Alla artiklar i kategorin: Utställningskritik #6 2019

Reflektion över utställningsmediets utveckling

Jag menar att om vi började betrakta utställningen som ett scenkonstnärligt format i skärningspunkten mellan konstnärligt verk, kritisk undersökning och kunskapsförmedling, skulle utställningsmediets potential att vara ett av kulturens mest kraftfulla medier på allvar kunna ta ny fart. Ytterligare en dimension ropar nu på förändringar och driver på utvecklingen av utställningsmediet. Vi lever i en orolig värld. Jorden är hem för miljoner arter, men bara en dominerar den – Vi. Våra mänskliga ambitioner och aktiviteter har modifierat nästan alla delar av vår planet och nu talas det om att kolonisera en annan planet, Mars. Enanti-antropocentrisk design, i samklang med och respekt för biosfärens ekosystem (mikro och makro), är förutsättningen för att stanna på planeten Jorden, också i framtiden. Hur det posthumanistiska perspektivet kommer att påverka utvecklingen av utställningsmediet återstår att se.  I skrivande stund arbetar vi med utställningsgestaltningen av The Age of Entaglement kurerad av Petra Lilja och Jenny Lee, för SDW20 och Rian designmuseum i Falkenberg. Utställningen utgörs av tre delar, The Human Age, The Conciusness Age och The Entaglement Era. Den rumsliga gestaltningen är tänkt att fungera som en meningsbärande ram som samtidigt problematiserar sig själv. …

Replik på Ulf Celén

Konstnären och träbildhuggaren Ulf Celén framhåller i sin debattartikel behovet av kunskapsutbyte mellan museer och yrkeskunniga hantverkare. Som chef för Riksantikvarieämbetets enhet Samlingar och utställningar gläder jag mig åt att detta perspektiv uppmärksammas. Riksantikvarieämbetet har i uppdrag att främja museers samverkan både med varandra och med omvärlden. En del i detta är att stödja initiativ, exempelvis nätverk, som ökar det tvärsektoriella utbytet. Som ett av många exempel kan nämnas att Riksantikvarieämbetet ingår i styrguppen för Hantverkslaboratoriet, ett nationellt centrum för kulturmiljöns hantverk. Museerna i Sverige är många, där hittar vi både de stora statliga museerna och de små ideellt drivna. Förutsättningarna för dem är väldigt olika, gemensamt är ändå att de arbetar med dokumentation och publik verksamhet.   Runt om i landet används flera metoder för dokumentation av kunskap knuten till föremål. Det kan exempelvis vara film och ljud för att beskriva tillverkningsprocesser. De digitala möjligheterna ger även möjlighet till att skörda stora mängder texter som behandlar en viss föremålstyp. Det finns även exempel på museer som arbetar genom att låta medborgarna medverka i kunskapsinsamlingen via …

Utställningskritik #6 2019

Kära läsare av Utställningskritik, Inför slutet av år 2019 ser jag tillbaka på alla de recensioner, debattinlägg, reportage, essäer, och reflektioner som publicerats i Utställningskritik. Jag ser med respekt på all kunskap kring och vilja att förmedla och utveckla utställningsmediet som skribenter och yrkesverksamma inom fältet bidrar med till tidskriften. Utställningskritik har en styrka i sin digitala form vad gäller distribution. Texter sprids till tusentals läsare genom sociala medier och nyhetsbrev, och jag vill fortsatt uppmana er läsare att dela intressanta artiklar i era respektive digitala nätverk. Tillsammans, genom att dela texter bidrar vi till en diskussion och vidareutveckling av utställningsmediet i Sverige, vilket gagnar alla som arbetar med utställningar och i förlängningen alla besökare.  I nr 6 av Utställningskritik 2019 recenserar Ashik Zaman med texten Nattklubbsfeeling då Arktis is är i fokus, Nordiska museets storsatsning Arktis – Medan isen smälter i vilken isberg, projektioner, forskningsbaserade texter, mytologiska historier och artefakter manar till eftertanke i en föränderlig värld. Vidare publicerar Emilia Ström en text utifrån sin praktik som amanuens vid arkiv och bibliotek på Nationalmuseum; En skönhetsvärld för öga, känsla och förstånd – Richard Berghs samlingspresentationer …

Digitalt historieäventyr hos Venedigs granne

På fastlandet mitt emot Venedigs historiska, världsarvsklassade stadskärna ligger Mestre, en stadsdel med helt annan känsla. Mestre är grådaskigt, industriellt och liknar till stora delar en ständigt pågående byggarbetsplats. Här bor många av de som arbetar inom Venedigs turistindustri och i de stora kemifabrikerna i hamnen Porto Marghera. Till Mestre flyttar också merparten av de tusentalet människor som varje år lämnar Venedig på grund av trängseln från enorma mängder turister, de skyhöga levnadsomkostnaderna i turismens spår och återkommande översvämningar. Det senare drabbade Venedig med full kraft i mitten av november, då vattnet forsade in över staden och täckte det ikoniska torget Markusplatsen.  Mestre har länge varit något av en sovstad, helt utan egna turistdragplåster. Men i december 2018 öppnades museet Museo del Novecento,”M9”. Det är ett jättekomplex på 10 000 kvadratmeter mitt i Mestre, formgivet av den Berlinbaserade arkitektfirman Sauerbruch Hutton i djärva vinklar med en fasad av mångfärgade keramikplattor. Museet skildrar de förändringar som Italien genomgått under 1900-talet utifrån åtta olika teman kring bland annat politik, vetenskap, familjeliv och italiensk identitet. M9 är ett …

En skönhetsvärld för öga, känsla och förstånd – Richard Berghs samlingspresentationer på Nationalmuseum 1915–1919 i teori och praktik

Richard Berghs om Konst och annat I sin studie ”Om konst och annat” (1908) formulerade kulturdebattören och konstnären Richard Bergh (1858–1919) sin alldeles egna konstteoretiska grund för en modernisering av Nationalmuseibyggnaden och för nya samlingspresentationer. Omdaningsarbetet startades 1913, två år innan han utnämndes till posten som överintendent. Inspirationen till programmet kom från hans många studieresor på kontinenten. Han studerade bland annat Emil Hannover och den Hirschsprungske samling i Köpenhamn och träffade Alfred Lichtwark i Hamburger Kunsthalle. På vilket sätt är Richard Berghs teori å ena sidan och hans samlingspresentation 1915 – 1919 å den andra aktuell än idag? Med utgångspunkt från en egen sammanställd metod ville han omforma Nationalmuseum till en skönhetsvärld för alla.  Men efter visionen ett Nationalmuseum för alla har museets strävat efter redan 1866 och strävar än idag. Richard Bergh var bildkonstnär och det är just i sin egenskap av målare han åtog sig uppgiften. Samlingspresentationerna på museets övre våningsplan ingick därför i ombyggnadsprogrammets första etapp. De blev ett av hans viktigaste åtaganden. Ur sitt samtidsperspektiv var Richard Bergh tidigt medveten om vikten av ett samspel mellan arkitektur, konsthantverk och …

Naturen v/s människan i otydlig skrud

Gången avslutas med en film som på någon minut sammanfattar konsumtionens förändring. Filmen berättar att fler produkter tillverkas billigare genom att billig arbetskraft utnyttjas och råvaror exploateras. Rika blir rikare och fattiga utarmas, vilket leder till en mer ojämlik värld. En skevhet som ökat sen 1950-talet. Konsumtionen har skenat och verkliga behov är sammanblandade med sociala behov. Att konsumera blir en viktig del av ens identitet medan jorden påverkas negativt.  Nästa del i utställningen är ett större, mörkare utställningsrum fyllt med stora kokonger sammanlänkade med ljustrådar. Vi påminns om att vi lever i en alltmer sammanvävd värld. Här visas hur tätt människan och naturen sitter ihop och vad det får för konsekvenser. Ditt sätt att leva påverkar andra inte minst genom att det påverkar jorden som är en förutsättning för oss alla. Men, som framhålls i utställningen, det är upp till oss att skapa den värld vi vill och har möjlighet att leva i. Varje utställningsrum, kokong, har ett tema. Om jag räknade rätt är det åtta kokonger där det berättas om olika aspekter av …

Nattklubbsfeeling då Arktis is är i fokus

Att besöka en utställning som Arktis – Medan isen smälter brukar för mig vara förenat med ett inneboende motstånd. Jag vet att jag borde och att skamkänslan säkert infinner sig efteråt för att jag tvekade innan. Det är förstås en tidsenlig utställning i ljuset av rapporteringar om klimatkris och förändringar vilka upprör och berör. I förlängningen påverkas alla, men jag upplever att museet tänkt rätt då man fokuserar på de ca fyra miljoner personer som främst drabbas, de människor vars hem är Arktis. I museihallen finns en gigantisk kub som leder oss in i utställningen mellan två monumentala väggar på vilka rasande isblock projiceras. Det är bokstavligt och symboliskt. Naturens storhet i relation till människan görs tydlig. Det känns uppriktigt lika lustfyllt som att stiga in på ett nöjesfält. Motståndet är redan bortblåst.  Det som följer är en indelning av utställningen i pedagogiska kapitel, förlagda i varsitt rum där man som besökare får fördjupa sig i allt från mytologiska historier om isens tillkomst, militär upprusning under issmältningen och förändringarnas påverkan på renskötsel. Det låter omfattande men textutläggningen …

Minnesmärket för kommunismens offer i Tallinn

Vi tog bussen till Pirita Kloostri, Birgittaklostret, och gick i de kyliga vindarna från Finska viken tillbaka in mot stan. En svart marmorliknande vägg reste sig framför oss. Vi kom fram via en passage som skar genom den svarta väggen. Först då förstod vi att det här var monumentet, men vi kunde bara se utsidan. Ingången hittade vi nedanför sluttningen ut mot havet. Mellan höga svarta parallella väggar kom vi in i en smal gång som bildade en lång stigande tunnel. Den smala gången med de överraskande höga väggarna gav oss känslan av att vara fångade. Ett blekt novemberljus föll ner från öppningen ovanför oss. Vi kunde inte förstå hur vi hade kunnat passera tvärsigenom väggen. Upplevelsen av monumentets yttre och av dess inre rum var så diametralt olika. Efter en stund förstod vi konstruktionen. Monumentet befinner sig delvis under markytan. Inne i tunneln är de svarta väggarna därför dubbelt så höga som på monumentets utsida. Passagebron som vi tidigare gått på var metallklädd och dess yta speglade ljuset från himlen, vilket gjorde bron i det …

Natur på säkert avstånd

Att besöka Biotopia – Biologiska museet i Uppsala – är som en dag i skogen fast inomhus. Perfekt för den friluftsliv-wannabe jag är men som inte riktigt vågar mig ut i vinterrusket. Min son Axel hade kanske lika gärna gått en tur i den riktiga skogen, barn verkar ju inte ha något bekymmer med regn på tvären, men han älskade Biotopia – förutom att han blev livrädd för den attackerande rovfågeln.  Oturligt nog började vi med den. Trycka på knappar tycker ju fyraåringar är kul, men ljudillustrationen och ljusspelet i den gamla dioramat blev lite väl verkligt. Inga fler knappar blev tryckta på.  Men spännande var det ändå. Älgen som pratade var konstig (någon annan hade tryckt på knappen), tjäderhönan finast. Pysslet i den verkstad som tillfälligt inrymdes i samlingssalen där museet erbjuder små tillfälliga utställningar och aktiviteter var roligast. Axel valde att skapa en fågel av papper, tyg och en stor kotte, ett val av motiv jag inte tror han hade fastnat för om vi inte varit på just Biotopia.  Den permanenta utställningen Upplands …