Ministern och riksutställningar

Detta har hänt: Riksutställningar startade som försöksverksamhet 1965 och växte till att bli en av landets mest innovativa utställningsleverantörer. Men efter drygt 1200 utställningsproduktioner är något drastiskt på väg att hända. Kulturutredningen 2009 med efterföljande regeringsbeslut i december 2010 verkar sätta punkt för en epok i svensk utställningshistoria. Riksutställningar får nu kraftigt minskade anslag och ska inte längre skapa egna utställningar.

UEForums medarbetare Jan Ohlin arbetade på Riksutställningar när beslutet togs att omlokalisera hela myndigheten till Gotland. Ansvarig minister hette då Leif Pagrotsky. Jan Ohlin minns hur ministern motiverade det kontroversiella beslutet vid ett besök på Riksutställningar.

Leif Pagrotsky var kulturminister 2004-2006, ett styre med långtgående konsekvenser för det svenska utställningslandskapet. Foto: Sören Fröberg

”Det kanske inte är en bra idé, men nu är det så vi gör…”

Våren 2011 har Leif Pagrotsky lämnat positionen som socialdemokraternas kulturtalesman. Som kulturminister under endast två år hann Leif Pagrotsky flytta Riksantikvarieämbetet och Riksutställningar till Gotland, en av de största förändringarna inom museisektorn på årtionden.

När Leif Pagrotsky tillträdde 2004 som kombinerad utbildnings- och kulturminister hade han tidigare varit handelsminister och näringsminister. Han var känd för att vara intresserad av musik som exportvara, men saknade erfarenhet och kunskap om kulturfrågorna, vilket tyvärr visade sig omedelbart.

Göteborg, februari 2005. Riksutställningar inviger sin stora vetenskapsutställning ”Se hjärnan” på Universeum. Utbildnings- och kulturminister Leif Pagrotsky invigningstalar, men nämner aldrig Riksutställningar, som producerat och byggt utställningen. Det är uppenbart för de närvarande att ministern inte har en aning om vad han gör där. Det hela är förstås pinsamt, men en bagatell jämfört med det som skulle följa.

I början av 2000-talet ville regeringen minska utgifterna för försvaret. Varför ha ett starkt försvar som slukar pengar när hotbilden klingat av? S-regeringen beslutade efter en uppgörelse med Centerpartiet om en minskning av försvarsbudgeten, med löfte om att skapa statliga jobb i de orter som drabbades hårdast av nedläggningar: Arjeplog, Boden, Karlstad och Visby. Uppdraget att fördela jobben lades på departementen.

Kulturdepartementet beslöt att flytta Riksantikvarieämbetet, RAÄ, med 260 tjänster till Visby. Under en stormig remissomgång försvarade RAÄ sin verksamhet i Stockholm och fick till slut behålla cirka 60 anställda i huvudstaden. Då fattades i gengäld lika många jobb till uppgörelsen. I det läget föll departementets blick på Riksutställningar, som hade just 60 tjänster.

Riksutställningar till Gotland? Ingen i branschen trodde sina öron. En turnerande verksamhet med många samarbetsprojekt, en central myndighet som skulle vara tillgänglig för alla. Skulle denna förläggas långt ute i havet? Alla med inblick i Riksutställningars verksamhet protesterade mot förslaget.

Riksutställningar var vid den tiden ett tydligt inslag i det svenska museiväsendet. Inrättat som en försöksverksamhet 1965 hade Riksutställningar vuxit till en kraftfull kulturmyndighet. 2001 utnämndes Riksutställningar till Årets museum, en hedrande bekräftelse för en institution som inte var ett museum i sig, utan snarare ett nav i det svenska museiväsendet. Med en stor utställningsproduktion årligen i samråd med många olika samarbetsparter levererades vandringsutställningar till museer, bibliotek och skolor över hela landet. Riksutställningar stod, skulle det visa sig, på toppen av sin bana, lagom till fyrtioårsfirandet 2005.

Museer i hela landet fick via Riksutställningar nyproducerade och aktuella utställningar till en rimlig kostnad, komplett med teknik, affischer och pedagogiskt program, därtill hjälp med uppsättningen.
– Den här utställningen hade vi aldrig kunnat ta fram själva! var en vanlig reaktion när Riksutställningar lastade ut och byggde upp en ny utställning någonstans i Sverige.

Leif Pagrotsky ville gärna se fri entré på museer, men verkade mest tänka på Stockholms museer. Vad skulle museerna ute i landet visa? De vill förstås locka med nya utställningar. Varje invigning är en nytändning för ett museum, med uppmärksamhet i lokalpressen, skolbesök och fler besökare.

En svart limousin bromsar in utanför Riksutställningar. Tevefotografer och reportrar skyndar fram. Män i svarta kostymer går snabbt in genom glasdörrarna. Kulturministern ska besöka Riksutställningar, en myndighet han beslutat flytta, men aldrig tidigare besökt.

Jan Ohlin berättar för Leif Pagrotsky om Riksutställningars verksamhet under ministerns första och enda besök på myndigheten. Foto: Sören Fröberg

Inbjuden av personalorganisationerna ST och SACO kom Leif Pagrotsky den 3 maj 2005 till en visning av Riksutställningars lokaler och verksamhet. Efteråt samlades ministern och personalen till ett möte i lunchrummet. Leif Pagrotsky förklarade att han förstod problemen med att bedriva verksamheten från Gotland, men att detta inte ändrade planerna.
– I min värld är allt flyttbart, sade han.

De anställda ställde allt fler besvärliga frågor. Till slut lade Leif Pagrotsky korten på bordet:
– Okej, det kanske inte är en bra idé, men nu är det så vi gör.

På en sådan logik biter givetvis inga argument, så där tog resonemanget slut. Fyrtio års verksamhet i Stockholm stod inför en odiskutabel nedläggning. 

I en efterföljande teveintervju hävdade kulturministern att Riksutställningar fått samma behandling som andra myndigheter. Ett påstående som var uppenbart osant.* Konstitutionsutskottet, KU, tog året därpå upp frågan till granskning. Ett enigt utskott konstaterade då att beslutet att flytta Riksutställningar var ”anmärkningsvärt forcerat”. 

Riksutställningar huserar nu tillsammans med Riksantikvarieämbetet i den här påkostade byggnaden, som 2008 nominerades till Kasper Salin-priset. Foto: Ioana, arkitekt.se

Våren 2011 för Riksutställningar en tynande tillvaro på Gotland i fina, nybyggda lokaler. Den som vill besöka myndigheten får en lång resa. Verksamheten har haft svårt att få upp farten efter flytten, och direktiven från regeringen har inte gjort saken lättare. Myndigheten ska ”utveckla utställningsmediet”, som ett av de centrala uppdragen lyder, fast med mindre pengar än tidigare, med mindre personal och snart utan att göra egna utställningar. ”Vi kommer framöver inte längre att ha produktion, förmedling och turnerande av vandringsutställningar som kärnverksamhet,” förklarar man från myndighetens sida.†

Riksutställningars tidigare kunder och samarbetsparter över hela landet, museer, bibliotek, skolor, hembygdsföreningar med flera, har knappast någon anledning att tacka Leif Pagrotsky för hans insats som kulturminister.

Text: Jan Ohlin

Jan Ohlin är frilansande utställningsproducent, tidigare anställd vid Riksutställningar.

* Riksutställningar erbjöds ingen formell remissomgång med möjlighet att påverka beslutet. Andra berörda myndigheter beviljades remissomgångar och fick sina ärenden prövade, vilket i flera fall ledde till reviderade beslut.

De brev som sändes till Kulturdepartementet om Riksutställningar klassades däremot som ”spontanremisser”, vilket kanske kunde tas till inteckning för att remisser inkommit i ärendet.

Underlag från departementet lyste med sin frånvaro. Den som begärde att få se handlingarna som låg till grund för beslutet fick sig tillsänt en diger lunta med kopior av alla brev som inkommit i ärendet. Samtliga brev var kritiska till förslaget. Inget utredningsmaterial som motiverade flytten redovisades från kulturdepartementet.


”Riksutställningar har fått ett nytt uppdrag!
Som du säkert redan känner till så håller vår verksamhet på att förändras. Vi kommer framöver inte längre att ha produktion, förmedling och turnerande av vandringsutställningar som kärnverksamhet. Istället kommer vi att fokusera våra resurser på att spana på, utveckla och dela exempelvis; ny teknik, utställningsmetodik och verktyg som stödjer producenter och arrangörer av utställningar i syfte att utveckla utställningsområdet. Våra metoder för detta kommer bland annat innebära en ökad samverkan med olika typer av näringsverksamhet, forskning och utbildning med flera.”
Ovan citat från Riksutställningars utskick.