Skogshistoria på Siljansfors Skogsmuseum

Skogen – ni vet den som man knappt ser för alla träd – är ett ständigt aktuellt ämne i stora delar av vårt land. Sveriges yta är till 70 % täckt av skog, och det senaste århundradet har virkesförrådet i den svenska skogen fördubblats. Skogsprodukterna är fortsatt viktiga exportvaror, år 2015 var Sverige världens tredje största exportör av papper, pappersmassa och sågade trävaror [1]. Skogen representerar enorma ekonomiska värden. Bortsett från pengar finns värden som identitet, kulturhistoria och demografi. Även klimat, turism och hållbarhet är aktuella frågor i relation till skogen.

Vem äger frågan om skogen? Vem intresserar sig för skogen? I Sverige finns idag ett tjugotal ”skogsmuseer” vilka ingår i museinätverket Skog & Trä. Det finns till exempel det privatägda museet Derome Trä- och Nostalgimuseum söder om Göteborg och det föreningsägda Skogsmuseet i Daretorp i Tidaholmstrakten. Exempel på större skogsmuseer är Skogsmuseet i Lycksele och Siljansfors skogsmuseum i Mora kommun, på västra sidan av Siljan.

I Dalarna finns en lång skogshistoria. Sveriges Lantbruksuniversitet, SLU, har i Siljansforsområdet bedrivit skogsforskning och miljöövervakning sedan 1921. I närheten finns SLU:s arboretum – en park med ett fyrtiotal trädslag planterade på olika försöksytor.  

Siljansfors Skogsmuseum, vilket jag besöker, drivs av en stiftelse som bildades av Mora kommun. Det är ett arbetslivsmuseum som beskriver skogsarbetets historia fram till omkring 1950-60-talet. Idag har stiftelsen styrelseledamöter från bland annat SLU, Skogsstyrelsen, Dalarnas Museum och Mora kommun. Museet är ett friluftsmuseum med en samling av föremål och objekt, dokument och foton, maskiner och byggnader med anknytning till skogsbruk. På det vidsträckta museiområdet finns skogsarbetarbaracker och kojor, kolmila och tjärdal. Baracker och raststugor visas med tidstypisk utrustning, möblerade med våningssängar och tvättfat. På matbordet i en 40-talsbarack ligger veckotidningar med reportage från kriget i grannlandet Norge. 

Det finns på området tre större utställningshallar, ett sågverk, äldre lämningar efter en masugn och det gamla järnbrukets smedjor. Utställningshallarna är stora plåthangarer som delats av i sektioner för skilda ämnesområden. Ser man uppåt i byggnaden är det luftigt, men i sektionsavdelningarna proppfullt med föremål och information. I en av hallarna visas flera olika delar av skogsbruket. Här finns en samling med ett femtiotal motorsågar, från 1940-talet till de allra senaste modellerna. Arbetskläder och skyddsutrustning visas på dockor. Modeller av kolmilor och såganläggningar är utställda i montrar. Skogshästen och dess utrustning – skor, seldon, borstar, snötrugor har en egen avdelning. Hästen var nödvändig i skogsbruket och man tog noggrant hand om den. 

Det är ett omfattande material som ska exponeras – skogsbruket har lång historia och många människor har varit aktiva under århundradena. Avsaknaden av en modern utställningsdesign i den största hallen kan ses både positivt och negativt. Museet startade omkring 1971 och samlingarna har byggts upp efter hand. Det material som visas berör till största delen slutet av 1800-talet fram till omkring 1970. Avsnitten om skiftesreformerna och ägarförhållanden är redovisade med dokument och fotografier. I utställningsdelarna med stora delar fakta som ska redovisas blir det särskilt märkbart hur utställningsarrangörerna brister i ett besökarperspektiv. Ett exempel är hur beskrivande text med bokstäver i mikroskopisk storlek är placerad på väggen ovanför montrar med föremål. Besökaren får luta sig över montern för att kunna urskilja texten, vilket kräver att man är minst 175 cm lång. Men, å andra sidan är det uppiggande med ett museum som bara visar upp sina samlingar utan vidare ståhej.

Den ekonomiska aspekten är i grunden avgörande för hur utvecklingen av skogsbruket har skett. För att kunna sälja virket måste det först mätas upp och kvalitetsbedömas. Virkesmätning är ett ”förtroendearbete”, och måste göras rätt för att skogsägaren ska få korrekt betalt. Den senaste lagen om virkesmätning, SFS 2014:1005, utfärdades den 19 juni 2014. Instrument och verktyg för virkesmätning utgör en stor del av utställningen. Runda utsågade skivor av granar och tallar med årsringar hänger på väggarna. En så kallad klave användes för att mäta diametern. Idag har man infört mätningar med kamera och laser vilket innebär att man kan mäta volymen på ett helt lastbilssläp med timmer på en gång.

Flottningsmuseet finns i en egen hangar. Flottningsutställningen kommer från Gysinge och flyttades till Siljansfors av ekonomiska skäl omkring 2009. Här är utställningen gjord i en sammanhängande design med skyltar och text i enhetlig stil med samma typsnitt och information i punktform. Materialet är pedagogiskt exponerat i kronologisk ordning. Flera mycket fina detaljerade modeller av flottningsrännor och anordningar för timmerhantering visas. 

I storstaden kanske man inte tänker så mycket på skogen men för den som lever i glesbygd är kalhyggen, skogsodlingar, jakten, bären och timmerbilar som kör sönder mindre vägar ute i landet realiteter. Boende upptäcker plötsligt att en hel skog är borta och berörda har inte haft något att säga till om i saken fast påverkan på såväl människor som djur kan vara stor.  Åsikterna om skogsbruket är ofta starka och känslomässiga. En infallsvinkel presenteras av Göran Greider som i boken ”Fucking Sverige” kallar dagens skogar för virkesåkrar som inte har mycket likhet med de ursprungliga skogarna. [2] Många arter av insekter, mossor, svampar och fåglar minskar dramatiskt.  Skogsbolagen avverkar storskaligt. Nya skogar anläggs som åkrar att skördas efter 70 år. En annan infallsvinkel är att virkesförrådet aldrig varit större än nu. Skogarna binder koldioxid vilket är positivt för klimatet och att nyttan, förutom den ekonomiska, av nyplanteringar är stor. Att utnämna ettdera ställningstagande till objektiv sanning är ogörligt. Diskussionen berörs inte i Siljansfors Skogsmuseums utställningar, men det har inte heller varit museets ambition att beskriva skogsbrukets historia efter mitten av 1900-talet. Det är trots avgränsning i historisk framställning uppenbart att det saknas en diskussion i relation till museikonceptet. Museets ekonomi kan vara en bidragande orsak till detta, då arbetet till största delen sköts ideellt utöver ett bidrag på ett par hundra tusen från Mora kommun. 

Jag funderar på vem som är avsändare till museet? Stiftelsen Siljansfors Skogsmuseum är i stort sett osynlig och dess syfte framgår inte. I samlingarna och materialet ser vi de stora skogsföretagen vilket gör det oklarhet vem som tolkar och presenterar historien. Diskussionen om skogens kapitalvärden i en bredare kulturhistorisk mening skulle kunna vara tydligare.

Historien om den svenska skogen är ett mycket intressant ämne och en övergripande satsning på att berätta om skogen borde också vara ett statligt eller regionalt ansvar. Museet är trots utställningstekniska och pedagogiska brister absolut värt ett besök. Jag hoppas stiftelsen framöver får större ekonomiska resurser och att de därmed får möjlighet att uppdatera såväl samlingen som den teoretiska vinkeln av skogsbrukets historia. 

Maria Backman

MB är konstnär och konstskribent.


[1] https://www.svenskttra.se/om-tra/att-valja-tra/tra-och-miljo/skogen-och-hallbart-skogsbruk/

[2] Göran Greider, Fucking Sverige, Byn, Bruket, Skogen – en modern Dalaresa, Ordfront 2002.

Recension

Åsikten i texten är skribentens egen. Utställningskritik förbehåller sig rätten att korrigera text i efterhand vad gäller språkfel. Övriga rättelser läggs till som kommentar under artikel. 

Siljansfors Skogsmuseum

Tips på vidareläsning eller tidigare publicerade texter inom ämnet:
www.skogshistoria.se
www.skogsmuseum.se/Skogsmuseum/
www.ueforum.se/varlden/11-5varld1skogsmuseum.php https://ueforum.se/speciell/guld.html