättningar och kulörer och betraktar montrarna, slår det oss att utställningen mycket tydligt speglar Nordiska museets samlingsbestånd. Här finns otaliga föremål som illustrerar bönders liv och lika många som skildrar högreståndsmiljöer, men väldigt få vardagsföremål från arbetarfamiljer.

Än mer påtagligt märks detta när vi kommer fram till en monter som illustrerar det sena 1800-talet. Där skymtar i ett av hörnen en oansenlig röd tygfana med texten ”Arbetarepartiet Socialdemokraterna”. Fanan som enligt museets katalog är tillverkad ca 1900 är av det allra enklaste slaget och i sitt sammanhang ser den väldigt apart ut där den trängs med oljemålningar, 1800-tals möblemang, jordbrukshandböcker, leksaker, en gammal telefonapparat, en hatt och ett par vita handskar samt några olika industriprodukter. Färgsättningen är djupröd och associerar tydligt till det sena 1800-talets borgerliga inredningsideal.

Den lilla fanan i det övre högra hörnet framstår som en liten påminnelse och kanske som en varnande vink om vad som komma skall. Men av berättelsen om de otaliga fackliga striderna, kampen för organiseringen och den framväxande arbetarrörelsen finns inga spår. Och varför välja en fana där inte ens partiets namn är korrekt? Det bärande stora partibygget i vårt land har ju sedan bildandet 1889 hetat Socialdemokratiska Arbetarpartiet (SAP).

Vi går vidare in till 1900-talets korridor. Mellankrigstiden är kanske den del av utställningen som tydligast illustrerar museets brist på föremål från den första hälften av 1900-talet. Här har man dessutom valt att återanvända gamla museimontrar och släppt in något som påminner om dagsljus. Effekten blir märkligt blek. Fokus ligger här på de två världskrigen men föremålen är få. Det är först under 1960- och 1970-talen som föremålsmängden ökar. Det är också nu SAMDOK, museernas gemensamma systematiska samtidsdokumentation inleds. Den organiserades av Nordiska museet och många museer runt om i Sverige deltog i arbetet med att samla in berättelser och vardagsföremål från samtiden. De sista montrarna i utställningen är för flertalet besökare en riktig orgie i nostalgi eftersom de innehåller en stor mängd föremål med hög igenkänningsfaktor, som verkligen speglar den vanliga arbetar- och medelklassfamiljens vardagstillvaro.

Vi lämnar utställningen med en känsla av tomhet. Om syftet varit att skildra framväxten av Sverige under 500 år finns här stora luckor. Det mest anmärkningsvärda är nog att skildringen av det kollektiva arbetet lyser med sin frånvaro liksom även de politiska striderna som har lett fram till det samhälle vi idag befinner oss i. Men kanske är det framför allt avsaknaden av berättelserna om folkrörelserna som gör oss riktigt besvikna, eftersom dessa som företeelser är något av det mest karakteristiska för det svenska 1900-talssamhället som vi har. Göran Greider hade helt rätt: ”Om den här utställningen står där i många år kommer den att bidra till att retuschera bort avgörande drag i nordbornas/svenska folkets liv.”

Ewa Bergdahl & Kersti Berggren

EB är kulturhistoriker och f d museichef, idag sekreterare i Föreningen Arbetarskrivare samt Maria Sandelsällskapet.
KB är arkitekt och har tidigare arbetat bl a på Värmlands museum och Riksantikvarieämbetet.