Plundrarna. Hur nazisterna stal Europas konstskatter
Anders Rydell, Ordfront 2013
Ett mörkt kapitel i Sveriges och Europas historia handlar om rovjakten på konstverk. Med nazisternas härjningar slog denna kulturkriminella verksamhet nya rekord. Jan Ohlin har läst Plundrarna. Hur nazisterna stal Europas konstskatter.
Boken inleds under Tysklands bistra mellankrigstid, när Hitler kom till makten i en tid av intolerans och förhärdning. Organiserade gäng i bruna skjortor spred skräck på gatorna. Bokbål flammade, och även tusentals konstverk eldades upp. Anders Rydell beskriver bakgrunden till den nazististiska konst- och kultursynen, Völkisch-rörelsen och kampanjen mot ”entartete Kunst” och visar hur viljan att kontrollera konstens uttryck var en integrerad del av nazismen.
När andra världskriget bröt ut 1939 föll stad efter stad för Hitlers arméer. Warszawa, Krakow, Paris, Wien, Leningrad … Museer och privata konstsamlingar plundrades, omedelbart och metodiskt. Det var en kapplöpning där generaler och konstbyråkrater tävlade om att hitta Europas mest värdefulla konstverk. I synnerhet Göring såg till att fylla sina förråd. Hans privata tåg forslade skatter till lantegendomen Carinhall, som fick byggas ut för att härbägera allt stödgods. Överst i kedjan stod hela tiden Hitler, som såg till att de finaste verken lades undan för hans kommande stormuseum, tänkt att bli Europas framtida kulturcenter.
Otaliga godsvagnar fyllda med stulen konst rullade mot Berlin samtidigt som ägarna flydde, mördades eller skickades till koncentrationsläger. Vid sidan om de stora plundringarna fanns en marknad för det som blev över. Konsthandlare fyndade verk till vrakpriser. Samtidigt som kriget rasade kunde konstverk köpa liv. ”En blomstrande konstmarknad växer fram, mitt i ett brinnande krig”, förklarar Rydell.
Det är utmattande läsning om plundring, deportering och mord. Grymheterna är så massiva, övergreppen så fruktansvärda och kontrasterna så obehagliga att det ofta är svårt att läsa vidare.
Detta är Europas, men också min egen historia. Min mors familj flydde Berlin och Tyskland 1938, just innan kriget bröt ut.
När kriget väl tog slut påbörjades ett stort arbete för att återbörda de otaliga konstverk som stulits och skingrats. Rydell beskriver den komplicerade restitueringsprocess som inleddes direkt efter kriget och som pågår än idag. Han berättar om arbetet som gjordes av den amerikanska arméns ”Monuments men” och intervjuar experter vid konferenser och kommissioner, advokater och andra som arbetar för att återföra de stulna konstverken.
Många familjer har lyckats leta rätt på försvunna konstverk bara för att ställas inför nya svårigheter när museer och andra institutioner förhalat och försvårat återlämning. Ofta har det gått så många år att spåren har kallnat och banden klippts av. En släkting till mig åkte tillbaka till Berlin på 1960-talet och hittade huset som familjen ägt, där han bott som barn. Huset stod helt intakt. Hade han kommit tidigare hade det varit möjligt att få tillbaka det, fick han veta, men då var det för sent.
Ättlingar till ägaren av en tavla av Emil Nolde spårade verket till Moderna museet i Stockholm. Museet avslog dock deras begäran om att få tillbaka den, trots Sveriges moraliska hållning vid internationella konferenser och den instiftade myndigheten Forum för levande historia. Ingen i Stockholm ville hantera frågan. Museet hänvisade till Kulturdepartementet, som hänvisade tillbaka till museet. Till slut fick ärendet sin lösning, men processen visade hur inflammerat detta är – och att frågan finns överallt.
Publiceringen av boken Plundrarna i höstas sammanföll med den uppmärksammade nyheten om konsthandlarsonen Cornelius Gurlitt i München. Han levde med 1 400 tavlor i sin lägenhet, en samling ”nazikonst” från plundringstiden som hållits undan fram till nu.
Jag kom i kontakt med historien om Hitlers massiva plundringar när jag arbetade med den kanadensiska konstnären Vera Frenkel, som var i Sverige med utställningen The Transit Bar/Body Missing på en turné i Riksutställningars regi 2004. Det var en fin och sorglig utställning om efterdyningarna av förintelse och förskingring. Ämnet för Body Missing var just Hitlers omfattande konststölder, där bytet förvarats i stora bergrum inför bygget av ett planerat stormuseum i Linz i Österrike. Konstverkens ägare hade försvunnit, liksom många av de stulna konstverken. Body Missing.
År 2007 arbetade jag på Livrustkammaren med utställningen Krigsbyte. Plundring är ett ämne som många museer undvikit att ta i, men som här lyftes fram. När kungahusen ville ha konstskatter rövade de dem, med den starkes rätt. Drottning Kristina skrev 1648 till sin befälhavare, på väg mot Prag: “Glöm ej att tillvarataga och skicka mig biblioteket och de rariteter som finns i Prag; som Ni vet är detta det enda jag bryr mig riktigt om.”
Kyrkor, slott och herresäten runt hela Sverige kom att prydas med kulturföremål och konstverk som förts till landet genom olika plundringståg. Det är en del av vår kulturhistoria.
I utställningen på Livrustkammaren visades en kopia av den polska nationalreliken ”Den polska rullen”, en sexton meter lång bonad om kung Sigismunds intåg i Krakow. Denna bonad nämns också i boken, med anledning av att det är en av de få nationalreliker som faktiskt lämnats igen i fredstid. Olof Palme såg på 1970-talet till att den gavs tillbaka till Polen.
Frågan om proveniens är en stor och aktuell fråga som gäller många föremål på landets kulturinstitutioner. Inom museivärlden pågår omfattande diskussioner om repatriering och restitution. Boken går in på detta med flera bra exempel.
Rydell tar även upp Sveriges roll i kriget, om hur den tyska krigsmaskinen rullade på kullager från SKF och om Wallenbergsfärens insatser. Amerikanarna var inte glada, skriver han, deras tålamod med Sverige var på upphällningen när kriget gick mot sitt slut.
Upplägget är en blandning av forskning och reportage, vilket ger både tempo och saklighet. Texten är inte strikt vetenskaplig, det saknas exempelvis notsystem, men boken har ett kortfattat personregister och källhänvisningar för varje kapitel i slutet av boken.
Plundrarna är viktig och angelägen läsning om en av de mörkaste tiderna i Europas och världens historia. Anders Rydell har med stor noggrannhet och engagemang skrivit en läsvärd bok om ett område där det finns mycket att berätta.
Text: Jan Ohlin
JO är utställningsproducent och frilansjournalist.
Anders Rydell är chefredaktör för tidningen Konstnären. Han har tidigare med Sam Sundberg granskat
The Pirate Bay, i boken Piraterna. De svenska fildelarna som plundrade Hollywood.
Läs mer om projektet Transit Bar/Body Missing
