Potentialen i mötet mellan vetenskap och konst

Med några dagars mellanrum besökte Olov Amelin utställningen ”Havet” på Louisiana i Danmark och ”Häxor” på Historiska museet. Det finns ett släktskap mellan dessa två utställningar som bägge förenar konst/scenografi och vetenskap/historia.

Utställningen Havet är en jättesatsning. Den tar hela Louisianas södra flygel i anspråk och kräver sina timmar av besökaren. Men det är väl använda timmar. Vill man se en utställning som lyckas förmedla både konst och vetenskap på ett fantastiskt sätt så är den ett skolexempel. Det är inte första gången som Louisiana gör en utställning av det här slaget. Tidigare visade man Arktis (2013) och Månen (2018).

Tre grundteman strukturerar utställningen: 1) Havet mellan konst och vetenskap, 2) Det sublima och mytologiska havet och 3) Det antropocena havet. Det första verket besökaren möter är en videoinstallation av Emilija Skarnulyte, Aphotic zone, där man från en undervattensfarkost förflyttas till havsbotten där en för de flesta okänd värld avslöjas. Därefter visas några av de allra första undervattensbilderna som tagits och några mycket tidiga filmer av undervattensdjur. En bläckfisk filmad i övervattensläge där den kämpar för att nå vattnet. En sjöhäst filmad i undervattensläge under 1930-talet. Och så Louis Boutans banbrytande undervattensbilder från 1890-talet. På motstående vägg visas några filmer om vår rovdrift på havet där man fiskar med dynamit, fiskar hajar för att bara ta till vara fenorna och annat missbruk av havets resurser. Detta går som ett tema genom hela utställningen och är det mest uppenbara budskapet man vill förmedla.

I nästa utställningsrum finns ett antal historiska föremål med koppling till havsmiljön. En stor snäcksamling från senare delen av 1700-talet (över 800 snäckor) i sitt kabinett och en stor samling glasmodeller av maneter, undervattenssniglar och andra blötdjur, tillverkat under 1800-talets andra hälft av Leopold och Rudolf Blaschka (far och son). Väggarna pryds av samtida planscher föreställande en uppsjö av vattenlevande organismer. Havets djurvärld i all sin skönhet och mångfald blir mycket tydlig. Några steg därifrån landar man i skildringar av själva vattnets kraft och skönhet. Foton av vågor och stormar tagna med dokumentära syften avlöses av Strindbergs målningar av skummande hav och den norske konstnären Peder Balkes svit av böljande vågor. Vi möter också bilder av Caspar David Friedrich och en samtida konstnär i Anselm Kiefer. Jag fastnar inför en fin samling japanska träsnitt som förflyttar mig till rullande sjö och brytande vågor.

I en sal ägnat mytologins hav där havsvidunder och gudar befolkar rummet står några romerska skulpturer, delvis sönderfrätta av havets påverkan, delvis helt intakta. Det visar sig att det är skulpturer funna på det fartyg som hittades av svampdykare utanför den grekiska ön Antikythera år 1900. Ombord fanns världens äldsta mekaniska räkneverk – det får man dock åka till Aten för att se. De 2000 år gamla skulpturerna har både bevarats och förstörts av havets påverkan beroende på om de legat nedsjunkna i sjöbotten eller legat fritt i vattnet.

Alla miljöutmaningar som haven utsätts för som rovdrift och användning av haven som soptipp är som nämnts ett återkommande tema. Ett exempel där man använt humor som vapen är en AI-animerad film av Niceaunties från Singapore. I sin video Auntlantis från 2024 städar en stor grupp äldre kvinnor havet och samlar in allt plastskräp för att tillverka omöjliga saker av flaskor, hinkar och allt annat tänkbart de kan hitta. Trots det komiska anslaget så träffar de ändå rätt med budskapet om hur vi misshandlar havsmiljön. Idag finns öar av plastskräp ute i världshaven lika stora som Sverige. Det är en skala svår att ta in.

Den kanske svagaste delen av utställningen handlar om planerna på havsbaserad gruvdrift. Havsbotten innehåller värdefulla mineraler och flera projekt pågår för att utreda möjligheten att utvinna dessa. I Skandinavien är det Norge som kommit längst och där finns också ett motständ mot dessa planer. Här saknar jag en utvecklad utställningsscenografi eller ett konstnärligt grepp. I en utställning som innehåller så många fantastiska konstnärliga verk som kombineras med havets vetenskaps- och kulturhistoria så blir det något av en transportsträcka. Det är synd, eftersom frågan är viktig och aktuell.

Louisiana använder förstås sin unika placering vid Öresund. Uppför en trappa kommer man till ett av museets inglasade rum varifrån utsikten mot Hven och den svenska kusten är hänförande. I anslutning till rummet finns också en fin utställningsdel om sundets marina liv och kulturhistoria. 

Det avslutande utställningsrummet är det absolut starkaste. Det är en videoinstallation av John Akomfrah, Vertigo Sea, som visades för första gången på Venedigbiennalen 2015. 48 minuter film på tre dukar som går rakt in i hjärtat. Akomfrah skildrar människans förhållande till havet utifrån en rad aspekter och använder äldre såväl som nyare dokumentärt material och dramatiserade filmsekvenser producerade för filmen på Isle of Skye, Färöarna och Nordnorge. Valfångstfartyg som harpunerar valar och jakt på isbjörnar kombineras med slavskeppens historia, morden på argentinska kvinnor som slängdes i havet och kärnvapensprängningar på korallatoller. Ingen går oberörd ur det rummet.

Louisiana lyckas för att de är ett konstmuseum. Jag förväntar mig inte en saklig beskrivning av sakernas tillstånd, utan en konstnärlig upplevelse. Och det får jag i övermått. Dessutom konst av yppersta klass – samtidigt som man skickligt väver in massor med intressanta fakta.

---

Häxor på Historiska museet försöker till viss del göra samma sak som Havet på Louisiana. Jag går dit med förväntningar. Pompe Hedengrens och Erik Gullbergs Aquanauts: Expeditionen nådde stor publik och fick överlag fina recensioner. Detsamma gällde deras utställning Kraftverk som visades på Sven-Harrys konstmuseum i Stockholm. Två utställningar jag tyckte mycket om. I utställningen Häxor har man arbetat med iscensättningar och konstnärliga tolkningar (delvis AI-genererade) för att förmedla en mörk del av vår historia. Här har man bra stöd i Cecilia Düringers utmärkta texter. De fungerar väl och leder mig genom utställningen.

Greppet att låta besökaren vandra genom ett antal scenografier där rykten och visklekar slutligen får katastrofala följder är bra tänkt, men kanske inte så elegant genomfört. De ”rum” i vilka berättelsen utvecklas är helt enkelt inte tillräckligt väl utförda – inte för att de inte i alla delar ser ut som rum från tiden såg ut, snarare tvärtom. De tar inte tillräckligt mycket avstånd från tidens attribut för att jag ska köpa fiktionen. I den iscensatta, filmade rättegången haltar dessvärre skådespeleriet. Det är snubblande nära buskis trots det allvarliga temat.

Och så var det de AI-genererade bilderna. De ”fotografier” av kvinnor som utpekats som häxor man skapat fungerar. Det var människor av kött och blod som torterades, halshöggs och brändes. Här tar de gestalt. Jag är inte överdrivet imponerad av de repiga svartvita ”fotografierna” (eller promptografierna som Pompe Hedengren valt att kalla dem efter tekniken prompta, dvs att upprepade gånger modifiera den skrivna instruktionen till AI-verktyget) men som ett utställningstekniskt grepp är det okej. Bilderna håller dock inte för det bildspel som visas i inledningen. Tanken att man till nyskriven musik ska sitta och se bilderna är inte så tokig, men bilderna är helt enkelt lite för generiska. Jag tappar snart intresset. Möjligen är tiden en faktor här. Pompe Hedengren berättar hur han för ett par år sedan började skapa dessa bilder med hjälp av AI-verktyg och bildredigeringsprogram. Idag översköljs vi av AI-bilder och AI-filmer. Det som hade nyhetens behag och var tekniska nyheter för ett par år sedan är allmängods idag.

AI-leken med bilden av 1600-talshäxan där några bilder skapats i en stil som kanske inspirerats av Hieronymus Bosch eller Pieter Bruegel d.ä. är inte helt begriplig. Det kan vara spännande att använda ny teknik och kan säkert fånga intresset hos några. Här finns också några märkliga installationer av läskigheter som väl ska väcka associationer till svartkonst och häxerier. Utställningen tappar i trovärdighet här. Vad är på riktigt och vad är fria fantasier? Det hade kanske varit intressant att visa de samtida bilder av häxor som ändå finns och ställa dem mot en tolkning gjord med hjälp av AI-verktyg? 

Det kanske största problemet med utställningen faller tillbaka på Historiska museet snarare än Pompe Hedengren, Erik Gullberg och Cecilia Düringer. Utställningen står mitt i en serie kulturhistoriska utställningar där besökaren efter sin vandring genom Sveriges historia och Massakern vid muren plötsligt ställs inför en helt annan berättarteknik när man kommer till Häxor. Visserligen sägs i början att detta är en blandning av fakta och fiktion, men det har man glömt efter några minuter och då blir blandningen av museets föremål, som obelysta finns kvar i rummet och utställarens scenografi en kollision som inte fungerar. 

Det är synd, eftersom jag gillar att man tar ut svängarna och använder innovativa grepp för att förmedla historia. Den här gången fungerade det inte så bra. Jag får kanske påminna om den utmärkta utställning som Historiska museet gjorde 2008–2009, Maria – drömmen om kvinnan. Den gången lyckades man, kanske delvis för att utställningen rumsligt var bättre placerad, men också för att de konstnärliga greppen helt enkelt var på en annan, bättre nivå. Eller, för att nämna en betydligt äldre utställning, Luftangrepp av konstnären Peter Tillberg som visades i slutet av 1980-talet på Historiska museet och belyste luftföroreningarnas påverkan på kulturarvet. Utställningen blev framgångsrik och visades därefter i flera europeiska städer.

Om vi drar ut linjerna ännu längre så ser vi hur olika estetiska och pedagogiska ideal skiftat genom utställningshistorien. Dioramor var en stark strömning kring förra sekelskiftet, med utställningar som de på Biologiska museet eller Nordiska museet. I kulturhistoriska eller historiska museer har de kommit och gått och ofta varit ett stimulerande alternativ till ”sakutställningar” där föremål i montrar presenterats tillsammans med förklarande texter, något det finns gott om på Historiska museet. Museernas roll som resurs för skolan har ställt krav på pedagogisk tillgänglighet, liksom ambitionen att nå bredare målgrupper.

De gestaltade miljöerna på museer har dock alltid varit tillrättalagda. Det har varit de frusna ögonblickens teater, där artefakter, några originalföremål och en historisk miljö har kunnat gestaltas, men där väldigt många historiska lager inte har kunnat visas upp av praktiska skäl, kunskapsbrist eller rent tekniska begränsningar. Trots det har de gestaltade miljöerna fortfarande en självklar plats på våra museer. Gruvan på Tekniska museet t.ex. är inte i närheten av de ofta livsfarliga miljöer som historiens gruvarbetare förväntades arbeta i. Ändå fungerar den pedagogiskt och är i sin uppdaterade version fortfarande populär hos publiken.

I Nordiska museets nya utställning Nordbor spelar scenografin en väldigt viktig roll för att sätta in de många föremålen i en historisk kontext. De gestalter ur historien som berättar för oss på utställningens bildskärmar adderar ett personligt tilltal utan att för den skull ge oss hela bilden. Vi känner inte dofterna, språkets dialekter finns inte riktigt där och vi kan inte känna materialens textur. Men vi lotsas genom historien på ett intresseväckande sätt där jag tror att vi alla hittar något som fascinerar eller lockar till fördjupning.

Besöksmässigt verkar Häxor på Historiska museet ha varit en framgång. Det är bra i sig. Det spektakulära begränsas till en relativt liten del av utställningen som snarare förvirrar än klargör. I övrigt så ansluter Häxor till en utställningstradition som går tillbaka till dioramats tid. Tittskåpen där vi kan blicka bakåt i historien och kittlas av att se miljöer som vi annars bara kan läsa om eller se fragment av. I modern tappning kan vi använda både miljöer, film, ljud och AI-bilder/-filmer. Jag skulle gärna se en ny utställning av upphovspersonerna bakom Häxor, men med en starkare mer sammanhållen konstnärlig idé och en bättre användning av allt det historiska material som faktiskt finns om det som man valt att gestalta. Jag tänker på Samuel Becketts ord: ”Try again. Fail again. Fail better.”

Det finns beröringspunkter mellan Havet och Häxor, men också faktorer som mycket tydligt skiljer dem åt. Viktigast är den omgivande kontexten. Havet visas på ett konstmuseum och mina förväntningar är inte en djuplodande vetenskaplig beskrivning av havsmiljön, utan en konstnärlig undersökning av havet som kulturhistoriskt objekt, vetenskaplig miljö men främst som inspirationskälla för konstnärlig gestaltning. Och allt det får jag på högsta nivå samtidigt som jag lär mig massor. 

Häxor visas på ett historiskt museum, där själva grundförutsättningen är mitt förtroende för museet som en kunskapsinstitution som förmedlar kunskap om Sveriges historia. Därför blir också kraven höga på att det berättade eller gestaltade är korrekt. En konstnärlig, friare tolkning av ett historiskt skeende lever farligt på en sådan plats, i synnerhet om den är placerad i slutet av en vandring genom museets mer traditionellt berättande museisalar. Man brukar säga att djävulen sitter i detaljerna. Ett uttryck som passar ovanligt bra om utställningen Häxor.

Olov Amelin