Välgjort och robust om Malmö, men vart tog kaxigheten vägen?

Malmö museum har nyligen öppnat sin nya basutställning om Malmös moderna historia, en stadshistorisk utställning som enligt Malmö stads hemsida ”tar dig med på en resa genom 150 år av malmöitisk vardag, kamp, kris och kreativitet – från industrialisering till kunskapstad.” Sofie Bergkvist har besökt en välgjord, robust och lite (för) lagom kaxig utställning. 

Att skapa en ny basutställning på museum är en utmaning. Den ska berätta en historia som sträcker sig över lång tid, sammanfatta viktiga händelser och komplexa skeenden på kort tid och göra det begripligt för många. Den ska få med ett mänskligt perspektiv, underhålla, aktivera, engagera, vara historiskt korrekt och klara av att stå under lång tid. Få andra medier ställer sådana krav på slutprodukten. Därför är det med ödmjukhet, väldigt öppna ögon och en viss förväntan jag besöker den nya basutställningen på Malmö museum, Malmö – först, bäst och vackrast. 

Utställningen är placerad i en stor lokal på Teknikens och Sjöfartens hus, i ett nästan kvadratiskt rum, med en trappa i mitten och pelare runt om i lokalen – en lokal som kräver att man hjälper besökaren att orientera sig i utställningen. 

Tyvärr uppstår det just här för mig förvirring. Jag passerar förbi introduktionsfilmen och tar höger när jag kommer in, hittar ingen tydlig början, söker av, blir stående och backar sen ut igen för att börja om. Aha, en introduktionsfilm! Den visas på ena väggen när man går igenom ingången till lokalen, ingenting får mig att stanna upp och vilja se på filmen, men när jag väl förstår att jag kan göra det får jag en härlig upplevelse. Filmen består av korta klipp med rörlig bild från Malmös historia, människor som uttalar sig om Malmö, i olika tider, på olika platser. Det finns ett tempo och en tydlig vision om att etablera utställningens budskap: Malmö – först, bäst och vackrast. Här finns kaxigheten som Malmö gjort sig känd för. Kända och okända malmöbor uttalar sig om staden. 

I ingången till utställningen finns förutom filmen en enkel scenografi, bestående av en stiliserad trappstegsgavel och två kupoler som jag anar är Moriskans tak. Välkända siluetter som sedan återvänds i förenklad form i utställningens formspråk. 

Den inledande förvirringen sjunker undan när jag, en bit in i utställningen, uppfattar dess struktur och flöde. Rummet är indelat i olika avsnitt eller kapitel. Varje avsnitt berättar om en tidsperiod. De olika avsnitten skiljs åt gestaltningsmässigt genom väggar och passager, men också genom att färger, material och ytskikt varierar. Så hjälper gestaltningen till att berätta historien på ett smart och intuitivt sätt. Formgivningen ger en bastant och rejäl känsla. Det är välbyggt, genomarbetat och prydligt.

I varje avsnitt finns föremål att se från tiden. Det finns ett standar för kvinnlig rösträtt från 1900-talets början, en kaffekanna från Folkets Parks tidiga år, badkläder från 1930-talet, ransoneringskuponger från krigsåren, räknemaskiner från 1960-talet, liksom de kakelplattor som byggnaden Kronprinsen kläddes i under samma årtionde. Mot slutet av utställningen finns skylten från det legendariska nattöppna snabbmatsstället ”Stippes” som många malmöbor känner igen. Det inte vad jag skulle kalla en föremålsrik utställning, men det finns tillräckligt att upptäcka för att ge en känsla för tiden och illustrera berättelsen. 

Texterna är välskrivna och lätta att ta sig igenom. De belyser olika aspekter av utställningens innehåll. Introduktionstexterna med rubriker som ”Staden och kapitalet”, ”Vid sidan av kriget” och ”Mot ljusare tider” hjälper en att får en glimt av tiden och tidsandan som skildras. Längre ner i innehållshierarkin saknar texterna ibland rubriker, vilket är synd eftersom det ytterligare kunde ha bidragit till att sätta stämning och ton i utställningen. En del texter är placerade på svåra ställen, som i knähöjd eller på insidan av en monter, något som kräver lite extra av läsaren. Att ljuset är begränsat (antagligen på grund av känsliga föremål) hjälper inte läsbarheten och vissa texter har onödigt liten typgrad. Samtidigt är texterna integrerade i formgivningen på ett smidigt sätt så att de aldrig tar över eller avskräcker från läsning. Jag hör en förälder läsa högt för sina tre barn och en efterföljande diskussion baserat på texten – ett bra betyg för en utställningstext!

Överhuvudtaget verkar utställningen uppskattas av besökarna. Jag hör utrop som ”Det här är kul!” ”Kolla, en sån skulle man ha” och ”Wow”. Nyligen publicerade Sveriges Museer en rapport om att museer har svårt att nå unga vuxna i gruppen 18–25 år. Detta verkar inte vara ett problem för utställningen på Malmö museum. Det gott om unga besökare i utställningen och de tittar, pekar, kommenterar och testar interaktiva stationer. 

Berättelsen kretsar kring arbetarrörelsen, arbetaren och Malmös utveckling från arbetarstad till en internationell välfärdsstad med ett universitet. Det är välgjort, välbyggt, välformulerat och välgestaltat. Det är lagom mycket innehåll för att kunna ta till sig under ett besök. Det finns en rytm i utställningen och roliga interaktiva inslag som gör en glad. 

Ändå går jag därifrån med en känsla av att något saknas. Kanske är det något med berättelsen, som utlovade en malmöitisk kaxighet, men som i stället blir duktig, ordentlig och allmängiltig. Jag blir inte överraskad, inget skaver eller får mig att tänka en ny tanke. Malmö museum berättar historien som Malmö stad vill berätta om sig själv, det som kommunen vill visa upp och är stolt över, snarare än den spretiga, kaxiga och självsäkra staden som utlovas i introduktionsfilmen och i introduktionstexten. 

En liten detalj i utställningen motsäger dock denna tanke. I det sista avsnittet finns en animerad dialog mellan en mås och en mus som pratar med varandra om Malmös utveckling och om deras roll i staden. Medan musen tror att de blivit vänner, blir måsen hungrig och animationen slutar med att måsen tar musen i näbben och flyger iväg, troligen för att äta musen till middag. Se där, inget gullegull – och ett oväntat grepp som speglar något av det oväntade och kaxiga som är en del av Malmös själ!

Sofie Bergkvist