Utställningskritik #3 2020, Recensioner

Skulptur i natur vid Artipelag

I en tid av begränsade museibesök är utomhusutställningen Skulptur i natur vid Artipelag i Stockholms skärgård en välkommen miljö att ta del av konst. Susanne Fessé funderar vid besöket på kopplingen mellan verk och plats, när skulptur flyttar ut ur den vita kuben till ängar och skogar. 

Skulptur i natur är en permanent utställning med verk av nordiska och internationella konstnärer som Maria Miesenberger, Ulrika Sparre, Jaume Plensa, Joel Fisher, Lars Nilsson, Klara Kristalova och Per Kirkeby med flera. Verken är placerade i de omgivande skogarna, på stränderna och ängarna, samt vid Artipelags entré. Utställningen uppdateras kontinuerligt med nya verk, både permanenta och tillfälligt inlånade. Skulpturerna byter fortlöpande plats, vilket innebär en ny situation och därmed förändras upplevelsen av de enskilda skulpturerna.

Ett gallerirum utgörs av tradition av en så kallad vit kub, men vid en utomhusutställning som Skulptur i natur finns inga vita väggar, golv eller tak. Här återfinns istället himlen som tak, marken som golv och skogen eller landskapet som väggar. Rummet i naturen skapar en annan dynamik mellan verk och plats, vilket möjliggör ytterligare en laddning av verkets karaktär, någonting som varsamt bör förvaltas i val av placering. 

Vid mitt besök fanns tio verk placerade i naturen runtomkring Artipelags huvudbyggnad. Jag väljer att se närmare på fem av dessa, och då främst om, och i sådana fall hur, naturens rum relaterar till verken. Jag är vid mitt besök intresserad av om mötet mellan skulptur och natur skapar en pedagogisk situation, en upplevelse eller rent utav en känsla.

Artipelag har på sin hemsida en karta för lätt navigering i utställningen. Alla skulpturer är återgivna med siffror, vilka leder mig vidare till korta introtexter om respektive verk och konstnär. Informationen är väl avvägd, här finns inga komplicerade digitala tekniska lösningar, det enkla, raka och tydliga fungerar utmärkt. 

Maria Miesenbergers elva meter höga skulptur Change of Direction, 2018 är placerad vid en öppen äng. Basen utgörs av en triangel, från vilken tre par pelare sträcker sig mot himlen. Högst upp på en tvärbalk mellan pelarparen återfinns tre gestalter, vilka känns igen i Miesenbergers formspråk av ansiktslösa mjukt välvda kroppsfigurer. Figurerna sitter på huk, liksom spejandes ut över trädkronorna. Skulpturen harmonierar väl med sin omgivning, himlen utgör ett stort fritt tak. Mina tankar vandrar, vad ser skulpturen från sin plats? Change of Direction, 2018 kan ses harmoniera med sin omgivning och är sannolikt specifikt skapad för en öppen yta, vilket i sig blir en förutsättning för de spejande figurernas existens och inger samtidigt en upphöjd känsla av rymd för betraktaren. 

Klara Kristalovas skulptur Det som håller mig tillbaka bär mig vidare, 2017 lämnar få betraktare oberörda. Skulpturen utgörs av en flickas kropp som böjer sig något framåt, tar sats och vill iväg. Blicken har en riktning, ett mål, hon vill ut över havet där framme mellan träden. Från flickans fötter slingrar sig, i relation till fickans storlek, gigantiska rötter ner mot berget. Skulpturen är förankrad i berget, flickan sitter fast. Verkets placering på ett berg med tallar förstärker skulpturens väsen. Kopplingen mellan platsen och verket är ett gott exempel på hur just platsens karaktär kan förstärka verkets egenart. 

Ulrika Sparre visar verket Kvinnlig energipunkt, 2018, vilket utgörs av en natursten som är placerad under en väldig ek vid en högt belägen glänta i skogen. I stenen finns en inskription av ett tecken som symboliserar verkets titel. Skulpturen är förmodat skapad för platsen, då placeringen förstärker stämningen. Solens strålar letar sig ner mellan grenverk från den flera år gamla eken och träffar tecknet inristat i tusenårigt berg som formats till en sten.  

Lars Nilsson Pojke, 2012, är placerad på kajen nedanför konsthallen. Bronsstatyn, föreställande en pojke i verklig storlek är barfota och iklädd endast ett par badbyxor. Skulpturen blir ett första möte för besökare som kommer till Artipelag med båten från Stockholm. Pojkens fötter står mot den nakna skrovliga betongen, hans blick är riktad mot förmodat annalkande bad. Många känner säkert igen känslan av varm sten mot bara sommarfötter. Skulpturen samspelar med marken, med platsen på kajen och med betraktaren genom dess placering. Vid tillfället för mitt besök pågår en renovering av kajen, och pojken är placerad bakom ett skyddande galler, en ny miljö uppstår, nya kopplingar till omgivningen blir påtagliga. 

Jag ser flera verk i utställningen som har en tydlig koppling till sin plats. Just därför blir jag förvånad då jag utanför konsthallens entré återfinner verket, Rodt, 6 januari, 2012 av Berlinde De Bruyckere. Skulpturen utgörs av en djurkropp, utan huvud, placerad på ett stenblock och en formation som liknar en lastpall. De Bruyckere, en internationellt erkänd samtidskonstnär som bland annat representerat Belgien i Venedigbiennalen, är förmodligen en konstnär som Artipelag vill lyfta fram då man väljer att placera skulpturen vid entrén till konsthallen. Men här tar det stopp i relationen till omgivningen. Hur jag än försöker ser jag ingen koppling till verkets omgivning. 

Ytterligare en reflektion av utställningen Skulptur i natur är hur min promenad genom skogen, min klättring upp för ett litet berg och strövandet vid vattnet adderar ännu en emotion vid konstupplevelsen. En förväntan, ett sökande efter nästa plats, ett möte med konst i en miljö av dofter, ljus, vind och kroppslig ansträngning gör mitt besök på Värmdö till ett känslofyllt sådant. 

Recension

Åsikten i texten är skribentens egen. Utställningskritik förbehåller sig rätten att korrigera text i efterhand vad gäller språkfel. Övriga rättelser läggs till som kommentar under artikel. 

Skulptur i natur
Artipelag, Värmdö
Permanent utställning

Tillgänglighet
I vissa delar av området finns en handikappanpassad spång. Däremot är några av verken placerade i terräng. Användande av spången vid blött eller isigt väder på egen risk.