SYNPUNKTEN
En väninna kom till Stockholm för att se Prerafaeliterna, vårens succéutställning på Nationalmuseum, och drog med mig. Det prerafaelitiska brödraskapets litterära måleri och medeltidssvärmeri har aldrig tilltalat mig. Men på utställningen ändrade jag mening. Jag såg Rossettis sensuella närmast barocka kvinnoporträtt, friskt landskapmåleri i tävlan med den framväxande fotokonsten och tre intressanta teckningar av en kvinnlig prerafaelit.
Det måste väl vara en något riktigt bra som åstadkommer en sån synvända? Ja, absolut! Men handen på hjärtat, var Prerafaeliterna riktigt bra som utställning?Kunde inte en välillustrerad praktbok med samma kapitelindelning ha försett mig med samma kunskaper och njutning?
Denna hädiska tanke infinner sig när jag vandrar i Museum i nytt ljus (Arbete pågår) en trappa under Prerafaeliterna. Med den vill Nationalmuseum visa hur den planerade ombyggnaden av museet skall gå hand i hand med förnyelse av utställningskonsten.
Det är märkligt vad den lilla parentesomgärdade undertiteln ”Arbete pågår” kan ingjuta mod hos utställarna. Det som kuratorer, utställningsscenografer och pedagoger i vanliga fall bara drömmer om att få göra kan de realisera i detta mellanrum mellan det gamla fasta och det nya fasta.
Museum i nytt ljus börjar med en vandring genom små kabinett med en massa fotografier med svåridentifierade motiv uppsatta liksom på prov. Pågår utställningsarbetet fortfarande flera dagar efter vernissagen?
Stora absidsalen verkar också i första ögonblicket ofärdig… en oupppackad skulptur, sen ett oroväckande tomt golv som man måste gå över innan man kommer till något att stanna inför… Men då blir det mycket på en gång, och det händer något med hela rummet.
På en byggnadsställning står 84 skulpterade huvuden ur Nationalmuseums samling. Människor från alla tider, platser och sociala miljöer (i den europeiska konsthistorien). Kungar, kronprinsessor och grevar; målare, skulptörer och författare; en krögare, en textilkonstnär, en pedagog och en kirurg; därjämte Homeros, Aristoteles, Kristus och Johannes Döparens huvud – på ett fat.
Några sneglar på varandra men de flesta vill ha kontakt med utställningsbesökare. Oavsett ansiktet är hugget i marmor eller granit, gjutet i gips eller brons eller modellerat i lera verkar alla beslutna att hävda sig på Parnassen. På behörigt avstånd i motsatta ändan av salen står Gustav II Adolf med sin dotter Kristina förnämt på varsitt podium, som vore de värdfolk för detta tidernas mingel.
I nästa stora rum är stämningen fridfull för att inte säga seren. Ett mindre antal vita kroppar, de flesta skulpterade i marmor, står och mediterar spatiöst utspridda över golvet. Eller rättare sagt: oerhört genomtänkt placerade bredvid och mellan åttkantiga marmorpelare som strävar upp mot kupolerna i taket. Man kan runda skulpturerna och man vågar granska dem med den egna kroppen som dödlig måttstock, så tillfälligt och naturligt tycks de stå där. De skulpterade kropparna är för övrigt inte jämnt vita. När ljuset strömmar in genom de nyöppnade fönstren passerar impressionistiska skuggor över byster, ansikten och stussar.
Konstverken förklaras inte i vidhängande texter. I stället är det ett bildspel, en videoslinga och fotografierna i entrén som lockar mig att återvända flera gånger till samma byst eller samma marmorvita kropp. Det finns alltid nåt nytt att upptäcka. Det berättas om verken i en gratiskatalog, men på utställningen är det deras placering i rummet och relationen skulpturerna emellan som informerar och skapar upplevelse. Utställarna har lyckats hitta både rörande och roliga möten mellan konstverken genom att strunta både i kronologi och innehållsmässig tematik, något som ofta tvingar ihop konstverk som kanske inte har något att säga varann.
Både i utställningen och på Nationalmuseets hemsida utlovas fortsatta experiment för att fördjupa mediets uttryck och utveckla dess egna innehåll. Vid det laget har säkert utställarna blivit varma i kläderna och ger sjutton i de övertydliga markeringarna av att arbete pågår, ”slarvigt” upphängda foton, magasinslappar dinglande kring huvudena på parnassen och de utstuderat ofärdiga podierna i den vackra pelarsalen.
Jag ser otåligt fram emot en fortsatt genomlysning av utställningskonsten på Nationalmuseum.
Stockholm 0900615
Eva Persson, EForums chefredaktör
Foto: Nationalmuseum
 | Läs gärna Birgitta Fridsdotters profetiska ord i UEForum 2007: Historien bättre i dagsljus |
