Massakern vid muren – slaget om Gotland 1361
Historiska museet, Stockholm från 140322
Utställningsproduktion: Historiska museet i samarbete med Gotlands museum, Uppsala universitet Campus Gotland, Malmö högskola, Lunds universitet och Karolinska institutet
Projektledare och producent: Lena Hejll
Formgivare: Anna Asker
Utställningspedagog och historiskt sakkunnig: Petter Ljunggren
Den nya utställningen Massakern vid muren – slaget om Gotland 1361 på Historiska museet berättar historien om hur den danske kungen Valdemar Atterdags soldater 1361 anföll Gotland, och hur gotländska bönder försvarade ön i det blodiga slaget vid Visbys ringmur. 1 800 män stupade, de flesta gotländska bönder. Katrin Friberg har sett en fantastisk utställning om en förfärlig händelse.
Ordet massaker i utställningens titel skapar en sorts tung och obehaglig förväntan, jag vet att vad som väntar mig är en historia om blodig strid och ond bråd död. Massaker är precis vad det var, och den här utställningen lyckas berätta historien om och kring den på ett kreativt, intelligent och gripande sätt. En varning för material som kan vara skrämmande för barn finns också, och mycket riktigt är en stor del av utställningens innehåll (bland mycket annat bestående av skelett från de stora massgravar som händelsen efterlämnat), otäckt att se. Det riktigt ruskiga och fängslande är dock den historia kring föremålen som utställningen berättar.
Det grafiska uttrycket är ljust och luftigt och gör sig bra som kontrast till de dunkelt upplysta rummen, där färgen rött dominerar. Informationstexten vid ingången till första rummet är dramatisk, den berättar om de gotländska böndernas kamp för frihet och för sin ö. Dramatik är för övrigt ett bra ord för att beskriva den här utställningen i sin helhet.
När jag kommer in i första rummet slår det mig hur smart den förhållandevis lilla ytan är utnyttjad. Två av väggarna består av de två konstverk som representerar två olika tolkningar av upprinnelsen till händelserna 1361: målningarna ”Valdemar Atterdag brandskattar Visby 1361” av Carl Gustaf Hellqvist och ”Vi på muren” av Sven X:et Erixson. Här finns också en digital pekskärm (den första av 24 som lotsar mig genom hela utställningen) på vilken man skrollar fram informationstexter. Omsorgsfullt målas den historiska bakgrunden upp: Kung Magnus varningsbrev, hur Gotland förbereder sig för strid och inte minst ringmurens egen historia och de motsättningar som redan fanns mellan bönder och borgare vid tiden för slaget. I rummet kan man också se en animerad film om den historiska bakgrunden och tre par skor: bondens, soldatens och handelsmannens. Det sistnämnda ett enkelt och effektivt sätt att föra in ett klassperspektiv och att visa böndernas utsatthet, något som löper som en röd tråd genom utställningen.
Huvudtemat i det första rummet är konsten som ingång till berättelsen om slaget. ”Konst som sanning, konst som politik?” De två målningarna ger två olika versioner: Hellqvists tavla med brandskattningen av Visby, som vi numera vet aldrig ägde rum, och Sven X:et Erikssons tavla som anklagar borgarna för att stänga ute bönderna och lämna dem att ta striden mot danskarna. På den vägg som föreställer Hellqvists berömda målning finns luckor att öppna där de felaktigheter som finns i tavlan avslöjas (till exempel fanns inga taxar i Sverige så tidigt som på 1300-talet). Ett roligt och finurligt sätt att visa på den felaktiga historieskrivningen.
Det här är en utställning som är i konstant dialog med besökaren, och som vill mana till en kritisk blick. Det problematiseras och knyts an till vår samtid genom frågor som ställs direkt till besökaren. Teman som tas upp är konsten som politiskt redskap (de två målningarna) och vem som har tolkningsföreträde. Kan vi lita på ”historien”? Ett annat tema är muren: vilka murar byggs i dag? Jag blir kvar länge i det första rummet.
Resten av utställningen består av ytterligare två rum, större men lika smart och inte minst snyggt utnyttjade som det första. Genom de digitala pekskärmarna forslas jag vidare på en hisnande resa genom oro, annalkande fara – och så katastrofen. Förutom den imponerande samling föremål som finns i denna del av utställningen är allt inramat av ljusprojektioner på väggarna som visar skeppet som kommer och männen som går till attack.
Även ljudet bygger upp den täta stämningen – allt är mycket genomtänkt, snyggt och skickligt gjort. Skelett, vapen, rustningar – här lyfts föremålen i montrarna fram genom texter som berättar om böndernas hopplösa utsatthet (”Nils, var blev du av?”). Texterna fångar den mänskliga tragedin i de personliga ödena och levandegör offren. De svåra frågorna fortsätter att ställas – ”hur hade du handlat?” Här får man iklä sig rollen som gotländsk bonde eller borgare innanför muren. Vad är rätt och fel, hur var det för människorna som var där? Som besökare kan man därför inte värja sig, berättelsen tas till en ny nivå i och med de etiska dilemman man tvingas fundera kring.
Utställningen rymmer också information från utgrävningarna i form av filmer, ljudinspelningar och rekonstruerade föremål att känna på. Det är svårt att komma närmare historien än så här.
Som helhet är det otroligt skickligt och omsorgsfullt, och användandet av modern teknik är imponerande. Formen är modern och elegant. Utställningsmaterialet är omfattande, informationen nästan övermäktig (24 interaktiva pekskärmar och man blir stående länge vid varje), ändå känns ingenting överflödigt. Här finns en tydlig dramaturgi, och utställningen lyckas skapa en tät och intensiv stämning när historien vecklas ut, steg för steg. Den lyckas också med sin ambition att väcka tankar och känslor som sträcker sig utöver hemskheterna vid slaget 1361 och ställa viktiga frågor om vår samtid. Hur kan vi förstå vår tid genom att känna vår historia? Det är kanske det allra bästa med utställningen – på vilket allvar den tar mig som besökare.
Text: Katrin Friberg
KF är kulturantropolog.
