Det är dags att tala om elefanten i rummet, menar Hans Lindholm Öjmyr. Hur ska museer hantera armlängds avstånd till politisk styrning, en allt dyrare samlingsförvaltning och framtidens osäkra museifinansiering? Följ med på elefantjakt i museet.
Man brukar tala om elefanten i rummet, ett missförhållande som alla känner till men ingen orkar ta tag i. Jag vågar påstå att det står en hel del elefanter i svenska museer just nu. Vore det inte befriande att verkligen se varje elefant i vitögat och se vad som händer? Det är oundvikligt att inte trampa någon på tårna men, jag garanterar, ingen kommer att dö.
Armlängds avstånd
Undertecknad har en väldigt konkret erfarenhet av den berömda armlängden, från min tidigare arbetsplats Länsmuseet Gävleborg i februari 2023. Det handlade helt kort om en sverigedemokratisk politiker som ansåg sig ha mandat att direkt påverka museets verksamhet och inriktning (läs mer i Dagens Nyheter). Det blev på många sätt en ögonöppnare för mig personligen och den viktigaste lärdomen var hur viktigt det är att vara påläst och kunna sina stiftelseurkunder, lagar och styrdokument. Men här dyker den första elefanten upp, för visst har vi varit politiskt styrda under decennier utan att tänka så mycket på det.
Den debatt som blommade upp förra året lyfte fram flera intressanta exempel, inte minst Myndigheten för kulturanalys utredning Så fri är konsten från 2021. Den politiska styrningen har möjligen varit lite mer subtil och vävts in i en övertygelse om att alla parter deltar i det demokratiska samtalet. Vi godtar snällt nya kulturpolitiska krav om mångfald, HBTQI, tillgänglighet, intersektionalitet, demokrati, hållbarhet, barn och ungdom, särskilda satsningar i utsatta områden med mera, men slår bakut när begrepp som nytta, näringslivsutveckling och alternativ finansiering dyker upp. Jag läste nyligen Att dansa efter maktens pipa. Kultur i politikens tjänst av Lars Anders Johansson, Timbro. Den borde vi alla läsa. Naturligtvis är den delvis skriven med ett högeröga, men för det mesta klargör boken på ett hyfsat neutralt sätt hur en tydlig politisk styrning av Sveriges kulturliv sett ut alltsedan 1930-talet, men framför allt från och med 1960-talet och med ett starkt socialdemokratiskt inflytande. Inte med direkt klåfingrighet i verksamheten, utan mer indirekt och på ett övergripande plan; organisation, bidragsformer, mål och värderingar. Det ”system” som flertalet av oss museer sitter fast i.
Det är enklare att inom politiken och den offentliga förvaltningen utlova en massa saker om vård, trygghet, utbildning och kultur, än att förverkliga samma löften för sjukhus, poliser, skolor och kulturinstitutioner. Det blir mycket pappersarbete och högstämda ord, stundom nästan bibliska. Kanske har ni liksom jag då och då skrattat högt åt nya fiffiga inriktningsmål i en kulturplan eller kommunal verksamhetsplanering med övergripande mål? Om museiuppdraget en gång i tiden var ganska enkelt så har det genom åren blivit alltmer komplext, byråkratiskt och svårgenomträngligt.
Är samlingsförvaltning museernas draksådd?
För något hundratal år sedan inrymdes flertalet museisamlingar i själva museibyggnaden. Idag har många museer enorma magasin och professionaliseringen av samlingsförvaltningen har utvecklats i lavinfart. Och i samma takt kostnaderna för den. Här tycker jag mig se nästa elefant. Är det rimligt att fortsätta på samma sätt? När jag väcker frågan med andra museipersoner får jag vanligen två typer av svar. 1. Ja, samlingarna kan inte rubbas, gallras eller förändras, de är museets hjärta och raison d’être. 2. (ofta från chefer) Suck, nej, men frågan är laddad och jättejobbig att ta tag i.
Nu handlar det naturligtvis om vilken typ av museum vi pratar om; stora statliga, regionala, kommunala museer eller stiftelser. Min högst personliga reflektion är att museisamlingar handlar om en känsla av makt och prestige. Många museer byggde upp sina samlingar å det kraftigaste under många decennier. Vi sa ja tack till båtar, vagnar, bilar, möbler, kläder och dödsbon. Samlingarna växte i volym och det gjorde även övertygelsen om att en stor samling tydde på ett viktigt museum. Volymen blev på något sätt liktydig med kulturhistoriskt ansvar och kanske rentav makt. Nu, när samlingarna inte utökas i samma takt, står vi där med ett gigantiskt och dyrt arv. Kostnaderna för samlingsförvaltning slukar en god del av museernas ekonomi, men vem vågar ta första steget och börja gallra med hårdhandskarna?
Jag tror att ni håller med mig om många museer har samlingar med ungefär samma typer av föremål. Det finns säkert en kobratelefon i flertalet länsmuseisamlingar, samma sorts möbler och skäktbräden med oklar härkomst, taffliga porträtt av okända personer, stenar och bräder från rivna fastigheter och så vidare. Det går ju bra så länge man kan betala hyran för magasinet, men vad i jösse namn kommer att hända när vi inte längre kan det?
Finansiering
Vid ett panelsamtal under Riksantikvarieämbetets omvärldsdagar hösten 2023 kom en panel fram till att museerna behövde mer offentliga resurser. Jag frågade om de verkligen trodde att så skulle ske, jag själv kunde inte göra det. Panelen svarade att nej, det kanske inte var så troligt. Där står vi alltså, å ena sidan underfinansierade museer, enligt den modell och det samhällskontrakt som vi har undertecknat, och, å den andra, politiker och tjänstemän som representerar en ansträngd offentlig ekonomi. ”Vi behöver mer pengar” mot ”Det finns inga pengar”.
Elefanten i den här museisalen trumpetar ut en insikt om att finansieringssystemet är föråldrat. De flesta museer (och ja, jag vet, självklart är det så att några museer har en betydande egenfinansiering) vilar tungt på de offentliga bidragen, sponsring har gått trögt och varje stiftelse är hemsökt av en mängd ansökningar från alla de museer som ägnar en god del av sin arbetstid till att söka tillfälliga projektmedel. Ja, det kanske blir så när man är beroende av det offentliga, men är det verkligen, för att använda ett modernt managementuttryck, en hållbar framtid för museerna?
Men, till sist, förstå mig rätt, jag älskar verkligen museer och vår kulturs historia. Jag tänker bara att vi inte kan ta oss själva för givna. Det har inte alltid funnits museer och det kanske inte alltid kommer att göra det. Ägandeskap kan förflyttas, organisationsformer kan omvandlas och stiftelser kan permuteras. Nu verkar allting vara i gungning och vi behöver inte alls gilla läget, men det är viktigt att vi tänker både konstruktivt och kreativt och själva tar makten över förändringsprocesserna. Annars gör någon annan det.
Hans Lindholm Öjmyr
Debatt
Åsikten i texten är skribentens egen. Utställningskritik förbehåller sig rätten att korrigera text i efterhand vad gäller språkfel. Övriga rättelser läggs till som kommentar under artikel.
