Kondenserade minnen av en sjökatastrof

Den lokala minnesbanken av erfarenheter och berättelser utgör den känslomässiga kärnan i utställningen ”S/S Hansa – minnet av en sjökatastrof” på Gotlands museum – Fornsalen, menar Simon Ekström. Den flerskiktade utställningen presenterar även katastrofens sammanhang med andra världskrigets storpolitik och det neutrala Sveriges följsamma anpassningar, samt bjuder på spektakulära bilder från de flerfaldiga försök som förekommit under åren för att lokalisera, dyka och bärga på vraket.

Gotlands museum – Fornsalen har helt nyligen öppnat en utställning om den så kallade Hansakatastrofen då 84 människor, många av dem gotlänningar, förlorade livet. Det var en blåsig höstmorgon 1944 som personfärjan Hansa torpederades av en rysk ubåt mitt under pågående världskrig. Att en händelse med sådan dramatisk och tragisk magnitud inte passerar obemärkt i lokalsamhället säger sig självt. Mycket riktigt har hågkomsten efter tragedin också bevarats i generationer. Till stor del är det denna lokala minnesbank av erfarenheter och berättelser som utgör den nya utställningens mest väsentliga kärna.

Vilka var människorna som förlorade livet då fartyget delades på mitten och snabbt gick till botten? Och hur har tragedin och förlusterna präglat livet för de anhöriga som levde vidare? Vad hände egentligen med de två besättningsmän som mirakulöst nog klarade livhanken genom att de lyckades ta sig upp i en drivande livflotte? Hur påverkades sjömännen och deras familjer av att tillhöra ”överlevarna” i ett sammanhang där så många andra delade en annan och mörkare verklighet? I ett antal minimontrar förmedlas ett antal livsberättelser om hur det var att tillhöra den ena eller den andra skaran. Greppet i det ljust iscensatta rummet är lika effektivt som drabbande.

Men även om utställningens tyngdpunkt ligger på katastrofens mänskliga dimensioner – och på uppmärksammandet av händelsens långa minne på både Gotland och i enskilda familjer – rymmer den också mycket annat. Det som utställningsmakarna vecklar ut framför besökarna är i själva verket flera parallella spår som hålls samman tematiskt av både rumsliga avgränsningar och skilda färgscheman.

Utställningen kan på detta vis tillhandhålla något åt flera olika slags besökare. Här finns som sagt de enskilda livsödena, men också den historiska bakgrundskontexten med andra världskrigets storpolitik, och det neutrala Sveriges följsamma anpassningar, som fond. Till detta kommer en ytterligare del som visar på de flerfaldiga försök som förekommit under åren för att lokalisera, dyka och bärga på vraket. Det är kanske heller inte så konstigt. Bakom utställningen står bland annat stiftelsen ”Voice of the Ocean” (VOTO), som genomfört och finansierat flera spektakulära dykprojekt i Östersjön, som bärgningen av den nedskjutna DC-3:an från kalla kriget vilken visas på Flygvapenmuseum i Linköping. De suggestiva, nästan spöklika, undervattensbilderna från de senaste årens omfattande dykningar på Hansas djupt liggande vrak får också ett jämförelsevis stort utrymme i utställningen.

Den flerskiktade tematiken speglas även i det faktum att utställningen kan besökas från två olika håll. Den ena ingången har redan berörts ovan, det är sektionen med minnen och berättelser från anhöriga och överlevare. Från andra hållet inleds utställningen med en översiktlig redogörelse för den aktuella olycksnatten och förevisandet av några av de bevarade lämningar som tagits om hand från vraket. Här finns, som man kan vänta sig, till exempel frälsarkransen med fartygsnamnet i väl synliga bokstäver. Framför en annan, mindre monter kan besökaren dröja framför fartygsklockan vars två visare stannat på den ödesdigra minut då skeppet bröt vattenytan. En liten bit därifrån, något längre in i utställningen, visas några av de vrakspillror som kunde tas om hand tämligen omgående omedelbart efter olyckan, en svårt sargad plåtdörr som ger en antydan om kraften i den explosion som delade Hansa på mitten, och en skadad dörrkarm av trä som kunde plockas upp strax efter händelsen.

Föremål av det här slaget är mer än bara ting: de är materiella vittnesbörd om katastrofer och förlusten av människoliv. Livbojen, klockan med de stillastående visarna och den skadade materialen från själva fartyget tar oss till den aktuella natten och platsen för olyckan. Framför dem är det lätt att känna en pust av den ångest som rimligen måste ha fyllt de utsattas sista ögonblick i livet. De bevarande sakerna blir därför även till påminnelser om hur museer och museisamlingar äger förmågan att bevara och kondensera minnet av vad som hänt, vissa föremål mer så än andra.

Andra platser med motsvarande förmågor att utgöra historiens vittnesbörd är arkiven. Och en stor del av utställningens faktabakgrund och innehåll har inhämtats från ett strävsamt sökande i både svenska och ryska arkiv. Det är ett imponerade arbete som presenteras. Intressant nog sker det också med hjälp av texter som ger rum för både äldre och nyare tolkningar av ett ofta knapphändigt arkivmaterial. Där materialet tiger frodas som väntat istället konspirations-teorierna. Precis som fallet långt senare blev med Estonia har det länge funnits diskussioner om transporter av hemligt militärt material ombord på Hansa. Fyra tunga trälådor med okänt innehåll spelar en viss roll i utställningen.

Annars verkar det mesta i arkivmaterialet peka på att torpederingen av allt att döma föregicks av en fatal felbedömning från den ryska ubåtens sida. Loggboken avslöjar att besättningen utgick ifrån att de hade träffat på ett tungt lastat tyskt eller polskt fraktfartyg, inte en jämförelsevis liten personfärja från det neutrala Sverige. Oavsett vilket blev resultatet av sänkningen att Gotlandsbolaget ställde in alla framtida nattliga avgångar och att färjetrafiken till och från fastlandet utrustades med militär eskort. Uppenbarligen var tanken att en ökad synlighet skulle minska risken för ytterligare torpederingar.

Sammantaget är det en både tankeväckande och effektiv utställning som museet erbjuder sina besökare. Tankeväckande för att den ger så många mänskliga nycklar till en händelse som än idag fortsätter att eka i flera av de personer som på ett eller annat sätt berördes av den ursprungliga olyckan. Men också för att den ger en inblick i hur en omfattande lokal katastrof kan bevaras i ett samhälles långa minne. Till skillnad från den ikoniska Titanicolyckan är inte Hansakatastrofen en global händelse, det pågående minnesarbetet är av en betydligt mindre skala. Men vad utställningen med all önskvärd tydlighet visar är att som en nationell, och än mer som en regional, händelse, har den lämnat djupa avtryck.

Genom att föra samman gamla tidningsklipp och nyhetsutsändningar med svårtillgängligt arkivmaterial, fotografier från bevarade fotoalbum och nyligen genomförda intervjuer med anhöriga skapas en särskild dynamik. Lägger man sedan till ett antal känsloladdade Hansaföremål som annars står permanent utställda i den närbelägna Visby domkyrka, och ytterligare andra som hämtats från Sjöhistoriska museet, blir det tydligt att också idag, åttio år efter haveriet, fortsätter minnet av Hansa att vibrera i många människors medvetande. Och kan man tillägga: även i museisamlingar och arkiv.

Avslutningsvis bör det också nämnas att utställningen till stor del bygger på det omfattande researcharbete som redovisas i den nyligen utgivna boken S/S Hansa. Minnet av en sjökatastrof (Fornsalens förlag 2024). Författarna, de två gotlänningarna Jakob Ringbom och Lars Almgård Kruthof, har inte bara bistått Fornsalen med eget insamlat material, utan har också varit sakkunniga i utställningsarbetet.

Simon Ekström
Professor i etnologi och författare till boken Sjödränkt. Spektakulär materialet från havet (Makadam 2021)