Bland rymmare, drömmare, droger och konst

Kan det finnas något gott att säga om hur man förr behandlade psykisk ohälsa? På Medicinhistoriska museet i Uppsala möter Pia Cederholm oväntade strimmor av ljus och värme i en historia om mörker, tvång och övergrepp.

Det är ju inte klokt så privilegierad man är som blir skickad av denna tidskrifts redaktörer till olika spännande museer! Inte hade jag tagit mig tid att besöka Medicinhistoriska museet i Uppsala annars, kanske inte ens upptäckt var det ligger: i det mytomspunna sjukhusområdet Ulleråker. På 1800- och 1900-talet vårdades och våndades många av Sveriges psykiskt sjuka här och platsen är därför förknippad med mentalsjukhusets stigma. Hit, till ett före detta kronobränneri, flyttade år 1811 Upsala Hospitals- och Lasarettsinrättning. Till lasarettet kom människor då först för läkarbedömning och om de efter några månaders kur fortfarande verkade vara obotligt galna så flyttades de över till hospitalet, för gott. Vid 1900-talets början bodde 800 kroniskt sjuka på den så kallade asylen. År 1967, när landstinget övertog ansvaret, fanns plats för 1 345 patienter. Ulleråkers sjukhus lades ner 1988. Först året efter det fick den som tidigare omyndigförklarats till följd av psykisk sjukdom rösträtt.  

Vilka spår har då alla dessa sorgesamma människoöden lämnat efter sig? På övervåningen i den ståtliga byggnad som år 1900 stod färdig för asylen och som Medicinhistoriska museet numera disponerar visas den psykiatrihistoriska utställningen Rum för ljus och mörker. Det är en utställning om Ulleråkers sjukhus, ett eget samhälle där patienter och personal var hänvisade till varandra bakom låsta grindar. När de intagna med hjälp av egentillverkade dyrkar emellanåt lyckades rymma blev personalen betalningsskyldiga för de kostnader som uppstod då rymlingen skulle återbördas. Därför inrättades av facket 1923 en ”rymmarkassa” dit man som anställd betalade en mindre summa i förväg så att man slapp bli barskrapad den dag någon rymde på just mitt pass. Efter fyra decennier avvecklades rymmarkassan och för de pengar som fanns kvar köpte man konst till fackföreningens expedition.

Relationerna mellan patienter och personal är ett ämne som undersöks i utställningen, konsten som överlevnad är ett annat. En del av de intagna fann kreativa vägar att hävda sitt människovärde, lindra sitt lidande och samtidigt också trotsa systemet med ”en motståndshandling, en sorts social strategi” som det står på en skylt i utställningen. Eller kanske man kan kalla skapandet för ett inre rymningsförsök? Inte sällan blev dessa målningar, broderier, flaskskepp och andra konstverk gåvor till personalen. Nu är de flesta borta sedan länge, inte bara patienterna utan också alla de läkare, sjuksköterskor, skötare, kokerskor, skräddare, skomakare, kontorister och portvakter som med sina familjer bodde på sjukhusområdet, men föremålen vittnar stillsamt om en gemenskap som ändå fanns. 

I utställningen kommer besökaren nära en vardag som just då måste ha tett sig ytterligt normal och förutsägbar. Till kvällsmat serverades korngrynsgröt med mjölk måndag, onsdag, fredag, havregrynsgröt med mjölk tisdag, torsdag, lördag och på söndagar risgrynsgröt med mjölk. Sedan läggdags. Nattpersonalen gick på sitt skift, vilket innebar att sitta och nicka till i en stol men med jämna mellanrum trycka på en knapp i väggen för att markera sin närvaro genom kontrolluret som gick till uppsyningsmannen. Kameraövervakning och automatlarm var inte påtänkta. Inte heller idéer om samtycke och integritet: patienterna fotograferades rutinmässigt och bilderna användes i deras journaler tillsammans med beskrivningar av de beteenden som tolkades som symtom på psykisk sjukdom. 

Många behandlingar framstår idag som både kränkande och livsfarliga. Psykoser kunde ända in på 1970-talet behandlas genom att patienten, även barn, försattes i insulinkoma. Neurosyfilis behandlades med malariafeberterapi: först smittade man patienten med malaria, som gav upphov till feber, som knäckte syfilisbakterien, och sedan botades malarian med kinin. Då verkar det något mindre riskfyllt med kroppstempererade långbad, en vanlig kur mot oro. I upp till ett dygn fick patienten ligga fastspänd under ett badkarstäcke som förhindrade både rymning och drunkning. 

Utöver den tidens nya behandlingar som lobotomi, ECT, kloraldroppar och barbiturater berättar utställningen även om äldre medicin, ett tema som inte helt självklart kan kopplas till psykiatrivården på Ulleråker. Visst är det intressant att få se en magisk medicinskål från Mellanöstern, en trepan i ärgad brons från Peru eller ett myntsvärd från Kina som kunde fördriva onda andar men här förlorar man för en stund de enskilda människoödena ur sikte. Besökaren informeras i stället om den inflytelserika fyrsaftsläran från antiken (blod, slem, svart galla, gul galla), om metoder för åderlåtning och om hankning, en behandlingsmetod som gick ut på att med en nål och en linneremsa åstadkomma ett varigt sår i nacken på patienten för att på så sätt driva ut slem. 

Mot slutet av utställningen tar vi klivet in i vår samtid där psykisk ohälsa som bekant definieras utifrån helt andra diagnoskriterier och behandlas under helt andra former än långbad, kvällsgröt och sängläge bakom lås och bom på Ulleråker. I ett rum pågår just nu en tillfällig utställning som förtjänstfullt knyter ihop de mänskliga trådarna. Till patientens och personalens perspektiv adderas samtidigt ett tredje: de anhörigas. Konstnären Annika Eriksdotter står bakom en tät och berörande installation som också blivit bok, Jag förstod allting utom mitt eget liv. Det är hennes egen morbror Davids berättelse om att vara intagen på Ulleråker, mot sin vilja. Det är också berättelsen om översköterskan som David kom att ha någon sorts förhållande med och om familjen som inte visste vad de skulle ta sig till med den våldsamme ynglingen som hotade sina småsyskon. Så de lurade in honom på Ulleråker.

Annika Eriksdotter bidrar så förtjänstfullt till utställningen att det borde bli en permanent del av den, med tv-apparaten som David byggde åt sig själv sedan han först byggt en till översköterskan (han läste elinstallation per korrespondens) och med Davids egna ord, moderns, systerns och systerdotterns exponerade parallellt med läkarnas anteckningar i hans journal. Det hjärtskärande brev som David skrev hem sommaren 1943 har systerdottern återgett som broderi. Föremål, fotografier, broderier, berättelser och målningar återger tillsammans glimtar av Davids och de anhörigas ljus och mörker. År 1963 blev han utskriven trots att läkaren markerat honom som ”icke fri från symtom av sinnessjukdom”. Han startade egen firma, skaffade lägenhet, försökte fortsätta sitt avbrutna vuxenliv. Men varje dag fram till sin död 2016 tänkte han på Ulleråker.

Rum för ljus och mörker är en utställning i tiden: luftig och ljus, nyanserad och inkännande, med noga utvalda, representativa föremål som av lagom långa, pedagogiskt uppbyggda texter sätts in i sitt historiska sammanhang. Annorlunda förhåller det sig med basutställningen Läkekonstens historia på bottenvåningen. Den har stått sedan museet öppnade 1995 och för länge sedan passerat sitt bäst före-datum. Jag är inte utsänd för att recensera den och jag ska därför inte yttra mig om detta överväldigande och fantastiskt ålderdomliga sammelsurium av operationsbord, röntgenrör, sjuksköterskeuniformer, EKG-apparater, förlossningstänger, kuvöser, magiska rötter, pillerburkar, ögonproteser, pacemakrar och tusentals andra medicinska och kvasimedicinska artefakter med delvis läsliga lappar intill. Men utställningshistoriskt är Läkekonstens historia nästan att betrakta som en arkeologisk utgrävningsplats, så jag hoppas verkligen att man noga dokumenterar utställningen innan man river den.

Allt är förberett för en ny utställning som ska bli lättöverskådlig och självförklarande enligt modernt snitt, med en tydlig berättelse som det ska vara numera. Det enda som saknas är de fem miljoner det beräknas kosta att bygga den. Uppsala har ett stolt arv att förvalta på det medicinska området, både före och efter Linné, med berömda forskare inklusive flera Nobelpris, medicintekniska innovationer och framgångsrika läkemedelsindustrier. Med tanke på att museet drivs som en stiftelse med två huvudmän utöver Uppsala Medicinhistoriska förening, nämligen jättarna Uppsala universitet och Region Uppsala, borde en femmiljonersinvestering vara en smal sak. Så kom igen! En riktigt bra basutställning kan stå i tio eller femton år men inte trettio. Det är dags för en uppgradering av medicinhistorien i Uppsala.

Text och foto: Pia Cederholm

PC är doktorand i didaktik vid Uppsala universitet.