Den ryska invasionen av Ukraina innebär först och främst ett stort mänskligt lidande. Men invasionen har också visat på kulturarvsinstitutionernas symboliska betydelse i händelse av krig. Hanna Sjöberg rapporterar från ett besök på Tysk-ryska museet i Karlshorst i Berlin, ett museum som alltid behövt förhålla sig till det politiska läget i Ryssland och Europa. Besöket gjordes i mitten av februari och texten är från 11 mars.
Före den ryska invasionen av Ukraina fladdrade fyra fanor i vinden vid entrén till Deutsch-Russisches Museum (Tysk-ryska museet) i Karlshorst i Berlin; den tyska, den ryska, den belarusiska och den ukrainska.
Den onsdagseftermiddag i mitten av februari 2022 när jag var där för en intervju med museichefen historikern Jörg Morré var ingen fana hissad – det var för blåsigt. Torsdagen veckan efter fladdrade där bara den ukrainska och i museets namn var Deutsch-Russisches övertejpat.
Museets uppdrag är att skildra Nazitysklands utrotningskrig mot Sovjetunionen. Det är det enda museum i Tyskland som har detta fokus. I sovjetisk och postsovjetisk historieskrivning har kriget gått till historien som det Stora fosterländska kriget. Nazisterna ville skapa ”Lebensraum” för de tyska germanerna. Det innebar att den slaviska och den judiska befolkningen i västra Sovjetunionen skulle fördrivas, förslavas eller mördas. Över tjugo miljoner människor dödades. I augusti 1939, kort innan andra världskriget bröt ut, hade länderna undertecknat ett gemensamt ickeangreppsavtal men den 22 juni 1941 angrep Tyskland Sovjetunionen. Det blodiga kriget avslutades efter slaget om Berlin med att tyska armén natten mellan den 8 och 9 maj 1945 undertecknade den villkorslösa kapitulationen. Med denna ceremoniella handling beseglades den gemensamma segern för de allierade; England, Frankrike, USA och Sovjetunionen – samtidigt som Wehrmachts ledning erkände sitt fullständiga nederlag. Därmed avslutades andra världskriget i Europa.
Den stora salen där detta ägde rum ligger mitt i museet i Karlshorst som alltså är en historisk plats. En film från undertecknandet av kapitulationen projiceras uppe vid en balustrad. Takhöjden känns som tio meter, parketten knarrar, långa bord står dukade med bukiga kristallflaskor. På väggen, en bukett av de allierades fanor, alltså fyra andra fanor än de man tidigare sett utanför museets entré.
Från 1945 var huset residens för chefen för den sovjetiska militäradministrationen i Tyskland och användes sen på andra sätt av den sovjetiska militären innan ”Museet för det fascistiska Tysklands villkorslösa kapitulation i det stora fosterländska kriget 1941–1945” grundades i byggnaden 1967. Vid Tysklands återförening 1990 drog sig de ryska trupperna efterhand tillbaka och lämnade de stora kasernområden som de haft i DDR, även Karlshorst. Dåvarande museichefen undrade vad det skulle bli av den historiska platsen och tog kontakt med Berlins senats kulturförvaltning. Där tänkte man att detta kan inte vara en delstatsfråga utan ärendet skickades en våning högre upp, till federal nivå. Sovjetunionen hade då fallit samman och Ukraina och Belarus var självständiga länder. Från tysk sida förhandlade man med Ryska federationen om hur museet skulle kunna bevaras.
1994 grundades i ny regi det Tysk-ryska museet i Karlshorst. Museet drivs sedan dess av en stödförening vars medlemmar alla är institutioner; stora statliga museer samt kultur-, försvars- och utrikesdepartementen i Tyskland och Ryssland. På tyskt initiativ tillkom 1997–98 de stora världskrigsmuseerna i Minsk och Kiev. Museets löpande kostnader har hela tiden betalats av tyska staten.
Man var länge nöjd och kanske också stolt över den här konstruktionen. Samarbetet sågs som ett fredsprojekt. I Tyskland har man länge arbetat med att göra upp med sin egen historia (”Vergangenheitsbewältigung”) och särskilt förstås med nazismen och kriget. Jörg Morré säger att det tyska perspektivet på det fasansfulla utrotningskriget mot Sovjetunionen är skuld och önskan till försoning. ”Om jag uttrycker det patetiskt; vi tigger fortfarande om förlåtelse”. Ytterligare en tradition av försoningsskapande politik med öststaterna (”Wandel durch Annäherung”) präglades i Västtyskland under Willy Brandts tid. Själv tänker jag att den optimistiska tidsandan som rådde efter murens fall bidrog till man då hade tillit till varandra. På detta sätt tror jag att man ska förstå bakgrunden till det delade huvudmannaskapet för Tysk-ryska museet i Karlshorst. Museet har varit relativt statligt styrt, vilket var avsikten från början säger Morré men tillägger att det med tiden har blivit ett allt större problem.
Sedan 2014 har kollegan från Kiev inte deltagit i mötena. Den ukrainske ambassadören i Berlin har hävdat att museet endast är inriktat på den rysk-tyska historien men Jörg Morré betonar att det inte stämmer. Det är Nazitysklands krig mot Sovjetunionen som är museets tema. Morré har ofta rest mellan Kiev och Moskva och alltid haft med kollegiala hälsningar. Alla känner varandra och respekterar varandra som historiker. Men museet har länge gått en balansgång. Visade man en gästutställning från Belarus behövdes nästa vara från Ukraina och den därpå från Ryssland.
Den 8 maj 2015, när man firade 70-årsdagen av krigsslutet med en stor trädgårdsfest på museets gård, tog sig en obehagligt stor grupp ur den Putintrogna motorcykelklubben Notjnie Volki (Nattvargarna) dit. De proryska och ortodox-religiösa knuttarna hade följt spåren av röda arméns marsch från Moskva via Minsk, Brest, Breslau, Brno, Bratislava, Wien, München, Prag och Torgau till Berlin för att knäböjande lägga ner kransar med svart-orangerandiga georgsband vid de stora ryska segermonumenten i Berlin.
Hur har museet handskats med förtrycket i civilsamhället i de numera helt totalitära regimerna Belarus och Ryssland, t.ex. upplösningen av människorättsorganisationen Memorial strax före årsskiftet? På museets webplats la man direkt ut, lite dolt men iallafall, en tydligt formulerad protest och man visade på nytt en gästutställning producerad av Memorial.
Morré hänvisar också till det ideella arbetet i historieverkstaden i Minsk. Sedan fyrtio år finns en stark tysk gräv-där-du-står-rörelse med historieverkstäder som framförallt arbetar med hur Nazitysklands historia återspeglats på lokala platser. Den rörelsen har inspirerat och hjälpt en grupp i Minsk att grunda en historieverkstad som framförallt har arbetat med spåren och minnen av det stora förintelselägret Maly Trostenets i stadens närhet. Ett projekt som museet stött sen länge.
Den nuvarande basutställningen på museets övervåning, ”Tyskland och Sovjetunionen under andra världskriget”, öppnades 2013. Under fyra år debatterades och diskuterades utställningen mellan högt uppsatta historiker från de fyra staterna innan man kunde nå fram till konsensus. Morré kallar utställningen en ”monolit”, en framslipad gemensam utsaga. Det känner man när man går runt i utställningsrummen. Formgivningen är återhållen, den har något av vad jag skulle vilja kalla tysk saklig, ja närmast kylig karaktär. Det är mycket svart, många små fotografier med noggrann källhänvisning, kartor och ganska sparsmakat med utställningsobjekt som visas utan iscensättning. Texterna på tyska, ryska och engelska berättar torrt och sakligt om ohyggliga historiska fakta. Det är upp till besökaren att läsa känslor och förtvivlan ur fotografierna och utställningsobjekten. Som de åtta sidorna ur tolvåriga Tatjana Savitjevas dagbok i faksimil. Hennes korta anteckningar finns översatta. På varje sida en ny död i hennes närhet, på den näst sista sidan står det; ”Nu är alla döda” på den sista: ”Nu finns bara Tanja kvar”. Tatjana Savitjeva svalt ihjäl i Leningrad i juli 1944. I utställningen är materialet om Tatjanas dagbok en liten hörna som besökaren själv måste uppmärksamma. På museets utförliga webbplats hittar man en virtuell visning av utställningen.
Jag frågar Morré om teman som har varit känsliga för den ryska hållningen; om Hitler-Stalinpakten från augusti 1939, om deportationer inom Sovjet som den av 200 000 Krimtartarer i maj 1944, om Gulagsystemet som fortsatte även under kriget. Allt detta tas upp, säger han, men fortsätter att problemet med basutställningen är att den inte erbjuder olika perspektiv. ”Det var avsikten då. Då var vi nöjda, vi hade nått fram till konsensus. Men idag skulle jag göra det annorlunda.” För Morré ser sitt museum som internationell mötesplats för nationella minnesberättelser. Han poängterar att när minneskulturer glider isär måste man försöka förstå den andres tankesätt men samtidigt kunna visa att man inte håller med. Före tiden med corona-inskränkningar hade man därför ofta gästutställningar, konferenser, föredrag och diskussionskvällar i museet eller i museets regi. Jag själv har både hört historiker genomföra sceniska läsningar i regi av en teaterregissör och sett skolklasser spela teater om sovjetiska tvångsarbetare.
På entréplan kan man ta del av museets eget förflutna; en liten del av det tidigare sovjetiska museet är kvar. Röda arméns lysande historia skulle berättas och de många döda soldaterna hedras. Man anar det sovjetiska berättarperspektivet om det Stora fosterländska kriget där narrativet är genomsyrat av makt och offer. I det smala rummets fond finns en bronsrelief av en knäböjande soldat inmonterad i en röd marmorform. Arrangemanget är direkt hämtat från det jättelika sovjetiska segermonumentet i Treptower Park i Berlin. Soldatens hållning med det sänkta huvudet ger rummet en sakral karaktär. Bakom en dörr ett diorama som dramatiskt gestaltar erövringen av riksdagshuset i Berlin. Ute på gården står grönmålade sovjetiska stridsvagnar, pansarvagnar och stalinorglar uppställda.
Militärfordonen liksom de flesta andra utställningsföremålen är långtidslån från Museet för de väpnade styrkorna i Sovjetunionen. I museets bilaterala avtal står som sagt Tyskland för det finansiella men de statliga ryska museerna äger de flesta utställningsföremålen och ställer dem till museets förfogande. Till en början hade man inga egna samlingar. Det börjar förändras, men, betonar Morré, de lånade föremålen i sig har skapat en koppling mellan museerna i de olika länderna, det gemensamma ansvaret har varit viktigt. Rostar pansarvagnarna? Vittrar lägerfångarnas bleckburkar? Det har handlat om tekniskt ansvar för objekten och om utbyte av kunskap. Även när vi var oense var vi tvungna ta hand om föremålen, säger Morré.
Jag frågar om han har något favoritobjekt. Ja, men det är inget låneobjekt utan en gåva från föreningen för överlevande från Leningrads belägring; en rostig positionslampa som användes för att visa vägen för nödhjälpstransporter över den frusna Ladogasjön.
När Morré 2009 kom till Karlshorst stod fyra flaggstänger utanför museets entré. På den tiden var museets omgivning inte lika chic som den är idag. Det behövdes något som kunde muntra upp i den orenoverade och gråa omgivningen. Istället för att använda den gamla vanliga Berlinflaggan tog Morré kontakt med de ryska, belarusiska och ukrainska ambassaderna och fick underskrivet på att museet har rätt att hissa deras fanor bredvid den tyska utanför entrén. De övriga allierades flaggor, de som finns inne i den historiska salen, kan man se utanför ett annat museum i Berlin; Alliiertenmuseum i Zehlendorf. Men där har den sovjetiska alltid saknats.
Museiteamet i Karlshorst hoppas kunna fortsätta sitt samarbete med de östeuropeiska kollegorna. Man ser museet som ett möjligt forum för de alltmer olika perspektiven på den gemensamma historien nu när minneskulturer missbrukas och glider isär. Men det ryska angreppskriget på Ukraina innebär att man inte vet när, hur eller om man kommer att kunna fortsätta.
Hanna Sjöberg
Berlin 11 mars 2022
H.S. är är konstnär, verksam i Berlin.
Reportage
Åsikten i texten är skribentens egen. Utställningskritik förbehåller sig rätten att korrigera text i efterhand vad gäller språkfel. Övriga rättelser läggs till som kommentar under artikel.
