Utställningskritik #5 2019, Recensioner

Gör det skillnad?

Nationalmuseum är nyöppnat, förvandlat och med hur många besökare som helst. Flera texter har skrivits om den omfattande renoveringen och om utställningarna men endast några få har nämnt den stora satsningen på barnen, Barnens konstvärld med utställningen Villa Curiosa

Museet har avsatt ett betydligt större utrymme än tidigare för sin barnverksamhet. Den skapande delen har fått dubbla utrymmet med två ateljéer mot tidigare en och en helt ny permanent utställningsyta för barn och unga har inrättats. På hemsidan ges ett lockande intro: ”I en vrå längst in i Nationalmuseum finns ett gammalt skåp, bakom dörren till skåpet döljer sig ett förunderligt hem, Villa Curiosa. Hemmet är fyllt med samlade minnen, märkliga saker och fantastiska konstverk.” 

Vi var där, som nyfikna vuxna – utan barn – för att uppleva Villa Curiosa. Vi mötte Lena Eriksson, och hennes medarbetare Helena Sjödin Landon, idégivare till utställningen som berättade om förutsättningarna de haft att jobba efter. 

 Villa Curiosa på Nationalmuseum i Stockholm Foto: Helena Danielsson. 

In i Villa Curiosa. Vi öppnar dörren till skåpet, hamnar i en trång förstuga full med packade resväskor. Lena och Helena som nu är våra guider gör oss nyfikna och lite otåliga när de vill att vi ska fundera på varför alla väskorna är där och vem de kan tillhöra. Vi tar steget in i första rummet, en familj med en pojke på kanske 4-5 år kommer in samtidigt. Han, liksom vi, öppnar skåpluckor och drar ut lådor innan han drar vidare. Vi blir kvar och får höra berättelsen om några av skåpens föremål. Vardagsföremål, artefakter blandade med originalföremål. Det är klart vi blir hänförda! Kanske inte lika fysiskt synligt som pojken, men ändå.  

Skåpdörrar, fönster och lådor öppnar för fantasi och frågor. Vi lockas in i samtal om vackra snäckor och prismor. Nästa rum väntar, är vi nu i en lägenhet och vem bor här i så fall? Vi har kommit till köket eller är det ett laboratorium? En mormor med sitt barnbarn, en kanske 10-årig flicka, delar köket med oss. Flickan känner på föremålen och undrar vad provrören gör i köket – eller är det mätglas? Hushållsmaskinerna är staplade på varandra nästan som i verkstaden där de en gång blev till. Gränserna förskjuts och suddas ut mellan det vi ser och köket så som vi föreställer oss. Liknande upplevelse erbjuds när vi längre in möter något som kanske liknar en tandläkarstol av gammal modell, eller är det en hårtorksstol? Eller experiment för annat? Den inger först en aning av olust, men som försvinner när man sätter sig i den. Med blicken uppåt öppnas nämligen ett universum, ett torn som visar bilder och tavelramar som sätter fantasin i rörelse och leder tanken ut i rymden. 

Leken med föremålen och med deras sammanhang fortsätter in i nästa rum. Har vi stigit in i en bild eller har bilden tagit in oss? Tapeter och möbler i vuxenskala som en tablå eller avbild av en verklig bild. Bordet är dukat med blommiga koppar, det nästan doftar och pojken under bordet har tekannan beredd…. Leken och utställningen sammanfaller, men inte bara det – utställningen apostroferar Nationalmuseums föremål, genom visuella kopplingar, ibland teman. En del ser vi direkt, andra upptäcker vi efter hand. Så är vi i en ny hall på väg ut ur Villa Curiosa. Men det är ett bibliotek, eller nej – ett arkiv med kapslar och lådor. Det är vi som är dokumenten, vårt besök, våra tankar, våra bilder ges plats. Fiktionen upphör inte men den gör oss betydelsefulla. Ålder spelar ingen roll, barn eller vuxen, det handlar mer om modet att låta sig förtrollas än att vara liten. Villa Curiosa tar hand om tankarna vi har och bygger nya lager av historier.

Detaljbild, Villa Curiosa. Foto: Helena Danielsson.

Trots att vi bara har varit på bottenvåningen i museet har vi sett mycket mer. Villa Curiosa har bildligt sett öppnat dörrarna till museets samlingar, för nyfikenhet, upptäckariver eller rent av bildning. Här finns massor av ambitioner och vilja att tillgängliggöra, att möta och tillåta barn att ta del av museets hela verksamhet. Men det finns ändå en oro. Nationalmuseums pengar räcker inte för det publiktryck som varit, även om museet enligt senaste budgetpropositionen tillförs nya pengar för 2020. Nuvarande budgetproposition stärker varken barns kultur eller barnkulturen. Detta i en tid när klyftorna i samhället ökar och det är barnen som får ta smällarna. Kulturen går inte fri. Två rapporter som kommit under senvåren ger en lägesrapport om kulturvanor men pekar också på orsaker och sätter in dem i ett samhällsperspektiv. Den ena är ”Kulturanalys 2019. En lägesbedömning” från Myndigheten för Kulturanalys och den andra är ”Brobyggare eller vattendelare? En rapport om kulturen och ojämlikheten” av Jesper Bengtsson på uppdrag av LO.

Vi började besöket med en enkel fråga för oss om vad det innebär att på allvar prioritera barn. Liknande fråga hade vi landat i långt tidigare, då vi tre möttes i olika nationella sammanhang, engagerade i arbeten inom skärningsfältet barn, kultur och kunskapande. För en tid sedan beslöt vi att helt sonika utanför bundet yrkessammanhang använda delar av vår nu ”lediga tid” till att gemensamt besöka verksamheter riktade till barn. Det gällde att aktualisera och vidga våra vyer, låta glimtar av verkligheten ge krydda vid läsningen av rapporter och direktiv. Så – med olika utgångspunkter, men med gemensam intressebas, valde vi att fokusera på några kulturinstitutioner (museer, konsthallar och bibliotek) för att spåra barnen. Barnhörnor eller verkstäder för aktiviteter med barn har inte varit huvudintresset vid vår spaning utan snarare hela institutionens verksamhet och dess relation till barn. Museernas kunskaps- och bildningsuppdrag är inte knutet till besökarens ålder. Det är gestaltningen, meningsskapandet, insikten om ett vidgat textbegrepp och multimodala upplevelsespektra som spelar roll – där olika teckenvärldar och medieformer ges utrymme att samverka för att stimulera till förståelse och nyfikenhet hos individen. Det öppnar för en sinnlig och språklig dimension, där ljud, visuella uttryck och taktila erbjudanden ger fantasieggande upplevelser – det vill säga något mer än att ”bara se”. Genomarbetad gestaltning visar besökaren respekt. Och leder till ett kreativt förhållningssätt.

Curiosa, Oculus, Intellectus, Sensibus, Scientia, Fabrica. Nyfikehet, seende, tänkande, 
sinnen och känslor, vetenskap material. Förmågor som är bra att ha för att utforska 
konsten. Foto: Anna Danielsson/Nationalmuseum.

Vi har bara snuddat vid frågorna om barn och kultur i våra iakttagelser. Vårt intresse och vår nyfikenhet bara ökat om vad det är som gör skillnad i barns liv. Inte minst på grund av det faktum att vi tre har olika teoretisk och praktisk erfarenhet av barn och kultur. Mängder av stora och små frågor har uppkommit. Barnkonventionen, ekonomi, vanor, digitalitet, mobilitet, bildning men också skapande, berättande, röster – helt enkelt vem ser vi, vem hör vi och vilka är det som kommer? Hur tar man sig till museerna och vem öppnar dörrarna och finns det fåtöljer för trötta pappor? Åtskilliga stora statliga museer och konsthallar har det blivit under vår spårning; Göteborg, Helsingfors, Köpenhamn, Århus, Skagen, Södertälje, Stockholm, Nyköping, Fittja, Fisksätra, Haninge, Botkyrka och Tensta. Hela tiden har vi noterat och observerat de närvarande barnen. Det är sällan barn är på museum av sig själva, de är beroende av vuxna för att komma dit eller för den delen till de flesta kulturinstitutioner. Möjligen är kulturskolorna och bibliotek undantagna, men det är inte säkert. Säkert är dock att dessa institutioner också brottas med frågor om vilket utrymme och vilka resurser barn ska få. Villa Curiosa med sitt motto och sin magi överraskade oss verkligen och vi är övertygade om att besök även för andra kan vidga blicken, locka till intresse för konst – och framförallt reflekterande – att kort sagt, ja – ”det gör skillnad”!  

Ulla Arnell, Helena Danielsson, Agneta Sommansson

UA är Frilansande utställningsproducent och skribent.
HD är Docent emerita i bild- och mediepedagogik.
AS är Frilansande skribent med erfarenhet från bibliotek, utställningar, utbildning och medier.

Essä / Reflektion

Åsikten i texten är skribentens egen. Utställningskritik förbehåller sig rätten att korrigera text i efterhand vad gäller språkfel. Övriga rättelser läggs till som kommentar under artikel. 
Villa Curiosa
Nationalmuseum, permanent från 1/10 2018 .
Utställningsidé: Helena Sjödin Landon och Lena Eriksson
Scenograf: Luise Midtgaard
Snickerier: Eckeruds snickeri
Ljus och ljudteknik: Gunnar Björs & Anders X
Teckningar i flickans teckningsblock: Kristian Berglund
Oljemålning i biblioteket (kopia av flickan med kikaren): Johan Patrickny
Illustration/fondvägg utanför utställningen: Alexander Jansson

Tidigare publicerade texter av Ulla Arnell och Agneta Sommansson:
2011 Vem ansvarar för skorna?, https://www.ueforum.se/recension11/11-5rec3barn.php  
2014 När tiden stannar i Esbo, https://www.ueforum.se/essaer/14-5essa2esbo.php  
2014 Återbesök i barnens århundrade, https://ueforum.se/essaer/14-3essaaterbesok.php  
2015 Frågor som förändrar historien, https://ueforum.se/essaer/15-5essapolen.html  
2016 Kultur och kunskap blir bara lek, https://www.ueforum.se/16/162/162essa1.html  
2016 Språk, skönhet och korsvägar, https://ueforum.se/16/165/165rep1.html
2017 Världen som färgglad lekplats, https://ueforum.se/17/173/173rep2.html