Krig och fred 1900-talet
Renoverad basutställning från 141024, Armémuseum, Stockholm
Projektledare: Andreas Ohlsson
Bitr. projektledare: Jeanette Malmström
Formgivare: Karin Robling
På Armémuseum i Stockholm har den nyrenoverade permanenta utställningen om 1900-talets krig nyligen invigts. Flera hundra föremål har tillkommit och formspråket är moderniserat. Axel Andersson gick dit för att undersöka hur man gått till väga för att säga något nytt om det värsta som finns.
Artillerigårdens armar breder lätt och ledigt ut sig i en av centrala Stockholms kompakta stadsdelar. Den stora grustäckta innergården är som gjord för militäruppställningar. Området ser ut som en kasern. Och på en kasern känner sig individen liten inför statens kraftfulla våldsmonopol. Det behövs ingen personlig erfarenhet i uniform för att erfara detta. Det är alltså med en märklig blandning av frihet och tvång som innergården framför Armémuseum öppnar upp sig mitt i staden. Det låter som en ständig pedagogisk utmaning att som Armémuseum försöka förklara försvarsmakters roll och väpnade konflikters historia i ett land i fred. Vår bild av omvärlden och dess konflikter omvärderas ständigt och nationen är mål för immigranter som flyr världens konflikthärdar. Krigets otrygghet och fasansfulla mänskliga pris kommer även till denna rofyllda glänta.
I den stora arsenalen eller tyghuset huserar den kronologiska början på Armémuseums permanenta utställning högst upp på våning tre. Det är ett våningsplan som domineras av levande tablåer, scenerier, befolkade med dockor. Tiden från 1500 till 1800 berättas med säregen dramatisk nerv i utställningen som öppnade 2000. Här finns även interaktiva föremål i en pedagogik som tar de allra yngsta besökarna på allvar. Det är välgjort och robust. Dockorna, i naturlig storlek, är ibland lite grovhuggna, men de lyckas utan tvekan förmedla en känsla av närvaro.
På våningen under finns 1900-talsutställningen, fortsättningen med andra ord, i en u-formad bana på en del av våningsplan 2. Det är denna del av den permanenta utställningen som nu har renoverats och ”uppdaterats”. Vi möts först av en palmcrantzkulspruta, en elegant övergång från 1800-tal till 1900-tal enligt intendent Andreas Ohlsson som visar mig runt. Och det är svårt att inte hålla med honom. Den sirliga lavetten andas en annan tid än de industriella kulrören. Kulsprutan är också viktig ur ett flertal olika aspekter, inte minst för att understryka Sveriges stora framgångar som vapenexportör. Den signalerar också att nu är det ”objektet” som står i centrum, det vill säga att den fysiska och autentiska samlingen får spela första fiol på de dramatiska scenografiernas bekostnad.
Utställningen tar oss från beslutet att införa värnplikten 1901 till beslutet att avskaffa den 2010. Vid sidan av denna historia om svenska män uppställda på kaserner ofta mycket lika artillerigården, berättas historien om väpnad konflikt i omvärlden under 1900-talet. Detta är ett lika enormt som nedslående ämne. Vilka konflikter ska man välja? Armémuseum har gjort ett klassikt urval: första och andra världskriget och det kalla kriget. Det finns inget som är uppenbart fel med detta. Konflikterna berättas också från svenskt perspektiv vilket gör det mest logiskt att det är just dessa som har valts ut. Samtidigt är det lite synd att inte ta ut svängarna mer. Att se kalla kriget som ett krig som aldrig blev av skymmer något av det faktum att det kalla kriget var mer än lovligt hett utanför västvärlden. Dessa hänsynslöst ”utleasade” konflikter (som Vietnamkriget) samt krigen i tredje världen när länderna där frigjorde sig från det koloniala oket har också haft påverkan på de flyktingströmmar som kommit till Sverige. När det gäller andra världskriget är det också märkligt att Finlands krig med Sovjet fått en sådan liten plats då det utgjorde den i särklass största konflikten under hela århundradet, räknat till antalet svenskar som var direkt inblandade.
Föremålen är, som sagt, mycket mer framträdande. En i stora drag klassisk tillbakagång till uniformer, vapen, dechiffreringsmaskiner och så vidare. Det existerar också en märkbar magi i de autentiska föremålen. Samtidigt återstår delar från den äldre utställningen, vilka mycket effektivt bryter av från det nya utställningsestetiska språket. Det blir således två typer av uttryck som samsas och som i stället för att krocka i slutändan verkligen lyckas med att komplettera varandra.
”Återvändandet” till föremålen – 360 ”nya” föremål ingår efter renoveringen – har paradoxalt nog främst gett mer pregnans åt de få kvarvarande uppbyggda miljöerna. Ett gott exempel på detta är det mobiliseringsförråd som besökaren måste passera för att komma från mellankrigstiden och utbrottet av andra världskriget till kriget självt. Vad som var en intellektuell insikt blir nu en fysisk förnimmelse: samhället rustas för krig. Privata drömmar och uttryck får läggas åt sidan i ett samhälle som blir mer uniformt, mer likriktat och kanske också mindre demokratiskt. Allt detta på grund av en omvärld vars utveckling Sverige för det mesta endast perifert deltog i. På mobiliseringsförrådets rödmålade panelvägg hänger en affisch från något av nazisten Birger Furugårds framträdande. Längre fram i utställningen finns en uniformsmössa som tillhört Vidkun Quisling. Vem hade blivit Sveriges patetiske ”quisling” om nationen gått samma öde till mötes som Norge?
Formgivningsspråket är också det i mångt och mycket bekant från basutställningen på plan 3. Texten återfinns på dramatiska svarta skyltar. Mindre framgångsrikt ur pedagogisk synvinkel är att använda årtal som underrubriker för att visa att utställningen rör sig framåt kronologiskt. Detta skulle kunna fungera om årtalen var två och hänvisade till en period (från XXXX till XXXX), men då skulle också olika kontinuum överlappa varandra. Värnplikten sträcker sig, till exempel, från utställningens början till dess slut. Problemet med detta blir tydligast i förhållande till andra världskriget. Före mobiliseringsförrådet står rubriken ”1939” som får symbolisera att kriget bryter ut. Efter förrådet står det ”1940” på en vägg med bildmaterial från hela krigets utsträckning. Samtidigt i blickfånget finns alltså de stora siffrorna ”1940” och en bild från landstigningen i Normandie 1944. Sedan får ”1946” ange början på kalla kriget. Varför inte 1947? De enskilda årtalen blir viktigare än vad de är genom att exponeras så mycket.
De audiovisuella inslagen är medvetet få och interaktiva digitala stationer saknas. Ett förståeligt beslut när det gäller önskan att återvända till ett museums kärnverksamhet: att visa sin samling. Ibland kan det dock kännas lite väl puritanskt, speciellt när vi rör oss genom en tidsperiod som utmärker sig genom tillgången på rörlig bild.
När det gäller den rent fysiska planlösningen framstår det som om hänsyn har tagits till att rullstolsburna ska kunna röra sig runt i utställningen. Jämfört med basutställningen på våning 3 verkar de taktila föremålen vara något färre. De generöst utplacerade parkbänkarna är dock till stor nytta. I stället för att behöva ta med sig en stol är det mycket enkelt att slå sig ned och vila benen och titta på miljöerna. Bänkarna understryker känslan av att befinna sig i en offentlig utomhusmiljö snarare än i ett museums avgränsade rum. Det finns också en ”mellankrigshörna” med fåtöljer och läsmaterial. Scenografin är inte extravagant, men effektiv.
Överlag är det en lyckad renovering av 1900-talsutställningen som Armémuseum genomfört. De många föremålen understryker vikten av dramatiserade miljöer och vice versa. Ett mer globalt fokus saknas, mer om utomeuropeiska konflikter hade varit intressant att ta del av. Utställningen är på samma gång kompakt och det finns uppenbara fördelar i detta, men arbetet med att se världen som större än västvärlden (och de ställen där västvärlden gått in med vapenmakt) fortsätter. Ett arbete som kommer att vara nog så viktigt om Armémuseum ska behålla sin relevans i ett allt mer mångkulturellt Sverige.
Text och foto (där ej annat anges): Axel Andersson
AA är kulturhistoriker och konstkritiker.
