I naturens teater

Anna Samuelsson, I naturens teater
Kultur- och miljösociologiska analyser av
naturhistoriska utställningar och filmer
Uppsala universitet 2008
ISBN 978-91-506-2028-3

---

Avhandlingen I naturens teater, Kultur- och miljösociologiska analyser av naturhistoriska utställningar och filmer lades fram vid Uppsala universitet den 21 november 2008. Författaren, sociologen Anna Samuelsson, vill utforska hur ”kulturella uttryck och praktiker formar och speglar förhållandet till det som kallas naturen” på naturhistoriska museer. Mer specifikt studerar hon hur begrepp som ”miljö” och ”genus” gestaltas i utställningarna, liksom hur gränsdragningar mellan natur/kultur och människa/djur produceras och representeras. Valet av forskningsobjekt – naturhistoriska museer – motiveras i avhandlingen av att dessa utgör ett relativt outforskat område inom museologi och kulturstudier.

Studien, som ägde rum 2000-2006, bygger på analyser av nio utställningar vid Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm, med jämförande utblickar till Göteborgs naturhistoriska museum, Natural History Museum i London, Armémuseum samt Biologiska museet i Stockholm. Förutom naturhistoriska utställningar ingår i Samuelssons analyser även sju så kallade storformatsfilmer filmer visade på Cosmonova i Stockholm.

I avhandlingen, vars titel alluderar på idéhistorikern Jenny Beckmans (1999) avhandling Naturens palats. Nybyggnad, vetenskap och utställning vid Naturhistoriska riksmuseet 1866-1925, tecknar Samuelsson en bild av naturhistoriska museers samtida utställningar som (fortfarande) upprätthållande en natur/kultur-dikotomi – liksom andra traditionella gränsdragningar kring genus, etnicitet och nationalitet – även om vissa försök till problematisering, eller åtminstone kontextualisering, från museernas sida kan förekomma.

Genom skarpsynta analyser och stor teoretisk bredd närmar sig Samuelsson sitt ämne med dekonstruktivistiska, eko-kritiska ambitioner. Dessa ambitioner hålls dock inte ihop av någon sammanhängande kritisk teori varigenom en mer djupgående ideologikritik hade kunnat lyftas fram ur materialet. Reflektioner över hur maktrelationer i vårt senmoderna, kapitalistiska västerländska samhälle präglar och producerar olika dimensioner av utställningarna finns ändå för det mesta närvarande i avhandlingen.

Med tanke på författarens ambitiösa teoretiska bredd, saknar jag även en genomlysning av teoriutvecklingen inom forskningsfältet människa-djurstudier, särskilt dess inriktning mot visuell kultur, som torde vara av stor betydelse för detta avhandlingsarbete med sitt fokus på bl a naturhistoriska dioramor och gränsdragningsarbetet mellan människa och djur. Denna teoriutveckling skulle kunnat ge större djup och nyansering till analyserna av djurs fysiska och diskursiva närvaro i utställningarna, och ge ytterligare perspektiv på de kultur- och miljöteorier som avhandlingen använder.

Metodmässigt bygger Samuelsson sina analyser på egna besök och iakttagelser av utställningarna (och filmerna). Inga intervjuer eller etnografiska ansatser förekommer, och vi får således inte veta någonting om hur museipersonal eller besökare uttrycker sig om utställningarna. Detta kan tyckas vara en brist när det gäller studiens validitet: i synnerhet hur en utställning tas emot av intressenter och allmänhet borde vara av avsevärd betydelse, och en viktig aspekt av dess trovärdighet och legitimitet. Inte minst utifrån ett pedagogiskt perspektiv, eftersom museibesökare inte nödvändigtvis låter sig styras av utställningarnas budskap, utan kan skapa sina egna sammanhang utifrån dessa budskap då de integrerar dem med sina personliga erfarenheter och referensramar (som inte behöver vara i linje med museets pedagogiska avsikter).

Trots mina invändningar, framför allt med avseende på studiens teoretiska och metodologiska ramverk (och trots att texten genomgående är otillräckligt korrekturläst), finner jag avhandlingen mycket läsvärd. Samuelsson gör pricksäkra iakttagelser av en rad problem och motsägelsefullheter hon uppmärksammar i de ”berättelser” som utställningarna och filmerna utgör. Här följer några exempel hämtade från utställningstexter och visuella gestaltningar:

• Idén om ”nationen” utgör referensram och ordnande princip t o m för förhistorisk tid, t ex ”Sverige under trias, jura, krita” (sid 141)
• Sjöelefanten framställs visuellt som en kärnfamilj trots att utställningstexten berättar att ”hanarna har harem på upp till femtio honor” (sid 169)
• Djur kan beskrivas som ”smarta” och ”aktivt väljande” i sina val, men trots det förnekas att de ”tänker”(sid 180)
• Konstgjorda huvuden av krokodil, zebra och björn med uppspärrade käftar får åskådliggöra att ”olika djur har olika tänder” medan människans tänder visas på en dataskärm bredvid (sid 203)
• Nationalekonomisk vetenskap framställs som ”basfakta” och ”naturliggörs”, medan klimatologin framställs som en mindre säker vetenskap (sid 248)
• Den västerländska, vita människan får representera den anatomiska, ”normala” människokroppen medan den icke-västerländska människan representeras i kontexter av samhällsmässiga problem såsom befolkningstillväxt (sid 192)

Ovanstående exempel utgör några ”nedslag” i avhandlingen, som antyder att naturhistoriska museer ännu inte har befriat sig från koloniala, patriarkala och speciesistiska diskurser. Jag hoppas att Anna Samuelssons avhandling blir ett uppmärksammat bidrag till debatten om museet som samhällsaktör och folkbildare.

Text: Helena Pedersen
Utställningsbild: Gustav Vidlund, Riksmuseet.
Övriga bilder tagna ur avhandlingen.

Helena Pedersen, fil.dr vid Centrum för genusvetenskap Uppsala universitet