På spaning efter utställningsestetiken
Under denna rubrik redovisar vi utställningsestetiska resonemang som vi hittar i avhandlingar och andra mer eller mindre akademiska texter. Vi har inga pretentioner på att ge de böcker eller tidkskrifter som vi citerar den vetenskapliga behandling de är värda utan tillåter oss att läsa även akademiska avhandlingar som fan läser bibeln.
Skolbarnen struntar i vad museiintendenten vill lära ut. De tolkar utställningen på sitt sätt. Så kan man – kort och förenklat – förstå den avhandling, The school and the Animal Other. An Ethnography of human-animal relations in education, som Helena Pedersen nyligen la fram vid Göteborgs universitet. Hon ger här själv en sammanfattning av den del av avhandlingen som handlar om museet.
Museer har setts – och ses fortfarande – som en pedagogisk resurs som kan komplettera den ”vanliga” klassrumsundervisningen med möjligheter till lärande i en mer stimulerande kontext. Synen på hur museets miljö ska utformas för att optimalt gynna lärande har genomgått förändringar över tid. Hooper-Greenhill (2001) beskriver hur många museer under 1800-talet och framåt förutsatte att det var tillräckligt att besökaren exponerades för utplacerade föremål för att ”lärande” skulle äga rum. Idag använder sig många museer av mer komplexa ansatser där besökarna aktivt får interagera med utställningarna, och där de berättelser utställningarna producerar inte längre äger självklar auktoritet. Dessa förskjutningar i perspektiv har varit nödvändiga i en postkolonial tid där t ex naturhistoriska och etnografiska museer tvingats konfrontera sin egen historia liksom de maktstrukturer museernas samlingar i många avseenden har byggt på (jfr Nederveen Pieterse, 1997). Dessa maktstrukturer blir extra tydliga då djur på olika sätt används i utställningarna.
Oavsett vilken pedagogisk ansats museet använder sig av, finns ingen garanti för att en viss utställning uppnår sitt pedagogiska syfte och genererar den avsedda responsen hos besökaren, eller tas emot på det sätt det var tänkt. Enligt Hooper-Greenhill (2001) beror lärandeprocessen av den individuella tolkningsram som museibesökaren bär med sig. En utställning kan därför tillskrivas många olika meningar ur besökarens perspektiv, som utifrån dessa meningar skapar egna sammanhang som inte alltid behöver vara i linje med utställningens pedagogiska intentioner.
Under mitt avhandlingsarbete, som undersöker hur människa-djurrelationer kommer till uttryck i gymnasieskolan, har jag bl a följt två djurvårdarklasser på studiebesök till två olika museer för att ta reda på hur relationer mellan människa och djur gestaltas (implicit eller explicit) av museerna, och hur dessa budskap tas emot av eleverna. Två olika utställningar besöktes: Naturhistoriska Riksmuseet (där vi fick en guidad visning ”bakom kulisserna”), och en tillfällig utställning som arrangerades i samarbete mellan ett museum och en djurpark. Denna utställning, ”Älskas… ätas”, behandlade specifikt perspektiven etik och makt i relationer mellan människa och djur och problematiserade dem, medan Naturhistoriska Riksmuseet snarare manifesterade dessa maktrelationer.
Trots att dessa två utställningar var radikalt olika vad gällde både form, innehåll, pedagogik, budskap och syfte, fann jag en överraskande överensstämmelse mellan vad de två elevgrupperna fokuserade på. Eleverna intresserade sig i ganska begränsad utsträckning för de zoologiska fakta Naturhistoriska Riksmuseet avsåg förmedla. Etiska och maktrelaterade frågor väckta av utställningen ”Älskas… ätas” ägnades mer uppmärksamhet, men trots detta var det någonting annat som verkade stå i centrum i elevernas möten med djur under museibesöken – nämligen frågor om liv och död som i sin tur vävdes samman med utsuddade gränsdragningar mellan ”en själv” och ”den andre”. Eleverna gav spontan respons på de döda eller (representationer av) levande djur de mötte i utställningarna, och relaterade djurens situation till sig själva, ofta genom att föreställa sig själv i djurets situation.
Skolbarnen använde alltså egna tolkningsramar, främst centrerade kring sitt eget jag i relation till djuret som ”den andre”, för att skapa egna förståelser och sammanhang utifrån utställningarnas gestaltningar. Dessa förståelser cirklade kring existentiella frågor, empati, och respons på de utställda djuren nästan som om de vore levande, förkroppsligade ”andra” i rummet. Vilka frågor väcker detta för museipedagogiken? Och vilka frågor väcker det kring hur människa-djurrelationer har formats och fortsätter att formas av museer och andra institutioner i samhället?
Referenser:
Hooper-Greenhill, Eilean (2001). Museums and the Interpretation of Visual Culture.
Florence, KY: Routledge.
Nederveen Pieterse, Jan (1997). Multiculturalism and Museums. Discourse about Others in the Age of Globalization. Theory, Culture & Society, 14(4), 123-146.
Göteborg 050405
Helena Pedersen
Helena Pedersen disputerade 11 maj 2007 på sin avhandling The School and the Animal Other. An Ethnography of human-animal relations in education vid Institutionen för pedagogik och didaktik, Göteborgs universitet. Opponent var Prof. Peter McLaren, University of California, Los Angeles (UCLA), USA
