Välbehövd samtidskonst om skogen

Utställningen ”Åtta grader / Samtida konst om skogen” på Bildmuseet i Umeå ger utrymme för konstnärlig undersökning av skogsbruk och framstår som en viktig motvikt för industrins synvinklar.

En kvinna tecknad i verklig storlek stirrar med ett ledset, argt och uppgivet uttryck rakt på besökaren som kliver in i utställningen. I omgivande texter och en utställningsfolder beskriver konstnären Lena Ylipääs verk Arv (2024) hennes och systerns relation till skogen och förargelse och uppgivenhet över skogsavverkningen som har pågått i norra Sverige ända sedan området koloniserades, och fortsätter i stor skala än idag. ”Det är så ledsamt att jag behöver uppleva den ”gröna omställningen” som ett hot”, skriver konstnären.

Det är en upplevelse som sätter stämningen för utställningen. I Sveriges Timmerimperium (2024) kartlägger den lettiska arkitekten Tom Kokins skogsägande av svenska skogsbolag både inom och utanför Sverige. Den resulterande kartan täcker hela Norden, fortsätter in i Ryssland och följer Östersjöns kust genom Baltikum, Polen och norra Tyskland. Teckningar visar förloppet av skogsbruket, från mångfaldig och vildväxande skog till monokultur och prydliga rutnät av åkrar. Träet används för att bygga hus och omvandla skog till bebyggelse och rationellt lantbruk. En mindre karta bredvid drar en tydlig parallell mellan svensk stormaktstid under 1600-talet och dagens svenska timmerimperium. Kolonialismen fortsätter, om än i en annan skepnad.

Kokins verk visas på en fristående vägg i utställningsutrymmen som talande nog står parallellt framför den vägg som täcks av Elia Nurvistas batiktryck The Route (2024). I starka röda, gula och svarta färger berättar textilen om Indonesiens urbefolkning och ankomsten av nederländska kolonisatörer med sina skepp och skjutvapen, hur naturen omvandlas till lantbruk och palmoljeplantager, skövling som resulterar i en storskalig industri som producerar till synes oändliga rader av palmoljetunnor under översikt av stolta generaler. Framför textilen på golvet, arrangerat i tre öar, står små oljepalmer i stengods. Vid närmare blick visar palmerna sig ha mänskliga fötter. The Frontier (2020) är en armé i form av palmoljeträd, redo att förflytta sig vart än människor vill ersätta naturlig växtlighet med palmoljeplantager.

Att Kokins och Nurvista placeras bokstavligen parallellt i utställningsutrymmen understryker budskapet. Medan palmoljeproduktionen på senare år starkt kritiserats och bojkottats så njuter svenskt skogsbruk, trots viss kritik, fortfarande av ett anseende som grönt och klimatnyttigt. Detta trots att både indonesiskt och svenskt skogsbruk innebär omfattande skövling och påverkar både naturen och lokalbefolkningen negativt.

Jojkaren och renskötaren Jörgen Stenbergs ljudverk Samklang (2023) berättar om heliga platser för samer. Han kritiserar hur religionsfriheten i Sverige inte verkar täcka just dessa heliga platser i naturen, i alla fall inte om skogs- och gruvindustrin har andra intressen. Hans jojk som uttrycker sorgen för skogen överröstas av ljudet av sågar och skogsmaskiner. I Sverige liksom i andra länder tar kolonialism och industriella intressen över och lämnar lokal- och urbefolkning med spillror av det som en gång var helig.

Medan man sitter på en bänk och lyssnar på Stenberg ser man samtidigt på Norrakollektivets serie Gestaltad natur (2023), en samling av foton från ekologiska restaureringar av skog. Vid första blicken, eller för en okunnig, ser bilderna ut som en orörd naturskog. Vid närmare betraktelse blir dock även här människans påverkan tydlig. Död ved är utplacerad för att gynna biologisk mångfald. Spår av brand visar sig vara anlagda snarare än naturliga. Syften med sådana restaureringsprocesser är att återställa brukad skog till ett ”naturligt” tillstånd. Norrakollektivet undersöker ideologin bakom dessa processer – hur naturlig kan en skog bli, när den fortfarande starkt påverkas av människor? Vad är ett naturligt tillstånd egentligen, och vad har vi människor för roll i denna?

Konstnärerna Malin Arnell och Åsa Elzén är inne på ett liknande spår med sin intervention. En hög av spillvirke, tänkt att brännas i ett värmekraftverk, tas ut ur skogsbrukets system och placeras istället ut i skogen. Ursprungligen var det tänkt att denna hög skulle visas på Bildmuseet, men på grund av svartmögel på virket visas här istället bara en mindre modell av spillvirket på ett bord. Förminskningen betyder att betraktaren har svårare att uppfatta omfattningen av en enda lastbils last av spillvirke som togs ut ur ett system av ofattbara mängder virke som skogsindustrin årligen betraktar som skräp och bränns. Kompletterande bilder försöker återskapa detta intryck, men för en mer påtaglig upplevelse behöver betraktaren åka till det skogsområde i Vännforsbäck några mil uppströms från Umeå där spillhögen placerats. Man skulle kunna betrakta detta som ett misslyckande. Eller så symboliserar svartmöglet att människor inte har full kontroll över skog, träd och virke. Naturen är inte alltid överkomlig.

Spillvirke är en del av ett större processbaserat arbete av Arnell och Elzén under namnet Skogen kallar – Ett oändligt kontaminerat samarbete eller Dansandet är en form av skogskunskap. I detta projekt ingår även ett skogsområde i Katrineholms kommun som konstnärerna tar ur produktion. Skogen ska tillåtas växa vidare tills den år 2069 ska ha uppnått klassifikationen ”gammelskog med höga naturvärden” och därmed komma att anses värdefull nog att bevara. Detta sammanhängande arbete kan beskrivas som försök att ge tillbaka till skogen samt att störa och ifrågasätta det industriella maskineri som ser skogen endast som råvara.

Aktivism som bevarar skog visas också i videoinstallationen Peurakaira (2024). I ett rum i mitten av utställningen omgivs betraktaren av en av Finlands äldsta gammelskogar. Den skulle ha avverkats under 1990-talet men räddades av den lokala samebyn med hjälp av skogsaktivister. Bland de andra verken i utställningen verkar den här installationen som en fridfull oas, en plats för att andas, för att stanna upp och smälta intryck. Det är också en plats för att ta vara på skogen, för att se mer påtagligt vad vi förlorar när naturskog avverkas.  

Ett vidare tillfälle för att stanna upp och fundera är Tankar i hatten (2023), ett samarbete av konstnären Gerd Aurell och musikern Magnus Sjögren. Filmen växlar mellan inspelningar av Sjögren i skogar och avverkade områden, berättelser och sånger om kärleken till skogen, och ett inspelat samtal från 1970-talet. En äldre kvinnoröst berättar om landskapets förflutna och hur dess skönhet har förändrats och förstörts av industri och vattenkraftverk som gav oss en högre levnadsstandard. ”Jag tror att det kommer till att dra det hela till fördärvet”, säger hon. Redan under 1970-talet förutspådde hon att vårt levnadssätt inte kommer att hålla. När man lyssnar på dessa ord idag, ett halvt sekel senare, kan man bara förundras över hur rätt hon hade. Tankar i hatten är en samling av tankar från förr, konstnärernas tankar idag och tankar som planteras i lyssnarens huvud där hen sitter med hörlurarna i utställningen. Den väcker tankar om skogens framtid. Kommer den här inspelningen att upprepas om femtio år, för att återigen väcka häpnad över hur rätt man hade med varningarna idag? Eller har vi en chans att vända utvecklingen, att påverka och förändra?

Hur vi ser på skogen är temat även i Uriel Orlows Reading Wood (Backwards) (2022). Utgångspunkten är ett bibliotek i Lissabon som visar 10 000 träprover. Installationen visar olika trädslag hängande i rummet, med bilder på växter och skog. Ett ljudspår spelas från taket och lyfter tankar om hur vi pratar om och använder skogen. ”Hur kan vi läsa trä?”, frågar rösten. När träd reduceras till olika sorters virke, sorterad i ett bibliotek av trä som beskriver egenskaper av död ved, så går stora delar av berättelsen om skogen förlorade. Konstnärens andra verk i utställningen, Dedication (2021), söker återskapa en del av denna berättelse. Med inspelade närbilder av träd, rötter och mark hyllar konstnären symbiotiska processer som pågår i marken, ett samspel mellan träd, svampar och andra växter. En berättelse som pågår utanför vår syn men som är avgörande för den biologiska mångfalden och såväl skogens som vår egen trivsel.

Utställningen är starkt präglad av aktivism i olika former och visar högaktuella verk som skapats de senaste tre åren. Många av konstnärerna är aktivister som kämpar för miljörätt, bevarande av skog, samers rättigheter och renskötsel. Genom att föra tillsammans dessa konstnärer och rumsligt placera dem i dialog med varandra skapas ett större sammanhang. Här dras paralleller mellan svensk skogsindustri, stormaktstiden och kolonialism. Konstnärer intervenerar i det systematiska skogsbruket för att få betraktare att stanna upp och fundera. Bildmuseet samlar röster som ingår i en större diskurs om hur vi ser på skogen, hur den brukas och vad den ska räcka till – en diskurs som pågår i hela landet.

Söderut i Stockholm visar Tekniska museet samtidigt sin nya utställning Skogen som tidigare recenserats. Uttrycken kunde inte vara mer annorlunda. Tekniska museet bjuder på en steril version av skogen som känns långt ifrån en levande skog, och fokuserar istället på träets potential som råvara för en mångfald produkter. Kritiska perspektiv på skogsbruket idag tonas ner i själva utställningen (museet är delfinansierat av ett stort skogsbolag), även om de får mer utrymme i museets övriga programverksamhet.

Kontrasterna mellan utställningarna är starka. Skogen på Tekniska är framtidsoptimistisk, skogsbruk och trä betonas som lösningar för den gröna omställningen. Åtta grader däremot framhäver hur just dessa lösningar blir problematiska, kritiserar dagens skogsbruk och drar oroväckande paralleller som kallar för förändring. Kontrasten påminner om skillnaderna mellan storstaden, där de avlägsna skogarna abstraheras till råvara för alla de produkter som behövs för en bekväm urban livsstil, och norra Sverige där de en gång så oändliga skogarna håller på att försvinna för att möjliggöra just detta levnadssätt.

Det är likaså en kontrast mellan ett naturvetenskapligt-tekniskt museum och en konsthall. Utställningen Åtta grader exemplifierar behovet av den fria konsten för att ge utrymme för kritiska perspektiv, för konstnärer som inte är bundna till industri och skogsbruk utan kan ta en undersökande roll utifrån. Utställningen fungerar som en välbehövd motvikt för industriella och ekonomiska, så kallade rationella, perspektiv.

Nina Tadsen

Rättelse: i en tidigare version av artikeln stod det att utställningen Skogen på Tekniska museet delfinansierats av Stora Enso. Stora Enso är Tekniska museets huvudpartner för Wisdome, men har inte sponsrat utställningsproduktionen Skogen. I de fall Tekniska museet jobbar med sponsorer har dessa inte möjlighet att påverka utställningarnas innehåll.