Djuret människan
Basutställning Naturhistoriska riksmuseet, Stockholm från 20130514
Projektledare: Christina Ritzl Veilgaard, Jan Ohlin
Innehållsansvarig: Susanna Edvall
Formgivning: Leo Thavelin, MU
I takt med att forskningen avtäcker allt fler likheter mellan människor och andra djur uppstår ett behov av att diskutera var gränsen går. Och kanske också att slå fast en hierarki? Johannes Soldal har sett en utställning som går över gränsen och sedan tillbaka till det tryggt mänskliga igen.
Efter det tredje försöket att slå en schimpans i ett minnesspel ger jag upp. Tusan också. Tidigare har jag misslyckats att hoppa lika långt som en hare. Inte heller kan jag hänga i mina armar lika länge som en apa. Och vad är mitt hjärta mot ett blåvalshjärta i verklig storlek, eller mitt synsinne mot en hare som kan se i nästan 360 grader? Dessutom förekommer egenskaper som vi trodde var specifikt mänskliga även hos andra djur. De kommunicerar och samarbetar med varandra, de uppvisar sociala och kulturella beteenden. Vi människor kanske inte är så unika som vi gärna inbillar oss.
Ungefär så tror jag att personerna bakom Naturhistoriska riksmuseets permanenta utställning Djuret människan vill att besökaren ska resonera. Vid olika stationer har du möjlighet att testa dig själv och jämföra hur du fungerar i förhållande till andra djur. Dessa test är väl anpassade till barn, även om jag tror att vuxna kan finna dem minst lika roliga och intressanta. Det finns längre texter vid varje station, men de är inte särskilt intressant skrivna och det är oklart till vilka de riktar sig. Som tur är fungerar de interaktiva delarna bättre.
Genom att involvera besökaren i olika test riktas besökarens blick mot den egna kroppen. Hur kan det komma sig att vi fungerar som vi gör? Utställningen ger sedan den evolutionära bakgrunden till varför vi har ett skelett, ett nervsystem eller hur det kan komma sig att vi kan se i färger. Museet vill också involvera fler sinnen än synsinnet. Det fungerar överlag väldigt bra. Det är fantastiskt att lyssna på olika djurs hjärtljud – från elefantens 30 till näbbmusens 600 slag i minuten – och att ha möjlighet att känna hjärnans tyngd i handen. Här lyckas museet knyta upplevelsen till det pedagogiska syftet.
Mindre bra är att några av texterna har en moraliserande ton. Vi får reda på att smink ”är en form av bedrägeri” och att en stor hjärna är ”bättre” än en liten hjärna. De olika stationerna är indelade som frågor: Varför har vi ett skelett? Varför måste vi äta? Varför har vi sex? Svaret på den sista frågan visar sig vara snävt biologiskt. Vi har sex av reproducerande skäl, ”lusten driver oss”. Vid stationen visas ett foster i olika stadier, från befruktningen till förlossningen. På ett annat ställe i utställningen står det att det är typiskt för människan att planera för framtiden. Människor ”lägger tid på att plugga (och inte festa)”, för att i framtiden få ”bra betyg och bättre jobb”.
Här tror jag det är nyttigt att ta ett par steg tillbaka och fråga sig vilken syn på samhället som förutsätts och vilken sorts människa som utställningen menar är den önskvärda. Ger den människosynen utrymme för alternativa samhällsmodeller eller alternativa sexualiteter? Är det ens möjligt att utifrån utställningen föreställa sig asexuella personer eller samhällen som inte bygger på att människor ”sparar pengar”? Hur kan det då komma sig att sådana samhällen och sådana personer både har existerat och existerar även idag?
Utställningen säger sig vilja visa hur lika människor och djur faktiskt är. Samtidigt är det som om den är rädd att låta den insikten dröja kvar hos museets besökare. Pressmeddelandet slår fast att du som besökare kommer att upptäcka att ”du har en hel del gemensamt med djur som apor, grisar och hästar, men även med daggmaskar!” Men vad skulle hända med vår självuppfattning om insikten att vi har mycket gemensamt med daggmaskar fick fäste? Genom hela utställningen betonas hur unik människan trots allt är. Människan har ett språk, vi använder redskap, vi har en kultur. Men även andra djur kommunicerar, använder redskap och är kulturella i någon mening. Tillflyktsorten blir då att säga att vårt språk är bättre, våra redskap mer avancerade och vår kultur mer utbredd.
Om det nu är självklart att det är så stora skillnader mellan människa och djur, varför ägnar utställningen då så stort utrymme åt att beskriva dessa skillnader? Vad vill utställningen att vi ska känna? Det jag skrev inledningsvis efter min förlust i ett minnesspel mot en schimpans skulle kunna omformuleras: Vi människor kanske inte är så unika som vi inbillar oss, men vi är ändå tillräckligt unika för att jag ska kunna känna mig trygg i min mänskliga tillhörighet och moraliska självtillräcklighet. Även om utställningen säger sig vilja det motsatta upprätthålls gränserna till slut mellan människa och djur. För vad skulle hända om vi verkligen tog till oss de insikter som utställningen gör sitt bästa för att dölja?
Text: Johannes Soldal
Foto: Karolina Kristensson/Naturhistoriska riksmuseet
JS är idéhistoriker och arbetar med humaniora och kultur i Humanioraverket.
