Dokumentärfilmaren Jan Lindqvist föreslår
Jan Lindqvists har samlat bilder till ett arkiv som idag består av 12.000 fotografier. De kommer från offentliga arkiv och är nu sökbara på nytt sätt, genom att inte vara katalogiserade efter vad de föreställer, som ofta på museer och hos andra bildleverantörer, utan efter när och var de är tagna. Jan Lindqvist kallar det ett sökarkiv och ser fotografiet som en ny typ av historiskt dokument. Den fotografiska bilden är inte bara en illustration till skrivna berättelser utan har en egen ”materialitet”. Den skall utforskas och ge historisk kunskap som är omöjlig att få tag på på annat håll.
1900-talet är inte bara ett framstegens, utan också förlusternas århundrade. I båda fallen har fotografiet varit på plats.
Ett stort antal fotografier togs av amatörer, inte bara för att tjäna en hacka, utan för att vid en hemkomst till den landsbygd de kom ifrån minnas de äldre och deras miljöer. En del av dessa bilder kan dyka upp i dåligt tryck i hembygdsböcker. Ofta är bilderna privata och efter att hembygdsföreningen använt dem hamnar de, ofta urblekta, i soporna när ägarna dör.
Särskilt på 1920-talet, när de gamla miljöerna och boendeformerna fortfarande fanns kvar, tog många människor bilder på dessa. Det var också då som kameran hade börjat användas av mer vanligt folk. Men det förekom både tidigare och senare, så länge landsbygdsbefolkningen fortfarande levde kvar. Men upphörde i stort sett på 1950-talet.
Den bildstil som användes var ofta uppställningens. (Just denna stil upptogs sedan av professionella artister, som den berömde tyske fotografen August Sander; i Sverige återfinns den också i många av Sune Jonssons fotografier.)
Dessa bilder är inte bara personliga minnen av platser och människor, utan riktiga historiska dokument. De är viktiga delar av den dokumentation som finns om 1900-talet. Till skillnad från det skrivna ordet, kan man i dem se hur något såg ut. Om det finns bilder från samma plats före och efter, kan man också se förändringen av rummet – alltså själva historien. Detta är en helt ny och unik möjlighet, som uppstått genom fotografiets, och senare filmens och televisionens utveckling. Det gäller därför för samhället och forskningen att inte missa denna möjlighet, genom att aningslöst låta dokumenten förstöras därför att de historiska vetenskaperna hittills mest arbetat utifrån skrivna eller tryckta dokument. Just fotografiet är i själva verket vår tids mest karakteristiska historiska dokument– alltsedan senare hälften av 1800-talet! Men för att kunna använda det krävs för det första tillgänglighet, för det andra utbildning i att behandla och tolka det och slutligen och kanske viktigast, ett inlemmande i den akademiska forskningsvärden. Och då inte bara som konsthistoria. Inget av detta finns i Sverige.
Det är, som sagt, viktigt att se över denna typ av bilder, innan de försvinner. Det är därför en fördel – för ett museum eller en fotografisk forskningsinstitution- att kunna se och bedöma vilka luckor och brister som finns i det historiska bildmaterial som finns bevarat. De stora museernas bildinnehåll speglar i stort sett deras tillkomsthistoria, likaså länsmuseerna; mängder av bilder kom emellertid aldrig med i detta bevarande utan hamnade så att säga ”utanför”. Denna aspekt på bevarande och dokumentation är giltig även för dagens moderna samhälle. Vad är det nämligen som inte avbildas i bild och på film och TV idag? Vem skall kunna se det, veta det och göra något åt det? Vem tar ansvar för det? Inte lär de kommersiella företagen på mediaområdet göra det, inte heller t.ex. SVT.
Det borde finnas en institution, som sysslade direkt med fotografisk och filmisk dokumentering av samhället, utifrån en ren forskningsinställning. Genom att analysera det historiska bildmaterialet på ett vetenskapligt sätt blir det möjligt att få en klarare uppfattning om vilka trender som styr avbildningen, och vad som hamnar utanför. Det leder i sin tur till en större förståelse av vårt samhälles olika drivkrafter.
Internationell läggs idag allt större vikt vid den fotografiska forskningen. Nästan varje ansett universitet i USA bedriver forskning på fotografiområdet, med professorer och doktorander. När jag och mina assistenter började i slutet av1970-talet var vi föregångare – det kan jag se när jag idag bläddrar igenom Internet efter bilder och ser forskningstendenserna internationellt. Då startade vi med hjälp av filmpengar, som vi fick låna. Det fanns inga andra att få, så vi fick, förutom att göra film, också försöka forska med hjälp av dessa pengar – som löpte med ränta! Det ledde till stora svårigheter för finansieringen av mina filmprojekt. Även de var före sin tid – nu översvämmas TV-kanalerna av mer eller mindre bra historiska dokumentärer. Men även idag skulle vi kunna vara föregångare, i stället för eftersläntrare på det fotografiska forskningsområdet.
Text: Jan Lindqvist, april 2008
Bilder: Fotograferade ur hembygdsböcker av Jan Lindqvist *
Porträttbild: Per Åke Dahlberg
Läs också: Rebecka Tarschys intervju med Jan Lindqvist under länken Samtal
*Bilderna är valda, nästan på måfå, ur några hembygdsböcker som jag råkat ha till hands. Några är ur serien ”Mellan Härån och Rasjön”, utgivna av Åkers, Byarums och Bondstorps hembygdsföreningar i början av 2000-talet, andra ur ”Rydaholm – Folk och bygd” från Rydaholms hembygdsförening1981./JL
