När Museiutredningen nu funderat klart ser vissa med oro på utvecklingen, där ämnet ”utställning” ska sorteras in under Riksantikvarieämbetet. Bättre vore att lägga ansvar för att utveckla utställningsmediet i ett eget museiverk, menar Ulla Arnell och Eva Persson, utställningsproducenter med lång erfarenhet från musei- och utställningsvärlden.
Den senaste Museiutredningen lade fram sitt betänkande Ny museipolitikhösten 2015. Den togs emot med glädje av utställningsintresserade, ty där behandlades detta svåra men spännande medium med respekt och kunskap, formulerat i ett levande språk.
Ett år senare, i december 2016, presenteras regeringens svar i lagrådsremissen; Kulturarvspolitik, i vilken en ny lag som reglerar museernas verksamhet formuleras. Lagen är ett förslag från utredningen som Kulturdepartementet gillar. Däremot förkastar man Ny museipolitiks andra kungstanke – en myndighet enkom för musei- och utställningsfrågor, ett statligt verk som tillvaratar museernas intresse. Det är något som finns i andra länder, bland annat i närbelägna Finland.
Istället vill Kulturdepartementet stoppa in museerna i Riksantikvarieämbetet och för syns skull låta merparten av Riksutställningars medarbetare (cirka 35 stycken för tillfället ) uppgå i en koloss till myndighet med omkring 240 medarbetare. Det innebär inte bara Riksutställningars definitiva död, utan också dödsstöten för utställningsmediets vidare utveckling.
Lagrådsremissen avslöjar med sin tafatthet i språket att man på Kulturdepartementet inte har mycket kännedom om vad utställningen som levande och föränderligt medium kan vara. Så fort ordet utställning kommer på tal följs det av ordet kunskap. Med en dåres envishet återupprepar författaren ordparet utställning – kunskap. Utan att ordet, som överallt annars i samhället debatteras, någonstans skärskådas. Vad är det för en kunskap som utställningen skall vila på och som skall spridas till folket ? I en bisats nämns den akademisk-teoretiska kunskapen i de ämnen som av tradition kallas museiämnen. Men teorierna om ”tyst kunskap ” är också akademisk, och inspirerade bland annat skådespelare vid teatern under slutet av 1900-talet. Folks vardagskunskap, som forskningsledaren vid Arbetets museum var noga med att framhålla, är en annan form av praktisk kunskap. För att inte tala om den sinnliga kunskapen. Den har alltsedan 1700-talet räknats som en särskild kunskapsform, estetiken, som befäst sin ställning inom filosofin av storheter som Hegel, Kant och Marx, under 1900-talet har fenomenologin fördjupat förståelse för den sinnliga erfarenhetens betydelse.
Estetiken är alltså en form av kunskap eller insikt som borde vara den överordnade i utställningsverksamheten. Vi menar att utställningen bör definieras som en konstnärlig kunskapsform. Och då talar vi inte om den traditionella museiutställningen med ett innehåll som skall präntas in obearbetad i besökarna
Vi ser i stället varje utställning som ett konstverk som kan avlockas sina ”sanningar” genom estetiska lärprocesser. Den pedagogiska verksamheten kring en utställning blir transformativ – både elev och museilärare förändras i denna dialog.
Vid mitten av 1960-talet anställdes vi på Statens försöksverksamhet med riksutställningar, med uppdraget att experimentera med och utveckla utställningsmediet i samarbete med bland andra museerna. Då producerade de regionala och kommunala museerna sina tillfälliga utställningar utan professionell hjälp utifrån. Det fanns sällan pengar till det och dessutom ville flertalet amanuenser och intendenter göra sin utställning själv – från idé till färdig form. Produktion av utställningar var ju den roligaste delen av deras arbete på museet! I dag är det som alla vet annorlunda. Museifolket inser att utställningarna blir mer begripliga och attraktiva när de får stöta och blöta sina manus mot utställningsarkitekter, ljussättare, grafiska formgivare och så vidare. Härigenom har museiutställningens form och utseende utvecklats enormt. Men utan att det innehållsliga konceptet i stort har ändrats. Under ytan av den läckra och påhittiga formgivningen avslöjas strax en tjänstemannaprodukt, ett manus av vedertagen ofta statiskt förmedlad kunskap i ord, bild och lista på föremål. Naturligtvis kan bra formgivare ge idéer till omstruktureringar av innehållet, men förvånansvärt ofta levererar de en tredimensionell form i samklang med museiintendentens sakkunskaper och berättarförmåga. Oftast blir det en utvecklingshistoria utan konflikt, utan dramatisering av de motsättningar som driver fram nya samhällen och utan spänningar mellan individer. Med sådana ”stackatoutställningar” på museiscenerna är det svårt tro att detta medium skulle lyckas konkurrera med andra medier i det så kallade medielandskapet. Vilket remissen har förhoppningar på.
Vår erfarenhet – Ullas, från experimenterande arbete med skola, bibliotek och folkbildning, och Evas samarbeten med bildkonstnärer och författare som producenter med ansvar för såväl innehåll som form, ser många möjligheter till pånyttfödelse av museiutställningen.
Vi undrar dock om inte ett nystartat kreativt litet museiverk hade varit bättre att stödja sig på än en i första hand förvaltande myndighet med en annan kultur och andra traditioner, där en minoritet av utställningserfarna får kämpa om uppmärksamheten och pengarna.
