Östergötlands länsmuseum, Linköping
081026 – 090419
Projektledare: Lena Lindgren
Sakkunniga: arkeolog Emma Karlsson och
arkeolog/osteolog Petter Nyberg
Utställningsformgivare: Mats Gilstring
Utställningstekniker: Johan Nilsson och Peter Tällberg
Texter: Lena Lindgren och Emma Karlsson (rum 1, 2)
Amnesty International (rum 3)
Grafisk formgivning: Charlotte Fahlén och Thomas Hansson, Riksantikvarieämbetet
I Östergötlands länsmuseum står en tillfällig utställning med titeln Döden som straff – begravd på galgbacken. I den känner man omedelbart överhetens självklara maktutöving, en känsla som inte infann sig i museets nya (fasta) basutställning – titeln Makt och människor till trots. Vad beror det på?
Foto: Mattias Åkeson
Ett svar kan vara att de skelett av män (och en kvinna) som grävts ut på galgbacken utanför Vadstena omges av en väl sammanhållen bild-och textkommentar med tydligt klassperspektiv. Det var samhällets redan utstötta som straffades med den ”onda döden” medan de som hade haft ett gott liv också kunde se fram mot den ”goda döden”. Ingen likhet inför döden – tyvärr.
Den onda döden avsatte spår ända in på skellettet. Brutna, halvläkta ben, en järnkrok genom skallen vittnar om hårt liv och förnedrande avrättning; en märklig kroppsställning hos den begravde tolkar arkeologerna så att skändingen fortsatte efter döden. Allt detta kan utställningsbesökaren se med egna ögon genom monterglasen.
I fall som här är utställningen överlägsen alla andra medier!
Döden som straff inleds med två videoinstallationer som berättar om ett unikt ämnesöverskridande samarbete mellan arkeologer, osteologer och en historiker som tolkat det material som utgör utställningens huvuddel, skelett av brottslingar som levde under tiden 1400-1650. Under utgrävningsarbetet stötte arkeologerna på en mycket äldre gravplats med lämningar av en dam från Vikingatiden och ett barn. De tillhörde en fin familj att döma av de dyrbara föremål som medföjde i graven. En del av dessa visas också i Döden som straff, utställda i en i sammanhanget lite vilsen monter (från någon nu nedlagd utställningsfirma?).
En trappa ned ligger brottslingarna i en mäktig och stilig kombination av svarta montrar. Färgen tas upp i målade sorgeband runt väggarna och däremellan finns livliga bildkollage som ger bakgrund till de miljöer där brottslingarna levde – och som skapade dem. Med illuminationer och konsthistoriska bilder synliggörs rättegångsförhandlingar, olika avrättningsseder, kärlekens olagliga (ofta med dödsstraff förenade) former, kroglivet och annat livgivande och dödsbringande i städerna.
Vilka de unga män (och en kvinna) var som ligger skelett mitt i utställningssalen vet man inte. Men domstolsprotokoll från rådstugan i Vadstena från 15- och 1600-talen ger en förvånadsvärt detaljrik bild av vilket liv som de människor som till slut begravdes på Galgebacken hade levat. Citat ur dessa protokoll finns att läsa på väggarna och ger utställningen en rysligt dokumentär prägel.
Jag lämnar inte detta rum innan jag läst varenda text, glatts åt bildrikedomen och åtskilliga gånger gått fram och åter mellan skeletten mitt i rummet och den grafiskt välutformade informationen på väggarna runt om.
I utställningens avslutande två rum berättas om dödsstraffets vidare utveckling. Man får veta när det avskaffades i Sverige och hur kampen mot dödsstraffet i andra länder förs idag. Här är återkopplingen mellan text/bildinformation och utställda föremål inte lika aktiverande som i föregående rum. De rätt tänkta gallerburarna förlorar sin installationskaraktär genom allt för många kartongmonterade textmeddelanden i olika storlek och form.
Bäst minns jag den intensivt lysande gula väggfärgen. En varningssignal: dödsstraffet finns kvar i förfärande många länder, och det är maktens rädsla för de undertryckta och gränsöverskridande som fortfarande håller det vid liv.
Döden som straff har varken rummets eller tidens enhet och egentligen inte heller innehållets – vikingagraven vittnar mer om den goda än onda döden. Formspråken är disparata. Ändå är utställningen, även som helhet, en av de mest engagerande jag sett under året.
Stockholm 081216
Text: Eva Persson
Utställningsbilder (där annat ej anges) Östergötlands länsmuseum
Döden som straff. Glömda gravar på galgbacken
Red. Titti Fendin, Östergötlands länsmuseum
Boken rekommenderas för sina spännande texter och rika illustrering. Särskild faiblesse har jag för Karins i Strå levnadsöden förmedlade via domstolsprotokoll från slutet av 1500-talet av historikern Annika Sandén. Kanske är Karin identisk med den (enda) kvinna som har grävts ut på Galgebacken och nu ligger skelett i en monter på Östergötlands länsmuseum. Thomas Hanssons omslags- och vinjettbilder är unika och stämningsfyllda nutidstolkningar av en grym historia.
