Debattsvar: Utställningarnas frånvarande historia

Eva Persson tar upp en spännande fråga och ett självklart krav i sin artikel Har Sverige en utställningshistoria? Visst borde det finnas en sådan historia, men varför finns den inte redan? Eller rättare sagt en rad olika kritiska, tolkande historier som ställer olika praktiker och ideal mot varandra, jämför med internationella förebilder, diskuterar drivkrafter och hinder.

Det är något fel på branschen. Då menar jag inte bara museerna utan kulturen som inte lyckats arbeta upp den breda forskningsdialog som andra viktiga samhällssektorer har. Men jag tror det kommer, om inte annat i takt med att kulturen lämnar kultur- och utbildningsdepartementet och blir en fråga också för näringsdepartmenten.

På framsynt initiativ av Kajsa Althén, då anställd på ett av dessa tillfälliga museipedagogiska initiativ som Kulturrådet förmår på sina anslag, gjorde jag och Joakim Andersson en sådan kartläggning av en utställning som lades ner och hur den användes vid visningar för barn. Se pdf

Den gäller då SHM och den arkeologiska basutställningen som även tidigare varit ämne för en del kritiska analyser. Jag har även försökt sätta in Jamtli och friluftsmuseerna i ett bredare kulturhistoriskt perspektiv och förstå deras samband med litterärt skapande och kommersiell kultur: Vilhelm Moberg och High Chaparalls Big Bengt har påverkat museiscenen. Jan Guillot och filmerna om Arn påverkar både musealiseringen av landskap och skapandet av nya utställningsrum i Västra Götaland. Jag vill gärna se utställningshistoria som knyter estetisk form till bredare kulturella, politiska och ekonomiska sammanhang. Det har varit lättare att få medel för internationella jämförelser av hur nationalmuseer berättar sina nationers historia (www.namu.se och www.nordicspaces.eu) än att göra motsvarande undersökningar inom landet (se dock Anders Häggströms och Per Strömbergs avhandlingar).

Ett annat svar till varför det inte sker mer på området är att kultursektorn är så projektorienterad att man nästan uteslutande använder sig av ”goda exempel” som utvecklingsverktyg. Den kritiska analysen upplevs som farlig då man tänker sig att det kan läsas av anslagsgivande politiker som att utställningen eller verksamheten inte håller måttet.

Förnyelse av utställningsmediet kan ske bakom såväl nya som gamla fasader. Nationalmuseet i Wellington, TePapa, och Bondekulturmuseet i Bukarest.
Förnyelse av utställningsmediet kan ske bakom såväl nya som gamla fasader. Nationalmuseet i Wellington, TePapa, och Bondekulturmuseet i Bukarest.

Själv har jag nog inte så många hänryckta exempel att föra fram. Jag är imponerad av TePapa på Nya Zeeland som lyfter fram en djup konflikt mellan Maorier och majoritetskulturen, gör den till hjärtat i utställningen. Politisering, gott kaffe, fantastiskt bemötande – varje besökare möts av en värd som frågar vad man vill se, göra och uppleva! Varje vakt prövar att inleda ett samtal om du verkar intresserad. Det känns inte igen på hemmafronten.

Bondekulturmuseet i Bukarest är ett slags Nordiska museet. Den helt fantastiska skapelsen har rötter till 1930-talets etnografiska undersökningar, men överskrider alla hittillsvarande senmoderna museikoncept. Det kommunistiska stoff som fanns i huset till 1989, drevs medels ortodox excorsism ner i källaren, jämte avloppstrummorna. Estetiken är därefter. Den rumänske bonden är däremot universaliserad som den kristna människan, framställningssättet blanda konstnärliga former och traditionella tallriksuppställningar med installationer. De direkta pekpinnarna är få, den nationella känslans allvarliga inramning tydlig, senmodern men med tydliga referenser till 30-talets gemenskapstanke. Två helt olika utställningar som sker i vår samtid, hanterar globalisering och migration på olika sätt.

Varför vet vi inte hur detta ter sig i på museifronten i Sverige och Danmark där mångkulturell respektive dansknationell retorik är rådande? Varför vet vi inte hur skillnader i landet hanteras på andra sätt än Skansens beprövade? Det är ett fattigdomsbevis att inte ens beskrivande översikter finns, än mindre fördjupade analyser, annat än för ett fåtal frågor och tider. Det osynliggör museerna och utställningen som medium och en ond cirkel uppstår där erfarenheter inte kan samlas och växa till förnyelse. Att hamna på museum framstår nog alltjämt för de flesta som synnerligen oattraktivt.

Text: Peter Aronsson

Peter Aronsson, professor i Historiebruk och kulturarv, Tema Q, Linköpings universitet, Norrköping

Litteraturlista till Peter Aronssons artikel, se Litteratur
Läs även Har Sverige en utställningshistoria?