Tvättstugan
Nordiska museet
091106-100307
Utställningen är producerad av Nordiska museet
Projektledare: Amanda Creutzer
Formgivare: Åsa Andersson Broms
Sakkunnig: Kristina Lund
Utställningsbyggnation: Nordiska museets verkstad
Textbearbetning: Malvin Karlsson, Unna Design
Film: Åsa Andersson efter idé av Yoko Omo
Utställningen bygger på material insamlat till
boken Tvättstugan En svensk historia.
Det kallas fortfarande stuga detta klinker – och kakelklädda högteknologiskt inredda rum, där den majoritet av svenska folket som fortfarande bor i lägenhet tigande (i min tvättstuga utbyts aldrig ett ord) förflyttar textilier från tvättkorgen till tvättmaskinen, från tvättmaskinen till en torktumlare eller ett bökigt litet torkskåp och därifrån åter ner i tvättkorgen, en jättekasse i plast huller om buller eller prydligt hopvikta.
Nordiska museets långa galleri för tillfälliga utställningar är just nu förvandlat till denna den svenska modernitetens kollektiva tvättstuga – i storformat. 26 för den tekniskt okunniga snarlika tvättmaskiner står i två snörrätta rader och gångstråket mellan dem avslutas med en film där en ung kvinna mycket långsamt plockar upp familjens smutskläder och eftertänksamt kommenterar varje plagg: vem som lagt plagget i tvättkassen och varför: behöver det här verkligen tvättas? frågar hon sig då och då men låter det ändå gå till tvättkassen.
Utmed glasväggen mot museets pampiga tomma hall är flera hundratals små kvadratiska bilder i blekgul färgskala monterade som kakelplattor. Det är HSB:s dokumentation av tvättstugor före och efter reparation, arbetsbilder tagna av bostadsföretagets resereparatör. Motsatta väggen är tapetserad med xeroxkopior i A 4 format, varannan med en i vredesmod handskriven ofta svårläst text, varannan med datorutskrift av samma text på engelska. Här och där kan man titta ner på golvet och se (men inte höra) videospel med personer som läser upp innehållet i några av texterna och kommenterar dem.
Nej, detta är för tråkigt, tänker jag om och om igen, tills jag hör ett avgrundstjut från en videoskärm, som innehåller filmer från YouTube. Jag hinner inte uppfatta bilden ordentligt, kanske en ung man som springer i en vit korridor – men det ljudliga utbrottet stannar kvar i rummet.
Då förstår jag plötsligt utställningens bara till synes uttryckslösa form. Den är ju själva uttrycker för den påtvingade kontroll av inre konflikter och alla aggressioner som vi döljer bakom ett ibland sammanbitet, ibland leende ansikte. Irritation, hat, vrede, bitterhet över livet i största allmänhet som vi inte får utlopp för utom då vi super till eller, vilket utställningen nu uppenbarar, går ner i tvättstugan och skriver av oss.
– FÖR FAN I HELVETE städa efter dig… – Till det ÄCKEL som har rakat en APA och lämnat håret över hela tvättstugan… – Håll din djävla tvätttid annars blir det konsekvenser.
– TILL DIG som stal mina nya svarta spetsprydda sloggitrosor. Jag hoppas att de kliar, sticks o stramar överallt… – Du meningslösa missfoster till individ som finner nöje i att ta bort bokningslappar… – Nu är jag förbannad… – GUD SER DIG… – Din väg är utstakad…
I den här utställningen är det inte de enskilda tingen som talar, utan idén eller konceptet bakom installationen som helhet. Dessa för vår tid typiska ”arbetsbesparande” maskiner (fast vi idag ägnar lika mycket tid åt tvättsysslor som för hundra år sedan) som vi regelbundet anförtror oss åt blir i den här utställningen kollektivt delaktiga i en mentalitetsdiskurs just tack vare den återhållna, disciplinerade, repetitiva presentationen.
I utställningen finns förutom folks otidigheter och bostadsföretagets lite hövligare förhållningsregler två andra slag av texter, den ena av traditionellt linjärt slag, den andra består av ett mönster av key words i olika lysande färger. Förebilden är hämtad från bloggossfärens tag clouds, och kan bidra till ett nytt tänkande kring text i utställningar. Enstaka ord i stor grad och kortkorta påståenden är att föredra framför långa linjära textstycken för de besökare som vill komma underfund med utställningens innehåll och budskap på rörlig fot.
Nordiska museet har miljontals flärdlösa, charmlösa, halvfula vardagsföremål i sina samlingar. Att sådana föremål blott till synes är outställbara visar konstnären Åsa Andersson Broms som är utställningens formgivare. Och som mentalt gestaltat den, bör man tillägga.
Om museet låter den konstnärliga blicken svepa över andra grupper av föremål och ger andra konstnärer samma frihet i tolkningen som Åsa Andersson Broms uppenbarligen har haft, kan Nordiska bli det första museum med den experimentverkstad för utställningsmediet som varje centralmuseum bör kosta på sig.
Text: Eva Persson
Foto: Jessica Wallin Nordiska museet
För den som vill en kulturhistorisk orientering och följa tvättandets utveckling i Sverige under det förra seklet är den behändiga och välillustrerade Tvättstugan En svensk historia ett roligt litet fynd. Också här blir tvättmaskinen något mer än en teknisk uppfinning som underlättar veckotvätten, den blir en av symbolerna för arbetarklassens väg in i folkhemmet. Journalisten och etnologen Kristina Lund har skrivit den och Nordiska museets förlag har gett ut den.
