Kiruna Forever

För ett par veckor sen kom nyheten om ett stort skalv i Kiruna. I radio och TV intervjuades boende som berättade om hur de hade vaknat på natten av att marken skakade. Någon sa, att om man inte hör ambulansen inom tio-femton minuter så är det lugnt. Då kan man somna om. Sånt händer då och då.

En hel stad ska flyttas tre kilometer för att LKAB ska kunna fortsätta att bryta järnmalm i gruvan. Även om LKAB och järnmalmsexporten, fortfarande, har oerhört stor betydelse för svensk ekonomi har flytten av Kiruna hittills inte fått uppseendeväckande mycket publicitet i nationella medier. 

Det finns olika uppgifter om hur länge malmen räcker. Vissa har påstått att den räcker till 2035, runt 25 år till.  Andra tror att det finns mera. Nya geologiska undersökningar genomförs fortlöpande. Kanske malmen till och med finns under de nybyggda stadsdelarna? Det kostar minst 24 miljarder kronor att flytta staden. Hur är kostnaden för att flytta en stad ställd emot den tänkta vinsten för att bryta järnmalm? I utställningen Kiruna Forever är det flytten av fastigheter och människor vi ställs inför.

På ArkDes, där utställningen visas, fokuserar man på arkitektur och stad, fastigheter och bostäder. Staden grundades formellt år 1900 när staten insett betydelsen av malmfyndigheterna. Redan från början var ambitionen att bygga ett framtidssamhälle. Hjalmar Lundbohm som i uppbyggnadsskedet av Kiruna blev LKAB:s platschef och disponent var en visionär samhällsbyggare. Han hämtade inspiration från engelska idéer om idealsamhället. Det skulle finnas goda miljöer, kultur och företagsamhet. Stadens planering blev framsynt och ville i stor utsträckning följa naturen (?). Kiruna har under många hundra år varit samiskt område som korsats av vägar där renarna flyttats mellan säsongerna. I regionen finns också långa traditioner av handelsvägar mellan Sibirien och Nordnorge. Kiruna Forever handlar om människans plats både fysiskt och i minne, i traditioner och personliga historier. Utställningen tar upp den samiska kulturen och områdets betydelse för rennäringen, turismen och naturen. I ett par av de videoverk som visas illustreras de boendes känslor och upplevelser av att se sina bostäder rivas eller flyttas.

Vid ingången till utställningsrummet finns stora landskapsbilder.  Vid en kortsida finns en uppbyggd replik av en del av Kiruna stadshus i skala 1:1. En balkong med det karaktäristiska rutmönstret, originallampor och textilier. Till och med plaketten som visade att stadshuset vunnit Kasper Sahlinpriset för sin förnämliga arkitektur finns uppsatt här. Teglet på väggarna är av fiberskivor. Talarstolen och den äkta mikrofonen återfinns också- viktiga symboler för svensk arbetarrörelse. Den stora gruvstrejken 1969 tog plats i Kiruna stadshus. En riktigt fin och skarp videoinstallation av Ingela Johansson, med projektioner på tre skärmar, berättar om strejken och händelserna som gjorde att rikspolitikerna tog sig upp till Kiruna. 

OIika teman tas upp som stationer i rummet. Modellen över Kiruna stad med gruvfältsområdet fanns ursprungligen i stadshuset. Nu står den i utställningen och är utökad med en avancerad projektion som stegvis visar hur staden och gruvan utvidgats successivt. Statistik och fakta berättar mera. Vi ser den gamla träkyrkan och stationshuset som modeller i montrar. Ovanför hänger landskapsmålningar av några av 1900-talets mest kända svenska konstnärer – Carl Wilhelmsson och Helmer Osslund.

Liselotte Wajstedts video om flytten från kvarteret Ortdrivaren ger den mest personliga ingången till stadsomvandlingen. Här ser vi intervjuer med boende som berättar om utsikten från balkongen över gruvan, om vardagen i Kiruna och om känslorna inför det nya.

Utställningen är snyggt formgiven, med ett överdåd av teknik och till synes god budget. Rummet är trångt på grund av många stationer med information – arkitektritningar, foton, historiska dokument, kartor. I utställningen finns också konstinstallationer. Ett flertal utförda av konstnärer med samiskt ursprung. Kiruna Forever är en intressant och spännande utställning att ta del av, men man behöver mycket tid för att hämta in all information.

Nu är Kiruna återigen föremål för statens visioner. Ett nytt samhälle ska byggas. Stora arkitekttävlingar har avgjort hur det ska se ut. LKAB dominerar. Människorna, de bofasta i Kiruna är beroende av gruvan. Man rotar sig, man har jobb. Och i förhållande till resten av Sverige är det fortfarande vi och de.

Maria Backman

MB är konstnär och konstskribent.