Design och miljö på Röhsska museets utställning Ocean Plastics

Den tillfälliga utställningen består av två stora salar på två våningsplan. Salen på entréplanet fungerar som introduktion och innehåller främst bakgrundsinformation. På väggtavlor kan man läsa fakta om olika typer av plaster och få en redogörelse över plastskräpets väg från land till hav. Man får lära sig att nästan allt skräp i haven består av plast och att större föremål över tid bryts ned till mikroplaster som i princip aldrig försvinner. Större delen av rummet upptas av ett lågt podium där man kan beskåda diverse plastföremål vi möter i vår vardag; legoklossar, PET-flaskor, nylonstrumpor, plastkassar och badleksaker. Insprängda bland de triviala föremålen står också ett antal designmöbler tillverkade av plast, kanske för att markera hur plasten har erövrat de mest skilda användningsområden i vårt samhälle och understryka att plasten har en roll även inom sofistikerad design.

Längst bort i rummet, på en stor skärm, rullar en 18 minuter lång film av Ramin Bahrani om en plastpåses liv; vägen från snabbköpet via hemmet, soptippen och naturen fram till slutdestinationen havet. Det speciella med filmen är att plastpåsen är besjälad och talar till oss om sina upplevelser och känslor. Likt Ahasverus, den vandrande juden, är plastpåsen odödlig och kommer att bli fast för evigt i den stora oceanens djup. Den tunna lilla påsen plågas av sin odödlighet, den sista kommentaren vi får höra är: ”Jag önskar att min skapare hade låtit mig få dö.”

Filmen är en intressant del av utställningen, men tyvärr dominerar den rummet helt. Den manliga speakerrösten drabbar mig direkt när jag kommer in i salen, trots att filmduken befinner sig i andra änden. Jag har svårt att fokusera på väggtavlornas texter, ideligen sneglar jag bort mot filmen och undrar vad som pågår där.

På nästa plan börjar den egentliga utställningen. Ett tjugotal projekt finns representerade i den ljusa och luftiga salen, med relaterade föremål och beskrivande textskyltar. Några projekt handlar om återvinning, andra om framtagning av bioplaster. Vissa av projekten handlar om uppstädning av haven eller utbildning av allmänheten.

Här finns ett par joggingskor, som resultat av ett samarbete mellan Adidas och organisationen Parley for the Ocean, som handlar om att återanvända havsplaster i tillverkningen av konsumentprodukter. Joggingskorna är till stor del tillverkade av återvunna plaster som samlats in under städaktioner på Maldiverna. Informationsskylten meddelar att när havsplaster blir konsumentprodukter visar det på ett ekonomiskt incitament för marknadsdrivna företag att städa upp i marina miljöer. Jag undrar om det verkligen stämmer att det blir billigare för Adidas att finansiera städaktioner för att samla in plast som sedan ska återvinnas, än att köpa in den billiga jungfruliga råvaran. I vilket fall är det bra att också den ekonomiska dimensionen uppmärksammas, något som annars lyser med sin frånvaro i resten av utställningen. 

Färgaspekten i återvunnen plast adresseras av formgivaren Jessica den Hartog. Återvunnen plast bildar oftast en grå massa, som sedan färgas på nytt med giftiga ämnen. Jessica den Hartog var missnöjd med processen, och har arbetat med att kategorisera och återvinna plaster för att skapa nya färger och material. Hennes forskning har resulterat i ett färg- och materialbibliotek som andra formgivare kan använda sig av.

Friluftsmärket Houdini visar en prototypjacka fodrad med det första biologiskt nedbrytbara syntetiska tyget. Textilen komposteras nästan fullständigt i naturen inom loppet av ett år.

En betydande del av dagens plastprodukter finns i matförpackningar av olika slag. Formgivaren Margarita Talep har utvecklat nedbrytbara förpackningar där polymererna kommer från alger. Frukt och grönsaker ger färg åt materialet och dessa algplaster kan göras antingen styva eller flexibla. De bryts ned inom loppet av några månader.

Båtbyggare på Chalmers har tillverkat optimistjollar av plastskräp, insamlat längs svenska kuster under våren 2018. Jollarna används i utbildningssyfte på seglarskolor och belyser frågor om materialval, hållbarhet och nedskräpning.

Även i denna sal rullar en film på en stor duk i den bortre kortändan, och även här gör filmens höga ljudnivå att jag har svårt att koncentrera mig på utställningen. Det finns ingen skylt som relaterar till filmen på något sätt, vilket måste vara en miss. Filmen har heller ingen titel eller inledande text men eftersom jag har gått igenom hela utställningen kan jag identifiera vilket av projekten den handlar om – en segeltur från Azorerna till Kanarieöarna för att samla in havsplaster. Med hjälp av en soldriven maskin på däck extraherades plaster som man sedan skapade små skulpturer av.

På en av väggarna finns tre bildskärmar med tillhörande hörlurar. Tre korta filmer visar projektet The Ocean Cleanup, en vetenskaplig och storskalig städning i Stilla Havet, finansierad genom en mycket framgångsrik crowdfunding-kampanj.

Utställningen visar på en mycket stor bredd och belyser på ett lärorikt sätt hur både formgivare och andra aktörer världen över har tagit sig an det gigantiska plastproblemet. En nackdel är att de två filmerna stör upplevelsen, utställningen hade mått bra av att ha dem placerade i egna rum. Båda filmerna är på engelska, vilket är bra, men kanske hade det inte skadat att addera svenska texter.

Informationsskyltarna är sakligt och koncist skrivna, på svenska och engelska. Överlag känns utställningen väldigt rättfram, mer vetenskaplig än konstnärlig i sitt upplägg. Jag tycker det är helt rimligt. Problematiken och de lösningar man visar befinner sig i gränslandet mellan vetenskap och estetik. En av de många funderingar utställningen väcker hos mig är var gränsen går mellan formgivning och vetenskaplig forskning. Utställningens inledande text svarar delvis på frågan, man förklarar att för att lösa problemen tvingas formgivarna agera som ”alkemister, forskare, aktivister och sociala entrepenörer”. Gränsen är alltså flytande.

Med Ocean Plastics visar Röhsska att man följer med i sin tid och tar sin roll som samhällsinstitution på största allvar. Attityden är balanserad, man poängterar att design ensam inte kan lösa problemet men faktiskt vara ett viktigt bidrag. Hursomhelst är det tydligt att det inom designområdet finns ett starkt driv och engagemang i frågan. Utställningen är inspirerande och jag lämnar den med en smula ökat hopp och optimism angående vår planets framtid.

Anna Jacobsson

A J är doktor i fysik. Hon arbetar som konsult och frilansande skribent.