Vem ansvarar för skorna?

Hos gudar och gudinnor
Nationalmuseum 110414-120115
Projektledare: Veronica Hejdelind
Formgivning: Tor Svae
Produktion: Nationalmuseum

Resan Fram och Tillbaka
Historiska museet 110331 – våren 2012, därefter på turné
Projektledare: Mathias Strömer
Medverkande konstnärer: Rachell Sumpter, Fredrik Söderberg, 
Anna Svensson, konst- och designgruppen Kollektiva Livet
Formgivning: Maison Beton
Produktion: Riksutställningar, Historiska museet, 
Institutet för Framtidsstudier

---

När två nationella museer, nästan samtidigt, presenterar varsin ambitiös utställningssatsning för barn och unga kunde man förvänta sig att det uppmärksammas av recensenter och kulturbevakare. Man kunde också tänka sig att dessa kritiker skulle pröva utställningarnas gestaltning och sätta dem i sammanhang med övrig barn- och ungdomsverksamhet. Men tystnad råder. Båda utställningarna tycks ha gått helt obemärkt förbi i både dags- och fackpress.

Nationalmuseum har producerat utställningen Hos gudar och gudinnor som vänder sig till alla åldrar men främst till barn från fyra år. På Historiska museet visas Resan Fram och Tillbaka, ett samarbete mellan museet, Riksutställningar och Institutet för Framtidsstudier med barn från sex till elva år som tänkt publikgrupp.

På Nationalmuseum är tanken att barnen ska få hälsa på hemma hos antikens gudar och gudinnor, bekanta sig med dem och lära sig att känna igen dem genom att få leka i deras olika miljöer. Resan Fram och Tillbaka vill vara en upplevelserik utställning om nyfikenhet, uppfinningsrikedom och klurigheter från forntiden och framtiden. 

Vi ska här göra ett försök att se båda utställningarna ur två perspektiv. Det ena är det pedagogiska, där vi frågar oss varför museerna vill att barnen ska fundera och tänka kring forntid, nutid, framtid och kring gudar och gudinnor. Det andra är mer ideologiskt: vi ville, i ljuset av statens barn- och ungdomskulturpolitik där Skapande skola just nu är den stora satsningen, ta reda på vad museerna har för idéer om barn och lärande. Så vad såg vi med hjälp av de perspektiven när vi under några timmar befann oss i utställningarna?

En jämförelse mellan de båda är intressant då de är mycket olika i gestaltning och uttryck. Vi ser dem med våra vuxna ögon och noterar att de få barn som samtidigt befinner sig i utställningarna ivrigt använder dem på sitt sätt. Det är inte vår avsikt att på något vis förringa barnens egna upplevelser. Vad barnen får ut av sitt utställningsbesök kan vi aldrig avgöra.

Utställningen på Nationalmuseum är uppbyggd i ett antal rum i fil som besökarna passerar, om de så vill iförda guden Merkurius bevingade skor och hjälm. Varje rum utgör en scenografisk miljö där guden/gudinnan presenteras med sina attribut och sina symboler i en gammaldags estetik. Vi känner igen den från förr: laserade väggar i olika färger som ger rummet sin karaktär, texter handmålade direkt på väggarna och stora färgreproduktioner av en del av målningarna i museet samt rikligt med föremål och rekvisita. Atmosfären är generös och tillåtande och inbjuder till lek. Allt är mycket genomtänkt och anpassat till de yngre besökarna som i sin egen takt kan utforska och leka i utställningen. Tilltalet är vänligt humoristiskt. Det känns hederligt men en smula präktigt, en estetik utan synliga utmaningar. Mer av experimenterande med formen hade varit spännande.

I Resan Fram och Tillbaka på Historiska museet är gestaltningen mera samtida och sofistikerad med en medial estetik. Det är mycket form och helhetsintrycket är stiligt.Utställningen är teknikintensiv med den senaste digitala tekniken i interaktiva spelstationer, i ljus- och ljudeffekter. Hela utställningen innehåller åtta olika stationer, där några är tänkta för besökarna att klättra på och gå in i, och dessutom fyra rumsliga konstverk som producerats speciellt för Resan.

Stationerna handlar bland annat om mat och mode, om framtidsforskning och forntidsforskning, om dans och musik, om spel och lek. I några av stationerna förekommer arkeologiska föremål i små montrar med serieteckningsliknande, förklarande illustrationer. Ibland hörs en röst från någon av stationerna som lockar och pockar på uppmärksamhet. Tilltalet påminner om TV:s hejiga programledarstil, några av rösterna talar gotländska och ur berget mullrar något samisktklingande. Alla texter i utställningen på Historiska museet finns också i engelsk översättning.

Båda utställningarna har sina egna webbsidor med spel och lekar och utställningarnas texter. Till Gudarna har utarbetats ett skolprogram som kan beställas av besökande skolklasser, en pysselbok kan köpas på museet och i kassan kan man också hyra ”se-på-påsar” för att gå på upptäcktsfärd i museet.

På Nationalmuseum är det fri entré till utställningen både för barn och vuxna med ingången lätt tillgänglig intill kassan. På Historiska museet löser man biljett vid entrédisken och måste sedan passera genom museishopen innan man hittar utställningen, och det första som möter besökaren är en skylt med texten ”Här är skogränsen” och ”Ställ dina skor i berget”. Så kommer slutklämmen: ”Vi ansvarar inte för skorna”. Vad menar museet? Om skorna försvinner så får ni fortsätta dagen utan skor, eller? Säger man då helt enkelt inte att viktigare än så här är ni inte? Det kan inte vara åldern som ska avgöra hur jag behandlas och vad jag kan förvänta mig då jag kommer till en utställning!

När man tagit av skorna och passerat en tunnelliknande entré möts man av en introducerande text som man ska lyssna på samtidigt som utställningen öppnar sig med ett starkt och lockande formspråk. Vad är idén bakom det? Vi lyssnar i alla fall inte och orienteringskartan tappar man greppet om oavsett hur gammal man är. Om besökaren bemöts med introduktioner som tar tid och teknik man inte får att fungera så blir tålamodet naggat i kanten och andra projekt tar över.

Konceptet bakom Resan Fram och Tillbaka tycks vara att uppmuntra till en lek med tiden. Det är värt att fråga sig hur väl det fungerar när åldersgruppen är 6 till 11 år – ett stort spann. Skillnaderna mellan hur en 6-åring och en 11-åring tänker och på vilket sätt de erövrar kunskaper måste vara betydande.

Utställningstiteln antyder en pendlande resa mellan ”fram” och ”tillbaka”. Tanken är att besökaren ska röra sig i forntid, nutid och framtid så att den linjära tiden bryts. Medan jag som besökare är fullt sysselsatt med att förmå tekniken att placera ingredienser på rätt tallrik, så att resultatet blir en fruktsallad, ska jag även hinna förundras över tidevarvens växlingar. I vilken tid befinner jag mig?

Det är i det fantastiska kabinettet där saksamlaren/konstnären ordnat tiden efter sitt eget huvud som tiden utmanas. Där finns utrymmet för de stora frågorna. Vem har samlat allt detta? Började hon/han samla som liten? Varför en orm tillsammans med tennsoldater? Samtal och förundran kopplas ihop. Något av samma effekt finns på Nationalmuseum: lekfullheten bryts av ett närvarande krig i form av taggtrådshinder uppe på ett murkrön och när jag i slutet av utställningen hamnar i ett tavelgalleri – alltså är jag i museet.

Det pedagogiska syftet i Resan är komplicerat och abstrakt och frågorna i stationerna förefaller konstruerade utifrån ett vuxenperspektiv. Det är de konstnärliga verken som klarar sig bäst. Där finns utställningens tematik utan pedagogisk överbyggnad. Då uppstår de genuina frågorna som blir än mer intressanta för en diskussion i grupp med pedagoger och besökande barn.

Den pedagogiska tanken med gudarna och gudinnorna är tydligare och det känns på ett sätt hederligare med den traditionella pedagogiken. Där bjuds man på en interaktivitet som ger utrymme för barnens fysiska lek, nyfikenhet och kreativitet. Nationalmuseum ser utställningen i sin egen kontext. Den är kopplad till konstverken i samlingarna och på sikt med barnen som presumtiva besökare.

I Resan används den digitala kontexten för att skapa kreativitet. Vi såg ett gäng flickor prova ”klädbytarstationen” med stor framgång och mycket skratt. Tekniken var för dem fullt bekant. Med samma iver kastade de sig över tre andra stationer men där fungerade inget och då faller både intresset och utställningens intentioner. Poängen försvinner när tekniken strejkar. Men upplevelsen av kultur i förening med det egna skapandet ger möjligheter till identitetsbyggande, förståelse och insikt. Det menar vi att Nationalmuseum har förstått.

Hur skapas då kreativa mötesplatser för ungas egna kulturaktiviteter? Det är frågor som kulturpolitiken brottats med i åratal och här är två utställningar som befinner sig mitt i brytningspunkten. Museerna skulle verkligen kunna få syn på något om själva institutionen var mer närvarande i utställningarna, om man relaterade den till sin övriga verksamhet. Det gör Nationalmuseum och det händer något annat här när man gör kopplingen mellan utställningen och museet. Det är absolut en poäng.

Vi tror att båda satsningarna förmodligen är ett resultat av statens styrning av sina myndigheter. I institutionernas regleringsbrev står att barn och unga ska prioriteras. Det är klart att varje institution med sin satsning bidrar till den kulturpolitik riktad mot barn och unga som staten driver. Under årens lopp har detta skett oavsett politisk färg, delvis med resurser men mycket med retorik och med styrning via regleringsbrev.

I regeringens budgetproposition för 2011 är barns och ungas rätt till kultur fortfarande en av prioriteringarna i kulturpolitiken. Regeringen föreslår därför en fortsatt utbyggnad av Skapande skola. Från och med 2011 omfattar satsningen årskurserna 1–9 och uppgår till 150 miljoner kronor. Skapande skola-projektet inleddes under den förra mandatperioden för att stärka samverkan mellan skolan och det professionella kulturlivet. Utgångspunkterna är läroplanernas skrivningar om kulturens roll i skolan, FN:s konvention om barnets rättigheter och de nationella kulturpolitiska målen. Det finns alltså sammanhang och många har ambitioner men var och en för sig åstadkommer man ingen utmaning för barnen eller eleverna. Kunde vi då inte förvänta oss mer av institutionernas arbete med en så stor målgrupp som barn och ungdom och mer av experimenterande och kritisk hållning till den egna verksamheten?

Vad är den lärande poängen? Vilken kunskapsprocess ser museerna i sina mycket olika utställningar? Att barnen har roligt i båda utställningarna, oavsett gestaltningsformen, kan man lätt se, men hur tänker producenterna? Intressant vore att sammanföra dem för gemensamma reflektioner och diskussioner om lärande och om barn- och vuxenperspektiv. På Nationalmuseum leder Hos gudar och gudinnor vidare in i museet medan Resan tycks frikopplad från Historiska museets ordinarie verksamhet – där finns ett fåtal arkeologiska föremål men inget som pekar in i museet, förutom den abstrakta tanken om tiden.

På Historiska museet har hela sommaren gått i vikingarnas tecken där man fått pröva bågskytte, baka bröd och lära sig om runor. Så gården är full av små vikingar i sin egen tidsresa. Utställningen på Nationalmuseum är full av lekande och äventyrslystna gudar och söta gudinnor. Vad skulle hända om tidsresenärerna mötte gudarna och gudinnorna? Vad skulle hända om utställningsproducenterna mötte varandra? Går man och ser varandras produktioner eller är det bara barnen som gör det? Vem vill veta något om de mötena?

Text: Ulla Arnell och Agneta Sommansson
Foto Nationalmuseum: Hans Thorwid
Foto Historiska museet: Christer Åhlin (där ej annat anges)

Ulla Arnell är frilansande utställningsproducent och medarbetare i UEForum.
Agneta Sommansson är senior adviser på Utbildningsradion.