NK:s möbler i långa rader

Utställningen NK:s möbler på Sörmlands museum lyser som starkast när Nyköpingskopplingen får ordentligt med utrymme, menar Karin Jonsson. Den traditionella utställningsformen, med möblerna pedagogiskt men lite tråkigt uppställda i långa rader efter varandra, gör det dock svårt att ryckas med i historien om NK:s möbelverkstäder i Nyköping.

Mitt under första världskriget invigdes Sveriges första riktiga varuhus: Nordiska Kompaniet (NK) i Stockholm. Men när varuhuset öppnade, hade NK:s verkstäder i Nyköping redan hunnit vara i drift i nästan tio år. Där tillverkades möbler som blev tongivande inom svensk designhistoria, och nu har Sörmlands museum öppnat en utställning som handlar om just dessa.

I utställningen NK:s möbler visas mer än 150 möbler, som dels kommer från Sörmlands museums egna samlingar, dels har lånats in från andra institutioner. Utöver det har ett tiotal möbler lånats av privatpersoner. Allting presenteras i kronologisk ordning, från 1910-talets tunga och mörka pjäser till ljusare, lättare och mer färggranna inredningar ju längre fram i tiden vi rör oss.

Utställningen är fördelad över tre rum, som vart och ett har arrangerats så att besökaren rör sig i en snitslad bana. Möblerna är placerade på låga podier och är uppställda i långa rader efter varandra. Upplägget är pedagogiskt, men också lite tråkigt. Det påminner inte så lite om att gå igenom Ikeas tag-själv-lager, med djupa korridorer där man inte riktigt vet om man ska titta åt vänster eller höger.

Själva scenografin är diskret – väggarna är ljusa, podierna är ljusa och textilierna är ljusa. Det ger en neutral inramning där möblerna får lysa, men samtidigt bidrar det till att jag inte riktigt får grepp om utställningens alla lager. För det finns en hel del att ta del av: texter om möblerna, texter om formgivarna och texter om människorna som arbetade i verkstäderna. Dessa berättelser är instuckna lite här och var, framför eller mellan möblerna. Jag skriver instuckna, för de sticker inte ut tillräckligt för att fånga besökarens uppmärksamhet, utan skymtar förbi i ögonvrån.

Men tillbaka till tag-själv-lagret, eller jag menar utställningskorridorerna. Kanske är det meningen att scenografin ska föra tankarna till ett arkiv där föremålen radats upp kronologiskt? Men om det är så, varför utnyttjas inte rummens takhöjd (som i museets öppna samlingar, där en mängd föremål, fotografier och arkivmaterial presenteras på ett dynamiskt sätt som väcker både inspiration och nyfikenhet) och varför är inte fler föremål placerade högre upp från golvet? Nu pågår nästan hela utställningen mellan golvet och 1,50 meter upp, vilket resulterar i en tung och statisk utställning.

Några få gånger bryts golvpodierna av med att flera stolar placerats på höjden i ett fackverk. Det är ett välkommet scenografiskt grepp som utställningen gärna hade kunnat arbeta mer med. Och av någon anledning har den oemotståndliga elefanten som hör till NK:s barnmöbeltillverkning hamnat i ett hörn och helt utan podium – varför då?

Utställningen avslutas med en del som berättar om NK:s verkstäder i Nyköping. Tillverkningen lades ner 1973 och idag finns nästan inga spår av byggnaderna kvar. Som slutpunkt för hela utställningen visas ett svartvitt fotografi av en man som sitter ensam vid ett bord. Han blickar ut genom fönstret och ljuset faller mjukt över hans ansikte. Det är en stark och rörande bild.

Som mest arbetade omkring 500 så kallade ”kompanister” vid verkstäderna i Nyköping – snickare, metallarbetare, bonare och förgyllare. Intill fotografiet med den ensamma mannen visas en modell över egnahemsområdet för NK:s verkstadsarbetare samt några föremål och redskap som tillhört anställda vid verkstäderna. Här lyser utställningen nästan som starkast, när Nyköpingskopplingen äntligen får ordentligt med utrymme. För anledningen till att en utställning om NK:s möbler visas i Nyköping, och inte på t. ex. ArkDes i Stockholm, är ju att möbeltillverkningen skedde just här, tvärs över Nyköpingsån bara några hundra meter bort från museibyggnaden. ”Gräv där du står” hette det när industriarbetarnas historia skulle nedtecknas. Nog har Sörmlands museum grävt både i sina egna och andras samlingar för att skapa den här utställningen, men hur hade upplevelsen blivit om utställningen hade börjat här istället? Hade berättelserna om människorna som arbetade vid verkstäderna framstått tydligare?

Sammanfattningsvis är NK:s möbler en utställning som erbjuder en designhistorisk tillbakablick i en traditionell, havremjölksfärgad och lite småtråkig museikostym. På väg hem från Nyköping funderar jag på om jag inte hade fått ut mer av att läsa utställningskatalogen.

Karin Jonsson är kommunikatör och har tidigare arbetat som utställningsproducent.