Den nya webbplatsen Sveriges historia är ett omfattande digitalt museum som vänder sig till landets grundskolor. Pia Cederholm imponeras över denna storsatsning på undervisningsmaterial, men frågar sig också vad eleverna går miste om när lärandet ställs på helt digital grund.
Om klassen inte kan gå på museum – på grund av pandemi, logistik eller ekonomi – får museet komma till klassrummet. Åtminstone om det är en mellanstadie- eller högstadieklass som ska fördjupa sig i ämnet historia. Statens historiska museer (SHM) står bakom en ny ”undervisningsresurs”, ett slags utökat digitalt läromedel med stilren och lättnavigerad design som vänder sig till elever i årskurs 4–6 respektive 7–9. Projektet omfattar en egen Youtube-kanal, ett ljudkonto på Soundcloud och en bildsamling på Sketchfab.
På sajten Sveriges historia samverkar texter på olika nivåer, från korta och kärnfulla sammanfattningar till lättlästa fördjupningar, med bildmaterial, 3D-modeller, tidslinjer, filmer, ljudfiler, övningar, upplysningar om källor, lärarhandledning och lektionsplaneringar med tydliga kopplingar till läroplanen. Kopplingen gäller inte bara historieämnets styrdokument. Till exempel kan det stå att en viss lektionsplanering även kan ”matchas mot” geografi, matematik, bild och slöjd.
En pedagogisk poäng är att man inte bara får ett museum, utan hela 17 olika svenska museer (samt Riksantikvarieämbetets arkiv) på samma interaktiva webbplats. Bland annat ingår Historiska museet, Hallwylska museet, Judiska museet, Livrustkammaren, Etnografiska museet, Dalarnas museum, Östergötlands museum, Skoklosters slott och Trelleborgen. Det sistnämnda känner jag inte till, så jag följer länken ända till Trelleborg och upptäcker att Trelleborgen håller stängt på grund av pandemin. Förstås. Så bra då att man kommer in den digitala vägen!
Sveriges historia har två entréer – ”För elever” och ”För lärare” – men båda är åtkomliga för alla. Klickar man på ”Alla sekel” kommer man till 13 digitala kartbilder över det till ytan först framväxande och därefter krympande land som blev Sverige, från 800-talet till 2000-talet. Från varje Sverigekarta klickar man sig sedan vidare in i historien till de lektioner som hör ihop med just det seklet. ”Alla lektioner” uppgår om jag räknar rätt till totalt 51 stycken: 32 för mellanstadiet (med fokus på medeltiden och flest om 1300-talet) och 19 för högstadiet (i huvudsak från 1600-talet till 1900-talet, med tyngdpunkten på 1800-talet). Varje lektion utgår från ett föremål från samlingarna eller en miljö på ett av de 17 museerna som man också kommer åt från länken ”Alla föremål”.
Redan lektionernas rubriker känns lockande. Eller vad sägs om de här: ”Barnen in, helgon och Maria åt sidan” (1500-tal, årskurs 4–6), ”En misslyckad terrorist och hans bomb” (1600-talet, årskurs 4–6) och ”Titta, en svensk!” (1700-talet, årskurs 7–9). Oavsett hur erfaren och behörig läraren är får hen här ett utmärkt stöd för att lägga upp rutten genom historien. Samtidigt finns tryggheten i den stadiga kopplingen till styrdokumenten, som bekräftar att man undervisar om rätt saker, på rätt nivå. Visst måste detta underlätta planerandets jättepussel? Även om man också behöver en lärobok för att göra historien mer greppbar, fyllig och överskådlig skulle jag nog utnämna läraren till den största vinnaren i det här projektet. Och tänk så många stressmoment som försvinner när man slipper organisera och genomföra ett riktigt museibesök med en hel klass!
Eleverna får ett inspirerande snabbspår in i historien, ett läromedel som också är maximalt tillgängligt (stor möda verkar ha lagts på att följa den standard som ingår i Web Content Accessibility Guidelines, WCAG). Till tillgängligheten skulle man även kunna räkna den fantastiska möjligheten att få komma riktigt nära historiska föremål och genom 3D-teknik vrida och vända, zooma in på och granska historiska föremål. Hjärtat slår ett extra slag när jag prövar att vända på den tusenåriga spännbucklan från Birka och kan se baksidan där en krokig, rostig nål gömmer sig. En gång höll nålen ihop klänningen på en kvinnokropp, och nu förstorar jag upp denna uråldriga kvarleva på min skärm. Jag kan nästan ta på historien.
Men bara nästan. För det den digitala tekniken inte kan ge oss är det autentiska och konkreta, det där sinnliga sammanhanget runt föremålen som en fysisk utställning alltid erbjuder. Inte heller finns museipedagogen här, denna viktiga vuxna person vars närvaro kan visa sig bli ett avgörande möte för den enskilda eleven: varken lärare eller förälder, utan en expert i vars kunniga sällskap eleven för en stund får pröva en annan roll. I vår tid är sådana nyfikna möten mellan generationerna sällsynta. På samma sätt går eleverna miste om äventyret, förflyttningen, själva utflykten till en annan plats, där museet blir ett friutrymme som omgärdas av andra regler än hem och skola.
För egen del saknar jag de förr så självklara museibesöken så det nästan gör ont. Sveriges historia är ett ambitiöst surrogat, och jag klamrar mig fast härinne på webbsidan en stund, trots att jag varken är grundskolelärare eller elev.
Pia Cederholm
P.C. är forskare, författare och ledamot i UEForums styrelse.
