Jamtli historieland (öppet sommartid)
Verksamhetsansvariga: Torgärd Notelid och Mia Nilsson
Vikingar
Producenter: Sten Rentzhog och Ulla Oscarsson
Vi byggde landet
Producenter: Sten Rentzhog och Ulla Oscarsson
Bildvävarnas gåta
Producent: Ulla Oscarsson
Det har utsetts till Årets museum, Jamtli som är Jämtlands läns museum. Pia Cederholm for till Östersund för att ta reda på mer om varför Riksförbundet Sveriges museer valde att ge utmärkelsen till ett länsmuseum i år. Vad har Jamtli som inte alla andra länsmuseer har?
Inträdet kostar 240 kronor och först blir jag lite uppbragt över det. Mitt senaste länsmuseibesök, i Jönköping, var minsann gratis! Jag tänker elakt att när man har tagit sig ända till Östersund är man väl så utmattad att man betalar vad som helst. Sedan funderar jag på om det är uttryck för en trend, nämligen att museerna nu försöker konkurrera med andra attraktioner inom den så kallade upplevelseindustrin, där priserna aldrig har något av folkbildningens och det ideella arbetets milda charm över sig. Men jag har så fel. Jamtli är värt varenda krona.
I ärlighetens namn bör det sägas att Kulturarvskortet ger 50 procents rabatt på inträdet, som dessutom gäller i två dagar. Och jag hade definitivt behövt två dagar för att upptäcka Jamtlis alla pärlor. Nu tvingas jag välja bort bildspelet som rullar i en biosalong vid entrén, jag hinner inte alls se sommarens konstutställning De fyra årstiderna och jag slarvar mig igenom en rad mycket välgjorda och suggestiva basutställningar om Jämtlands historia. Kanske beror det på att jag börjar i fel ända, med den tillfälliga utställningen Dödens design: oväntat läckra likkistor i olika årsmodeller, handgjorda urnor, gripande fotografier av människor på lit de parade. Ur högtalarna ljuder muntert ”Always look on the bright side of life!”. Ja, ni förstår att det är svårt att slita sig och skynda vidare.
Jämtlands län omfattar även bland annat landskapet Härjedalen och det är tur för Östersund och Jamtli. Det var nämligen inte i Jämtland utan i Överhogdal i Härjedalen som man 1910 gjorde den häpnadsväckande upptäckten av fyra vävda bonader som skulle visa sig vara tusen år gamla, från vikingatid. Historien om Överhogdalsbonaderna är full av frågor utan svar – vem har vävt dem och varför? varifrån kommer de? hur har de kunnat bevaras i sådant perfekt skick? – och man kan inte ens förklara vad de föreställer. Det finns tre vitt skilda huvudtolkningar som alla för en lekman ter sig lika plausibla. En liggande mansfigur omgiven av mönsterslingor kan likaväl vara missionären Staffan som Gunnar i ormgropen eller den bundne djävulen.
I mitten på bonad II reser sig ett stiliserat träd, troligen asken Yggdrasil, som i mina moderna ögon påminner om en QR-kod. Den konstnärliga och hantverksmässiga skickligheten överraskar betraktaren minst lika mycket som den gåtfulla tillkomsthistorien och berättelsen om hur fyndet oväntat gjordes på golvet i ett härbre. Den bakgrunden berättas i ett bildspel i rummet strax intill själva bonaderna.
Men bildspelet om Överhogdalsbonaderna imponerar inte särskilt. Man verkar ha fotograferat ur en bok i stället för direkt ur verkligheten att döma av det grova rastret, berättarrösten är överdrivet dramatisk och det är så mörkt i rummet att besökare måste treva sig fram. Då är själva bonaderna i sina enkla montrar oändligt mycket starkare i uttrycket. (Mina tankar går här till Västergötlands museum där det är tvärtom: bildspelet är så fantastiskt att det nästan överglänser de utställda bronssköldarna, som är huvudattraktionen på det länsmuseet.)
På Jamtli fyller inte de olika basutställningarna rum efter rum som på ett mer traditionellt museum. Här utgår man från en stor sal som är lika hemlighetsfull och svåröverblickbar som ett norrländskt landskap. Höga tallar bildar ett tak och därunder möts besökaren av ren och björn. Utanför kåtan får jag lära mig om de stränga etikettsregler som gällde för hur man gick in eller ut, satt eller sov i kåtans miniatyrsamhälle. Bland fornfynden fascineras jag av ett ovanligt fiffigt sätt att exponera pilspetsar: fästa i änden på en skur av pinnar som sträcker sig mot besökaren utan att det bli det minsta hotfullt eftersom det är pilspetsarnas långsida som visas, inte udden.
Vikingautställningen organiseras kring olika representanter, Jägaren, Hantverkaren, Jungfrun, Väverskan och så vidare. Som de avbildas tycks de vara på väg att träda fram ur – eller kanske sjunka in i – stora träblock där de med en effektfull reliefverkan hålls fångna av det stora tidsspann som tusen år utgör. Vilket snyggt sätt att åskådliggöra närhet och distans på samma gång!
För trehundra år sedan levde vi ännu i böndernas tid, som utställningen Vi byggde landet berättar om. Då var tillvarons fyra hörnpelare hästen, fåret, det hemmagjorda järnet och det självvuxna virket. Det förindustriella livet, förstår man av föremål, fakta och dioramor, var först som sist ett evigt slit. Ingen arbetskraft lämnades obrukad, inte ens tvååringarnas. Var du stor nog att stå på egna ben hade du också åldern inne för att hjälpa mor, jordbrukets verkställande direktör. Hur någon hårt arbetande kvinna fick 95 timmar över till att producera en särk är en gåta, men så lång tid tog det med alla moment i beredningen av hampan tillsammans med själva sömnadsarbetet.
Pedagogiken på Jamtli talar minst lika mycket till sinnena och känslan som till intellektet. Därför blir jag gripen på allvar av jordbrukssamhällets mörka skuggor: fattigdom, svält, ålderdom, dryckenskap, sjukdom, döden. De får alla varsitt hörn i den här utställningen. Svälten konkretiseras med en stor bok där alla missväxtåren listas. Frost och torka stal maten från barn och vuxna och alternativen var skrämmande få. En del år tvingades hela familjer överge det relativt trygga hemmet med det ofruktsamma jordbruket för att ge sig ut på vägarna och tigga. Avgrunden mellan nödårens yttersta förtvivlan och vår tids fredagsmysiga överflöd växer i besökarens medvetande utan att museet explicit behöver peka ut det.
Och då har jag bara varit inne i museibyggnaden. Utanför väntar det som förklarar det höga biljettpriset, Jamtli historieland. Tio månader om året är det betydligt billigare att gå på museet men under sommaren lever friluftsmuseet upp med miljöer, aktiviteter och rollspel. Det är verkligen sevärt. Ursprungligen byggdes friluftsdelen efter norsk förebild och är alltså inte rätt och slätt ett norrländskt Skansen.
För att få besökarna att röra sig igenom hela det stora området har museet utformat ett pass där man samlar stämplar från stationer vid de olika epokerna. Äldst bland passkontrollerna är Lillhärdalsgården, där jag stämplar ett rött ”1785” över en gammal husförhörslängd från samma år. Yngst är det moderna samhället från 1975. Årtalet stämplas då på en tevetablå från detta nådens år. Själva passet är med andra ord så sinnrikt formgivet att man absolut vill ta hem det som minne, givetvis efter att man fått det kontrollerat av damen på ”Jemtlands läns Sparbank” så att man säkrar en plats i utlottningen av nya biljetter till Jamtli.
Både inne i de historiska byggnaderna och utanför stöter man på skådespelare som med beundransvärd nit fyller ut sina roller. Hos fotografen kan också besökaren klä sig i tidstypiska kläder och få sitt porträtt taget med en hundra år gammal kamera. Den unga fröken i hellång kjol som arbetar där inlåter sig på en konversation om fotograferingskonsten men hon blir inte ett uns imponerad av våra moderna digitalkameror. Inget i hennes ansiktsuttryck röjer henne när hon torrt avfärdar den teknik som måste innebära så små plåtar att man inte ser vad man håller på med när man framkallar fotografiet. Utan att dra på munnen förklarar hon också varför det kostar mindre för avlidna att fotografera sig – de ligger still.
Ganska snart faller jag själv in i historieleken. Jag hälsar ”god dag” och ”adjö” och ”Guds fred!” som om det var den naturligaste sak i världen. På gästgiveriet sitter en figur från 1824 och frågar hur man stavar till ”Oui Monseigneur” nu när vi har fått en fransk kung på tronen, en Bernadotte. Sedan vill han bjuda på gäddfrikadeller. Jag avböjer vänligt. I skogskojan smakar jag däremot på nygräddad kolbulle och den är riktigt ätlig.
Utanför kyrkan står en komminister som är fullt och fast övertygad om att Sveriges konung heter Gustav. Vilken Gustav? Innan jag förstår att han befinner sig i nådens år 1773 då Gustav III satt på tronen hinner han bli tämligen echaufferad. Dessutom undrar han varför jag uteblev från gudstjänsten på förmiddagen. Medan jag funderar på det krånglar jag, med benäget bistånd av komministern och ett förbipasserande fruntimmer, möjligen prästfrun, in mig i skamstocken. Komministern vill då veta för vilka synder jag ska straffas, utöver det där med gudstjänstskolket. Jag hinner inte föreslå ”dubbelt hor” eller åtminstone lite otukt, förrän fruntimret klämmer till med ”tjuvmjölkning”. Då ingår också ett spöstraff, får jag veta.
Nej, någon frid blir det inte vid kyrkan. Det är först vid Per Albin-torpet och stationen 1942 som lugnet infinner sig. I köket sitter en kvinna och handarbetar medan något kokar i den stora grytan på spisen. På vinden hänger en nytvättad flickklänning. Det är beredskapstid och ransonering och trångt i hemmen. Barnen sover i en liten skrubb. All inredning, alla föremål och allt trovärdigt skådespeleri skapar en stämning som om jag likt Alice i sagan passerat en magisk spegel och hamnat i en annan värld: historien. Går det att driva den interaktiva, kulturhistoriska utställningen längre än så här?
Men plötsligt blir jag ängslig. Utan att direkt räkna uppskattar jag att det denna strålande augustisöndag finns ungefär lika många betalande besökare som personal på Jamtli. Även om det är behagligt att slippa trängsel – det är faktiskt riktigt lyxigt att få vara så här ensam – börjar jag undra hur man får ihop det ekonomiskt. Det är så ambitiöst, så väl genomfört alltsammans, och det måste ju kosta. Och det behöver få kosta! tänker jag ampert, annars blir det inte bra. Här ska man dessutom fortsätta att expandera genom att bygga ut 1970-talet (som man också får EU-stöd för). Några nedskärningar vill vi inte se då.
Om jag jämför Jamtli med andra länsmuseer så finns den spännande arkitekturen och den luftiga interiören även här, precis som på Jönköpings läns museum och Västergötlands museum, men Jamtli är ändå ett strå vassare i estetiken. Och det jag gillar särskilt med Jamtli är hur man undvikit både nostalgi och exotism, trots alla mer eller mindre trivsamma miljöer och trots närheten till det samiska kulturarvet. I stället får jag en verklig glimt av hur det var förr, på gott och ont, för människor precis som jag – fast med helt andra levnadsvillkor.
Text och foto: Pia Cederholm
PC är UEForums chefredaktör
