Karin Sidén är en av sju curatorer för Jihani Kalapour – kulturarv på Kurdiska. De övriga är: Altoum Alimardi, Niger Dara, Micael Ernstell, Sara Isaksson From, Åsa Jungnelius, Konst2 (Rodrigo Maella Lira, Ylva Ogland & Jelena Rundqvist), Zobida Nadi Sharegh, Nasrin Rashid. Tillsammans står de bakom utställningen Jihani Kalapour som visades på Tensta Konsthall 061125-070128.
Är det första gången som Nationalmusem gör ett sådant här experiment, dvs låter privatpersoner låna museets föremål för att tolka och ställa ut dem – utanför museet?
Ja, och det är första gången som vi experimenterar med en urvalsprocess som har en fri associativ grund och som saknar ett givet tema på förhand.
Var uppstod idén? Hur framfördes den till Nationalmuseum?
Jag mötte Rodrigo Maella Lira, en av kuratorerna på Tensta Konsthall, under en kuratorskonferens på Magasin 3 i Stockholm. Vi började diskutera vad som skulle hända om en etablerad, gammal museiinstitution som Nationalmuseum och en samtida konsthall som den i Tensta skulle mötas. Rodrigo berättade då om projektet Tolv tisdagar och finfina grejer, där Åsa Jungnelius o Sara Isaksson From, två unga konsthantverkare tillsammans med kvinnor från Tensta-Hjulsta Kvinnocenter arbetat med estetik som kommunikation och där man även besökt olika kulturinstitutioner i Stockholm. Mest intresse väckte Nationalmuseum hos dem. De kurdiska kvinnorna visste inte ens att museet fanns. Hit ville de återvända. En process inleddes, jag och min kollega Micael Ernstell träffade gruppen från Tensta vid flera tillfällen och vi talade oss samman. Gruppen ville låna föremål ur våra samlingar för en egen utställning på Tensta konsthall. Jag förankrade projektet här på museet. För oss kunde det handla om möten i en globaliserad tid under mångkulturåret, att prova nya samarbetsformer, att låta en fri association styra ett urval och att konkret nå nya besökargrupper.
Det som växte fram som en hypotes var att vi också kunde få nya perspektiv på våra samlingar. Det var spännande att arbeta på ett nytt sätt.
Hur behandlades idén i Nationalmuseum? Var det en lång process innan experimentet kunde godkännas?
För att ro i land projektet gjorde jag och Micael ett första urval föremål, eftersom museet har så omfattande samlingar. Vi föreställde oss ett antal teman som kunde passa i ett mångkulturellt sammanhang som Sagor och myter, Musik, Dans, Ansikten, Natur. Föremålen vi valde var också i huvudsak av svenskt ursprung, något som var medvetet eftersom det satte fokus på frågeställningen om det egentligen finns någon s k nationell konst. I själva verket så har det i alla tider snarare handlat om inspirationskällor från många olika håll i en samverkan.
Det blev cirka 60 föremål, med tyngdpunkt i konsthantverk och design, enligt deras önskemål. Sen diskuterade vi med konservatorer och säkerhetsansvariga här på museet om vad som kunde lånas ut. Det slutliga urvalet gjordes av gruppen i Tensta. Den formulerade också förväntningar på ett tilläggsurval. Det förverkligades genom att gruppen fick besöka våra magasin. Sen gjordes provkollektioner och det visades att säkerhet och klimat i Tensta konsthall måste förbättras. Lösningen blev säkerhetsmontrar som klimatbuffrades.
Kvinnan är självständig och modig. Hon behöver ingen annan till att försörja henne.
Hon klarar sig själv. Text och bild ur utställningskatalogen.
Hur fortskred arbetet i Konsthallen?
Montrarna innebar att man måste förhålla sig till ett bestämt mått. Tensta gruppen delade upp sig i mindre grupper för olika montrar. Montrarna fick andra teman än museet hade arbetat efter: Fantastiskt, Snyggt, Osvenskt osv. På så sätt skapades nya kollektioner och ett lekmannaperspektiv kom in i utställningen. Till föremålen fogades texter av alla kuratorerna, dvs både av Tenstagruppen och av oss från Nationalmuseum.
Men det finns inga texter i utställningen?
Nej, alla dessa texter samlades i en katalog. En tanke med det var att betraktaren i sin tur kunde associera fritt och skapa egna, nya betydelser av de upplevda verken i utställningen. På så sätt lades ytterligare vikt vid betraktarperspektivet! På katalogens baksida finns också, de traditionella kataloguppgifterna om varje föremål
Vilken roll hade Nationalmuseum i den fysiska produktionen av utställningen?
Formgivningen av utställningen och uppbyggnaden ansvarade gruppen i Tensta för. Nationalmuseum hjälpte till med tekniska installationer, uppackning av föremål och ljussättning.
Tycker du att du fått ny syn på föremålen och hur de kan ställas ut genom detta samarbete?
Det var intressant att låta andra röster höras och att låta tankar som kommer från andra än oss själva vara delaktiga i ett utställningsprojekt. Ett exempel var målningen ”Utsikt från Klocka” av Helmer Osslund med ett norrländskt motiv. Inför den kände många kvinnor igen sitt eget landskap i Kurdistan, det säger något om hur Osslund arbetade, inte precist topografiskt avbildande utan med en mer arkaisk uppfattning av naturen. Det var konstnärligt, innehållsligt intressant att ta del av en sådan reflektion.
Ett annat exempel är att så många av deltagarna uttryckte att det är fantastiskt bra att Nationalmuseum bevarar ett världskulturarv inför framtiden med så många fantastiska föremål, att de var intresserade av de långa linjerna i historien.
Det bördiga och vackra kurdiska landskapet med en av alla dess sjöar framför
berget Goyzha Piramagron. Midnattssolens svaga sken lyser över Lapplands
sjöar och fjäll. Text och bild ur utställningskatalogen.
Är experimentet en engångsföreteelse eller blir arbetssättet kanske modell för framtiden?
I dagsläget planeras inte någon fortsättning på just den här utställningen, men kanske kan vi arbeta mera med ett fritt, associativt urval även i något annat sammanhang och också med nya typer av visningar av våra egna samlingar. Vi visade t ex Jihani Kalapour för Nationalmusei Vänner, nya besökare kom på så sätt till Tensta, vi gjorde också en vägvisare till Nationalmuseum på de tre språk (somaliska, arabiska och kurdiska), tog man med kartan fick man fri entré till museet även efter 1 januari. Vi har också planer på att ibland hålla riktade visningar på olika språk, som de nyss nämnda, här på museet av våra samlingar.
Utställningen har som jag ser det öppnat upp tankar och idéer om nya samarbetssätt. Inför framtiden kan man även tänka sig andra, experimentella samarbetsformer.
Intervjuvare: Eva Persson i Stockholm mars 2007
Karin Sidén är fil.dr. och förste intendent vid Måleri- och skulptursamlingen på Nationalmuseum.
Läs Ida Ömalms reportage om utställningen här
