Bilder av Kristina
Livrustkammaren, Stockholm 130419–140105
Huvudproducent: Sofia Nestor
Projektledare: Jessica Söderqvist
Utställningsarkitekt: Samir Alj Fält/The Lost Son
Utställningar om monarker har det gjorts legio – det är ett kärt gammalt ämne för kulturhistoriska museer. Möjligheterna att hitta oprövade infallsvinklar borde också vara många, så när Livrustkammaren i år gav sig på en stor utställning om drottning Kristina (1626-1689) kunde man förvänta sig både en ny förståelse för vår mest svårfångade regent och nya utställningsestetiska grepp.
Det börjar lovande. I trappan upp viskas aforismer av den alltid lika kärnfulla drottningen (den enda av våra regenter som också har en plats i litteraturhistorien) och besökaren reflekteras i takets spegelskärvor. Därefter följer fyra rum där vita plastlådor fungerar som podier i montrar och bakom glasväggar för att exponera praktfulla föremål, brev och dokument med koppling till drottningen. Plastlådorna är ganska fula men stjäl ingen uppmärksamhet och ger kanske lite extra ljus under de mörka valven. Ovanför dem hänger tavlor, kläder, vapen och skyltar med informativa texter.
De fyra utställningsrummen behandlar en i taget tolv aspekter av drottningens märkliga och motsägelsefulla person: Barndrottningen, Kung Kristina, Krigarkungens dotter, Nordens Minerva, Konvertiten, Drottning utan land, Regina di Roma, Alkemisten, En Queer Queen, Dödens Majestät?, Kristina om Kristina, Mytens Kristina. Rubrikerna fungerar både som tematisk och kronologisk struktur och speglar samtidigt de olika identiteter som Kristina valde att framträda i. Hennes liv framstår som en noggrant iscensatt legend, regisserad av Gud själv: ”Den som fördelar rollerna på livets scen har sett till att du fått den roll som bara du kan spela.” Inför en sådan monumental figur är det oundvikligt att man börjar leta efter en spricka i kristallen.
Spegelskärvorna från trappan återkommer i utställningen men då ovanför de sarkofagliknande montrar som står mitt i de tre första rummen och lyser av rött neonljus. Det är säkert tänkt att den estetiken ska hotta upp de annars ganska stumma bokverk som ligger där. Att de upp till tusen år gamla handskrifterna, från Vatikanen inlånade dyrgripar, är fantastiska föremål är en sak, en annan är hur man ska förevisa dem för besökarna på ett engagerande sätt. Jag tjuvlyssnar på medbesökarna och hör en vuxen förklara för medsläpade barn att det handlar om någon gammal drottning och vänta lite bara så ska vi strax gå och fika.
Barnen är tydligen inte imponerade. Är jag imponerad? Det är väldigt snyggt, enkelt och korrekt. En del av föremålen är alldeles häpnadsväckande, som den lilla prinsessan Kristinas eget armborst, hjullåsbössa och ett överdådigt båg- och pilkoger hon fick i present från khanen av Krim. Inför den montern öppnas ett gap i tiden och man anar att förväntningarna på hjältekungen Gustav II Adolfs enda barn låg ljusår ifrån dem som kommer att forma prinsessan Estelle.
Kopplingen till nuet finns där på flera sätt. En gymnasieklass har gjort en film där de intervjuar människor på Drottninggatan (!) om deras bild av Kristina. Ett videoverk i teatral ton rullar på men det verkar tungt, för mycket ångest, så jag stannar inte till där. Inte heller klarar jag att engagera mig riktigt i ljudinstallationen ”The Mirror of Truth Revealed by Time” som kräver att man ska följa hörlurarnas stränga anvisningar. Appen ”Normfångaren” är tyvärr ur funktion vid mitt besök.
En aktuell aspekt av Kristinagestalten är hur hånad och föraktad hon var. Den elakhet som strömmar ur karikatyrteckningarna och smädesskrifterna sedan drottningen abdikerat och konverterat till katolicismen kan mäta sig med det näthat som i dag möter kvinnor som inte böjer sig för manssamhället. Vissa ting är sig sorgligt lika. På andra områden har det åtminstone rört på sig sedan 1600-talet. Den katolska drottningen får här epitetet ”queer” och man måste bara gilla den Kristina som kommit att bli en symbolgestalt för hbtq-rörelsen, även om den associationen är anakronistisk i sin logik.
Själv såg sig Kristina snarare som höjd över andra människor och därför i avsaknad av kön. Hon bekämpade framgångsrikt sin kvinnlighet eftersom den var en black om foten i varje maktstrid. ”Det finns män som är lika mycket kvinnor som sina mödrar, och kvinnor som är lika mycket män som sina fäder, ty själen har inget kön.” Den far som hon för allt i världen ville likna var förstås protestantismens banérförare Gustav II Adolf, död i slaget vid Lützen innan Kristina hann fylla sex år. Breven från dottern till fadern i fält är rörande, men vi anar hur identifikationen med fadern skedde till priset av relationen med modern, Maria Eleonora, som handgripligen hindrades från att påverka Kristina. Hon måste ha varit ett ohyggligt ensamt barn.
Utställningen är läcker och intressant men jag önskar ändå att Livrustkammaren hade varit lite djärvare och prövat att strukturera materialet mot en dramatisk vändpunkt, gärna placerad i det fjärde och avslutande rummet. Där handlar det i stället om det makabra efterspelet till Kristinas död i Rom 1689. Hon begravdes i Peterskyrkan men där har hon inte fått vila i frid.
År 1965 grävde man upp de jordiska kvarlevorna och konstaterade besviket att hon bara varit en vanlig kvinna, inte det monstruösa mellanting som män i århundraden har fantiserat om. Utställningen visar 55 textilfragment från graven och en hårlock från den döda Kristina i en specialbyggd monter fylld med skonsam kvävgas. Här får besökaren veta allt om formen på Kristinas bäcken och dessutom se en film från gravöppningen.
Man kan knappast begära en fylligare utställning än så här och ändå är jag inte riktigt nöjd. Jag funderar på hur en annan, mer hierarkisk struktur hade kunnat skapa en spänning och ett driv genom utställningen. Nu får var och en fritt välja sin Kristina, den myndigt maskulina kungen av Guds nåde (ja, hon kröntes faktiskt till konung) eller den ljuva Garbofiguren, söndersliten inifrån av oförenliga krafter. Alla Kristinabilder är liksom jämställda, på samma nivå. Trots att det finns en vändpunkt där allt brister, och det är inte när Kristina konverterar från den religion hennes far krigat och dött för. Nej, det är när Kristina mördar.
Storyn om Kristina – så som hon själv helt säkert hade planerat den – får en oväntad törn när hon låter avrätta sin hovstallmästare, markis Monaldesco, i Hjortgalleriet på det franska slottet Fontainebleau som straff för att han avslöjat hennes hemliga plan att bli drottning av Neapel. Monaldescos död påminner om en blodig uppgörelse i den undre världen, helt ovärdig en före detta drottning. Eftersom han bar en brynja under kläderna dog han inte av de första svärdshuggen och scenen drogs ut till tortyr. Livrustkammaren har fått låna både brynjan och svärdet, men tyvärr gör man inte mycket mer än ställer ut dem i en monter.
Det är ju här bilden av Kristina krackelerar! Eftersom hon i sina egna ögon är ofelbar i sitt gudomliga uppdrag så kan hon inte erkänna det samvetet säger, nämligen att hon har gjort något oförlåtligt: ”För min del finner jag det mycket mindre svårt att strypa folk än att vara rädd för dem … Jag har ingen anledning att ångra mig men otaliga att vara nöjd.” Så talar en diktator som förlorat sig i paranoian.
Utställningen fortsätter (fram till 8/9) i Storkyrkan men bara med två av de inlånade manuskripten i en enda monter, så jag förstår inte riktigt vad som är vitsen med det. Nej, Livrustkammaren erbjuder egentligen allt man kan begära av en fantastisk utställning – ett fascinerande ämne, en rad olösta gåtor, många ovärderliga föremål. Det är i stället något med den övergripande berättelsen som saknas. För mig är inte målet med besöket att ”förstå” och ”komma nära” Kristina och inte heller att försöka pressa in henne i vår tid och se hur hon kan användas för våra syften, utan något annat, något tredje och ännu okänt som kan uppstå i mötet. Det vill jag att estetiken ska stödja.
Text och foto (där ej annat anges): Pia Cederholm
PC är UEForums chefredaktör.
