Från Folk och Försvar till Korsvägar: svensk försvarspolitik i museiutställningar

Utställningarna ”Korsvägar” 2024 och ”Folk och Försvar” 1940 har mycket gemensamt, men skiljer sig åt på avgörande sätt. Johan Hegardt ser ”Korsvägar” som ett symptom på att Sveriges museisektor har problem med kunskapssyn och styrning.

Torsdagen den 22 februari 2024 öppnade Armémuseums utställning ”Korsvägar: Sverige – Ukraina genom 1000 år”, en samproduktion mellan Armémuseum/Statens försvarshistoriska museer, Riksarkivet samt Nationalmuseet för Ukrainas historia under andra världskriget. Torsten Söderbergs Stiftelse är huvudfinansiär. Läs recensionen i Utställningskritik.

Armémuseum ingår i museimyndigheten Statens försvarshistoriska museer (SFHM), där även bland annat Flygvapenmuseum ingår. Båda har egna chefer. Den överintendent som förekommer i den här beklagliga historien är alltså den person som basar över SFHM.

Utställningen på Armémuseum invigs av Kung Carl XVI Gustaf. På plats är även ”… utrikesminister Billström, överbefälhavare Bydén och säkerhetspolitiska profilen Oksanen iklädd en värmande sjömansmössa. De frotterar sig med ambassadörer, generaldirektörer, överhuvudet för MSB, Stockholms högste kommunalråd, Försvarshögskolans rektor, chefen för militärens underrättelsetjänst, en och annan överstelöjtnant, och rikets flygvapenchef” som tidningen Dagens ETC uttrycker saken.¹

Det är också Dagens ETC som är först med att rapportera att det inte står rätt till på Armémuseum. Personalen har nämligen protesterat mot utställningens forcerade produktionsprocess, samt dess innehåll, eller snarare brist på innehåll, vilket har fått konsekvenser, inte minst för just personalen. Här finns ytterligare en anmärkningsvärd fråga, nämligen historien om den uppsatsskrivande studenten. Historien om det famösa angreppet och beteendet från museets sida mot studenten beskrivs ingående i tidningen Dagens ETC. Påhoppen från överintendenten och Armémuseums ledning på studenten borde granskas av Stockholms universitet. Det handlar om den akademiska friheten.

Artikeln i Dagens ETC är inte enbart en katastrof för Armémuseums ledning och inte minst för överintendenten Helene Rånlund. Artikeln är också en katastrof för alla närvarande under öppningsceremonin och även för Torsten Söderbergs Stiftelse, som således var huvudfinansiär. Samtliga borde kräva en förklaring från överintendenten och museets ledning hur det kunde gå så fundamentalt fel.

Artikeln i Dagens ETC kan säkert avfärdas som marginell av den som så önskar, men det är betydligt svårare att avfärda DIK-tidningen Magasin K:s genomlysning av ärendet.² Huvudskyddsombudet har slutat och de lokalfackliga företrädarna har sagt upp samverkansavtalet med myndighetsledningen. Samtliga röster som framträder i artikeln är anonyma, ”på grund av rädsla för repressalier från arbetsgivaren”, men deras gemensamma röst säger en och samma sak – brist på historisk kunskap och kompetens hos överintendenten och Armémuseums ledning!

Det framgår i både Dagens ETC och i Magasin K att överintendenten och Armémuseums ledning har önskat att ta Ukrainas parti i Rysslands vidriga anfallskrig. Jag kan sympatisera med ett sådant ställningstagande om det görs på rätt sätt och med personalens helhjärtade stöd, men så har alltså inte skett. Istället har Nationalmuseet för Ukrainas historia under andra världskriget, alltså ett ukrainskt nationalmuseum, haft ett inte obetydligt finger med i spelet. Att samproducera utställningar är inte ovanligt, så vad är problemet? Det är uppenbart att problemet ligger i utställningens ensidighet, vilket all intern kritik vittnar om. Med ensidighet menar jag inte att Ryssland inte har fått säga sin sak i frågan. Problemet är den historieskrivning som överintendenten och Armémuseums ledning för fram tillsammans med det ukrainska nationalmuseet. Denna ensidighet har av museets personal (och av den uppsatsskrivande studenten) uppfattats som historiskt ofullständig och bör därmed betraktas som en medveten förvrängning av historieskrivningen i en viss riktning; en riktning styrd av SFHMs överintendent, Armémuseums ledning och det ukrainska nationalmuseet.

Det finns en hel del frågor att ställa. Är det till exempel rimligt att en överintendent bestämmer över de enskilda museernas utställningar – vem är isåfall chef över Armémuseum? Kan en överintendent bryta mot museilagen om politiskt avstånd? Om jag har förstått tanken med lagen rätt handlar det om att hålla klåfingriga politiker på armlängds avstånd, inte överintendenter. Här finns uppenbarligen en del att diskutera.

Armémuseums klavertramp är förstås inte bara sorgligt – det är ett misslyckande som också drabbar hovet, svenska försvars- och kulturmyndigheter, samt finansiärer, som på ett märkligt naivt sätt har ställt sig bakom projektet.

Jag har inget emot att museer samproducerar utställningar och nog är tanken att undersöka och visa upp Ukrainas och Sveriges gemensamma historia intressant. Men då måste man göra det rätt och inte klanta till det.

Men det är just detta som riskerar att hända när människor som saknar rätt kunskap och kompetens tror att de har det, eller – för att uttrycka mig något mildare – vill alldeles för mycket. De senaste decenniernas konflikter på svenska museer bjuder på återkommande exempel på just detta. Problemet med museichefernas kompetens undersöktes redan 2016 av Utställningskritik och undersökningen visade en tydlig byråkratisering bland cheferna och bristande kunskaper om de museer som de var verksamma inom.³

Utställningen på Armémuseum är inte enbart en utställning om Sveriges och Ukrainas historiska band. Det är även en utställning helt i linje med dagens svenska försvarspolitik. Sverige mobiliserar på alla fronter, är utsatt för hot från många olika håll och behöver stå emot dessa hot, vilket inte på något sätt är anmärkningsvärt. Med Korsvägar försöker Armémuseum således axla även ett ansvar i den allmänna mobiliseringens tjänst. Detta är inte på något sätt unikt för Armémuseum utan ligger i linje med hur man idag överlag betraktar ”kulturarvet”. Kulturarvet ska skyddas eftersom angrepp mot kulturarvet kan skada inte bara själva fenomenet utan även samhällsidentiteten och motståndsviljan.

Men detta är förstås inte nytt. Det svenska ”kulturarvet” skyddades minst lika effektivt under andra världskriget.⁴

Nåväl, om det har gått fullständigt åt skogen i fallet med Armémuseum så var det precis tvärt om när det gäller föregångaren till Armémuseums utställning, nämligen utställningen Folk och Försvar, en märkligt bortglömd utställning. Utställningen öppnade kl 14:00 fredagen den 11 oktober 1940 i Historiska museets splitternya lokaler. Det var invigning även för själva museibyggnaden och över 1000 personer hade bjudits in.

Den 11 oktober 1940 skriver Svenska Dagbladet om utställningen under titeln Sveriges moderna försvar på parad. På samma uppslag kan man bland annat läsa att det finns 50 millioner ton olja i Närkeskiffern samt att USA kallar hem sina chargés dʼaffaires från Berlin och Rom och att det är osäkert om de kommer tillbaka. Liksom idag rådde med andra ord ett spänt läge i Europa på grund av de tyska nazisternas anfallskrig mot sina grannländer. Sverige hade goda skäl att se om sitt hus.

Så här inledde Svenska Dagbladet artikeln: ”’HINC ROBUR ET SECURITASʼ⁵ står det i kraftiga bokstäver under Moder Sveas vapenkrönta sköld på våra riksbankssedlar. I eldskrift på himlen över det nya ståtliga Historiska museet kunde gott den devisen skrivas av det 30-tal jaktflygplan, som på fredagen kl. 2 e.m. komma att med 500 km. hastighet susa fram över byggnadskomplexet i imponerande skyparad för konungen och hans hus vid den kungliga invigningen i museet av den stora försvarsutställningen ’Folk och Försvar’”.

Tidningen skriver vidare: ”På sex veckor har militärens folk i intimt samarbete med konstens och reklamens män skapat en utställning, som i ett myller av mosaikartade bilder och föremålsgrupper på ett storslaget sätt bär vittnesbörd om till vilka proportioner den svenska igelkottens taggar hunnit växa ut tack vare svenska folkets i handling visade offervilja.”

Dagen efter, lördagen den 12 oktober 1940, skrev Svenska Dagbladet återigen om utställningen: ”Publiksuccé – den rubriken kunde sättas redan långt innan klockan slog två och det högtidliga öppnandet tog sin början”.

Uppståndelsen kring utställningen var överväldigande. Utställningen fyllde mer än väl sin funktion. Så här skrev Dagens Nyheter: ”Utställningen artar sig över huvud taget till succés, redan de tre första timmarna hade den 3.000 besökare.”

Senare på lördagen hade närmare 11 000 personer besökt utställningen, skrev Svenska Dagbladet på söndagen och i samma artikel påpekades följande: ”Den pappa, som inte snart kan uttala sig om senaste jaktplansmodellen eller kalibern på kustens kanoner, har att räkna med svår prestigeförlust!” Här skrev man också ” – Är det idag utställningen inviges? frågade en liten passagerare på 2:an sin mamma, när vagnen på lördagsmiddagen svängde uppåt en folksvart Narvaväg.”

På ett likande sätt som utställningen i Armémuseum invigdes utställningen på Historiska museet av kungen, det vill säga i detta fall Gustav V tillsammans med politiker, bland andra statsministern Per Albin Hansson samt förstås mängder av militärer och andra prominenta personer.

Likheterna mellan de två utställningarna är slående – båda kommer till i samband med en svår kris i Europa och ett pågående krig samt med viljan att samla folket inom ramen för en mobilisering och medvetandegörande av den uppkomna situationen. Varför blev då den ena en ”succés” och den andra en flopp?

Ett svar kan vara att Folk och Försvar inte blandade in historien. Den fokuserade på att visa upp den svenska försvarskapaciteten för allmänheten – ”igelkottens taggar”. Utställningen var dessutom professionellt genomförd. Riksantikvarien tillika museichefen Sigurd Curman hade tillsammans med militären tagit hjälp av reklammakare och konstnärer, som vi såg, för att gestalta utställningen på bästa sätt.

Men det finns ytterligare en aspekt och det är att Sverige i oktober 1940 var ett land där man inte misstrodde kunskap. Tilltro till auktoritet var på gott – och förstås ibland på ont – en självklarhet och det fanns ett uttalat likhetstecken mellan auktoritet och kunskap. Människor utbildades för att kunna saker, för att därefter med hjälp av sin kunskap ta sig an sina uppgifter. Så var det när Historiska museet öppnade sin utställning Folk och Försvar. Dessvärre verkar motsatsen råda i Armémuseums fall.

Sveriges museisektor behöver en översyn. Kunskap och kompetens för att bygga fantastiska utställningar finns i överflöd, men alldeles för ofta verkar rätt kompetens och framför allt kunskap saknas i museernas ledning. Varför, kan man fråga sig? Historien om Armémuseums Korsvägar i februari 2024 kan förhoppningsvis fungera både som ett svar och som en ögonöppnare.

Johan Hegardt

---

Genom kommunikationschef Sara Krüger lämnar Statens försvarshistoriska museer följande kommentar:

Det refereras i artikeln återkommande till Armémuseums ledningsgrupp i samma sammanhang som överintendenten (som har en annan ledningsgrupp till sitt förfogande, där Fabian Arnheim ingår). Armémuseums ledning består av Fabian Arnheim, Mikael Eivergård och Jessica Christensen. Gällande Armémuseums lednings kompetens och bakgrund är Eivergård disputerad etnolog, och både Arnheim och Christensen har universitetsexamen inom historiska ämnesområden. Tillsammans har de över 60 års branscherfarenhet.

1. ”Kalabaliken på Armémuseum: Högsta chefen hänger ut sin personal som Putin-kramare.” Dagens ETC den 22 februari 2024. ↩︎
2. ”Konflikt på Armémuseum: ’Det är en enorm förtroendekris.’” Magasin K den 28 mars 2024. ↩︎
3. ”Det våras för nya museichefer” Utställningskritik nr 2/2016. ↩︎
4. ”Så skyddades svenska kulturskatter under andra världskriget” Populär Historia nr 1/2023 ↩︎
5. ”Härav styrka och säkerhet”, vilket är Riksbankens valspråk. ↩︎

Citaten ur de historiska dagstidningarna är från Kungliga bibliotekets tidningsarkiv.