SportLab
basutställning på Riksidrottsmuseet, Stockholm från 20121214
Producent: Gunilla Stillström
Formgivning/design: Niklas Bergquist
Texter: Hans Bolling, Gunilla Stillström
Trots att svenskar gärna ser sig själva som ett naturälskande folk med sunda ideal och en levande idrottsrörelse så är idrottandet i landet, historiskt sett, inte särskilt gammalt. Den folkrörelse som idrott ofta tycks vara, är en satsning som startade med nykterhetsrörelsen för knappt hundra år sedan. Det tog dessutom relativt lång tid innan den slog igenom i landet eftersom den möttes av skepsis. Ewa Wadell gav sig i kast med idrottens korta men rörliga kulturhistoria.
Tänker man på idrott i Sverige tänker man kanske främst på friidrott, fotboll och ishockey. Många minns säkert också skolans gymnastikundervisning i salar med gröna golv och vita väggar med ribbstolar, färgglada tjocka mattor och mjuka bollar. När Riksidrottsmuseet, i ett försök att stävja det alltmer ökande stillasittandet och inspirera till aktivt sportande, lanserar sin basutställning SportLab är den visuella igenkänningsfaktorn stor. Betoningen ligger på väletablerade sporter som löpning, handboll och gymnastik, även om det också finns en uppbyggd klättervägg som får representera nya sportsliga utmaningar. Den gestaltade miljön stämmer väl överens med den klassiska skolgymnastiksalen och uppmaningen är: prova på, undersök, utforska, ta reda på vad som händer och hur rörelsen känns i kroppen. SportLab är ytterligare en i raden av interaktiva utställningar, men den här gången inte med avancerade datorspel utan besökarens egen rörelseteknik i centrum.
Utställningens grundstruktur följer ett logiskt idrottsförlopp i en bitvis smal labyrintisk bana utan blindgångar. Först kommer man till omklädningsrummet med sina enkla plåtskåp, i vilka det finns tematiskt indelad information om olika sporter. Det är ett enkelt och påhittigt sätt att få besökaren att aktivt ta del av omklädningsrummets ritualer. Här återfinns även historisk information på väggplanschen om forskning kring idrott och på tv-skärmar intervjuer med specialister. I nästa del kommer man rakt in i gymnastikhallen.
Det första man ser – och hör – är en uppbyggd sprinterbana där man har möjlighet att undersöka sin reaktionsförmåga vid startskottet och se hur snabbt man avverkar den drygt tio meter långa banan. Resultatet, mätt i sekunder och tiondelar, syns på en digital tavla på väggen. Här tar det lite tid innan man förstår hur det fungerar eftersom det sker en fördröjning från det att man trycker på startknappen tills den inspelade rösten börjar räkna ner för start. Museet kunde förmodligen avhjälpa detta genom att förtydliga den skriftliga informationen lite mer.
Man kan också börja med att testa sin handstyrka i en särskild apparat med digitalt återgivet resultat. Den kommer kanske lite i skymundan för den stora löparbanan eftersom den är placerad i bortre hörnet, men det som saknas vid såväl den som löparbanan är annars någon slags referens att relatera det egna resultatet till. Vi är säkert många som annars inte riktigt förstår innebörden av siffran 379 i handstyrka. Hur stark är en armbrytare? Samma sak vid löparbanan. Hur snabbt springer till exempel världens just nu snabbaste kortdistanslöpare? Finns det någon statistik över ”vanliga” människors styrka och snabbhet?
Tyvärr är handbollsmålet där man får känna armstyrkan vid bollkast nedmonterad vid mitt besök men vidare i utställningen uppmuntras man att prova romerska ringar, ribbstol, barr och klättring på en specialbyggd vägg med monterade hand- och fotfästen. Man har också möjlighet att göra balansövningar och testa sin puls innan man går vidare till den del som gestaltar avslappning, stretchning och sjukgymnastik. Här finns pilatesbollar, balansredskap och madrasser på golvet. Den kommenterande informationen om stretch, avslappning, sjukgymnastik och rehabilitering återges i såväl tryckt form på väggplansch som i intervju på bildskärm men hade gärna fått vara ännu fylligare. Man förstår inte riktigt hur bollredskapen ska användas, vad de syftar till eller på vilket sätt de är bra för kroppen. Utrymmet är också relativt litet och smalt, något som gäller för hela utställningen. Som återspegling av en stretchhörna fungerar det bra, men i sjukgymnastiken används många fler redskap som man gärna kunnat illustrera via bild eller text.
Utställningens nästa del är, till skillnad från de andra ljusa rummen med vitmålade väggar och inslag av färgglada mjuka madrasser, ett mörklagt utrymme med ljussatta fotografier och spotlightbelysta hörlurar hängande från taken. Tanken är att illustrera olika sporter genom inspelade ljud och det här inslaget påminner starkt om en konstnärlig ljudinstallation. Den för tanken till den meditativa konstdokumentären Zidane: A 20th Century Portrait 1 som också hade passat bra in i utställningens ambition att blottlägga rörelsen. Man kan initialt fundera över vad ljudinstallationen har med känslan av rörelse att göra, men den är absolut inte oväsentlig. Det är intressant hur man på ett enkelt sätt lyckats göra rörelsen hörbar. Här kan man sitta och vila en stund, och få en i det närmaste meditativ upplevelse, något som är ett inslag utställningen annars inte tar upp.
Utställningen är rolig, främst för barn eller vuxna som kommer med barn. Det finns annars en hel del aktiviteter i utställningen som vuxna besökare kanske drar sig för att prova, särskilt om de kommer utan barn. Men om man gör det upptäcker man snabbt att det är roligt att röra på sig, intressant att undersöka och riktigt svårt att utöva klättringssporten bouldering. En nackdel är dock att det lätt blir för trångt och rörigt i utställningen om det befinner sig fler än ett fåtal besökare åt gången i varje del. Det blir svårt att hålla uppsikt så att barnen inte råkar skada varandra vid klätterväggen och de populära romerska ringarna.
Rent estetiskt prickar SportLab rätt, särskilt vad gäller det visuella. Ändå tycks det ske en långsam förändring inom den lite hippare svenska gymkulturen med inredningar som påminner om hotellounger eller, faktiskt, riktiga hem. Här blir det dock lite väl mycket tomma ytor, med undantag för ljudinstallationens svarta väggar och punktbelysta fotografier. En möjlighet skulle kunna vara att få upp många fler stora bildplanscher på väggarna, vilket också skulle fördjupa intrycket och hjälpa till att trolla bort de annars trånga och smala utrymmena i utställningen.
Man kunde också gärna få in mer information i utställningen om vad som händer i kroppen vid ansträngning, belastning och avslappning. Varför ska man till exempel stretcha när det faktiskt gör ont? Vad är mjölksyra, hur känns den och varför får man det? Varför reagerar kroppen med hjärtklappning vid ansträngning? Man kunde även uppmuntra till olika typer av rörelser i samma moment genom att ställa ledande frågor kring skillnaden mellan att springa långsamt och snabbt, att klättra långsamt och snabbt, att göra en långsam snurr i de romerska ringarna kontra en snabb. Utställningen skulle vinna på att ytterligare fördjupa sig i frågeställningar som rör kroppens reaktioner vid fysisk aktivitet så att besökaren börjar fundera över hur de olika rörelserna känns i kroppen och får en ökad förståelse för vad som händer. Varför inte dessutom infoga exemplar av den läsvärda utställningskatalogen2 i själva utställningen?
Eftersom utställningen även har ambitionen att aktivera den svenska befolkningen och minska det vikande engagemanget inom sportandet hade det lätt kunnat bli moraliserande. Men här blir man inte det. Grundsyftet tycks vara det som nämns i en videosekvens att man ”bara inte ska sitta still” och i utställningskatalogen slår man även hål på myter om kroppens förmåga, risker för skador och inte minst det felaktiga i att försöka sålla fram och formtoppa blivande proffs i tidig ålder. Om den här utställningen skulle användas som ett inlägg i den samtida debatten, en funktion som museet gärna vill ha om man får tro deras pressutskick, så är det antagligen just på den senare punkten.
I en tid då sportaktiviteter inom en förening tycks vara alltmer inriktade på att sålla agnarna från vetet redan i tidig ålder och hårdträna de talanger som man finner lämpliga, och när sådana urval dessutom, enligt utställningskatalogen, bygger på en ren myt, känns det viktigt att betona de konsekvenser det får för de fysiska aktiviteterna i landet. Det kan inte vara långsökt att tro att det finns en koppling mellan föreningarnas hårdsatsningar och en minskad rörelseglädje. Det blir för allvarligt, man kanske inte ens får vara med, det kostar alltmer pengar och då är det lättare att sätta sig framför teven eller datorn.
I utställningen SportLab blir aktiviteterna lustfyllda, här finns inga krav, det är bara att ge sig hän och prova. Men så ser det sällan ut i verkligheten. Där är det kötid, avgifter och ofta redan från sexårsåldern hård träning flera gånger i veckan. Det måste vara lättare att sporta för alla, oavsett talang. Att chosefria aktiviteter utan krav på prestation är populärt och roligt märks inte minst på barnen som gärna dröjer sig kvar länge i utställningen och sedan tjatar om att få åka tillbaka.
Text: Ewa Wadell
Foto: Ellinor Algin och Wilhelm Wigardt
EW har en fil.mag. i konstvetenskap och estetik.
Läs mer på museets hemsida
Fotnoter
1. Zidane: A 20th Century Portrait (2006) av Douglas Gordon och Phillipe Parreno om fotbollsspelaren Zinedine Zidane
2. SportLab. Testa! Upplev och utforska! red. Gunilla Sillström, Riksidrottsmuseet 2013
