Ängeln
Ateneum, Helsingfors 140910–141207
Kurator: Nataša Jovičić
Att kunna beröras av konstupplevelser är vanligen ett privilegium för seende. För att ändra på det måste man göra konstupplevelsen berörbar eller hörbar. Axel Andersson utvärderar ett försök att ställa ut konst för synskadade och göra sensoriska översättningar för alla.
Utställningen Ängeln återfinns i ett hörn i ett större gallerirum på Ateneum. En halvhög sarg avgränsar området. Vid sargen hänger audioguider och här kan man också plocka på sig en broschyr. Utställningen domineras av Hugo Simbergs ikoniska oljemålning ”Sårad ängel” från 1903, ett symbolistiskt mästerverk nyligen framröstat som den mest älskade målningen i det finska nationalgalleriet Ateneums samlingar. Framför målningen står en smal och avlång midjehög vit pulpet som sträcker sig ungefär lika långt som tavlans en och halv meter. På ställningens lätt sluttande yta finns fem reliefbilder av glas i en storlek som liknar surfplattors skärmar. Den första avbildar en schematisk översikt av Simbergs verk, den andra de tre figurerna i förgrunden, den tredje bakgrunden, den fjärde en detalj (ängeln på båren) och på den femte har verkets olika färger översatts till texturer på glaset. Pulpeten är liksom väggarna vitmålad och glasrutorna är rogivande grå. Utställningen i sin helhet åberopar en känsla av sval och elegant nordisk formgivning.
Det föregående stycket är en typ av beskrivning som inte är ovanlig i konstkritiska eller utställningsestetiska sammanhang. Det finns helt enkelt en poäng med att så visuellt som möjligt beskriva för en läsare en utställning som vederbörande kanske inte kommer att se. Även illustrerade recensioner och texter brukar för det mesta beskriva rummet. Ett foto kan visserligen förklara mycket för en seende läsare, men det kan inte helt och hållet förklara en plats specifika rumsligheter. Vad skribenten gör i beskrivningen är en översättning av platsen till text. Som alla översättningar är den en approximation. Några saker faller ifrån, men några saker läggs också till. Adjektiv spelar ofta huvudrollen i det senare fallet, som ”svalt” och ”elegant” i stycket ovan. Det finns ingen direkt avbildning av verkligheten, lika lite som i det ursprungliga verket eller utställningen (som också på något sätt försöker beskriva en sak, en plats eller ett tillstånd) som i texten om densamma. Vi rör oss hela tiden genom olika översättningslager.
Den kroatiska kuratorn Nataša Jovičić har skapat en utställning för ”blinda och synskadade” på Ateneum med hjälp av Simbergs sårade ängel. Besökaren kan via den specialgjorda audioguiden och reliefbilderna av glas få ett multisensoriskt intryck av verket. Audioguiden tar oss genom de olika stegen när händernas fingrar rör sig över glaset och utforskar tavlans komponenter. Det är en metod som Jovičić har utvecklat sedan 1997 i samarbete med hjärnforskare, några av dem på Aaltouniversitetet i Esbo utanför Helsingfors. Jovičić stod 2009 bakom den första permanenta utställningen med ”taktil” konst på Moderna galerija i Zagreb. Hon har kurerat liknande utställningar på ett antal ställen jorden runt.
Visst finns det mycket som är lovvärt i Jovičićs arbete för synskadades möjligheter att ta till sig visuell konst, men redan som denna något styvmoderliga mening indikerar borde också helt andra möjligheter stå i fokus. Det fascinerande med att anpassa samhället till alla olika typer av konstellationer av sensoriska och motoriska färdigheter är att de ofta kan bli viktiga även för de som de inte primärt var riktade till. Att ”känna på” ett konstverk är också en givande upplevelse för den seende, vars taktila intelligens säkert är mindre utvecklad än den synskadades. Upplägget att ”göra om” ett verk i sensorisk mening ger också ytterligare en nivå av översättning som lägger fokus på översättningens roll i avbildandet. Av denna anledning känns det också extra relevant i ett land som Finland som av historiska anledningar redan anpassat sig till en flerspråkighet i befolkningen.
Att det på Ateneum också finns en konventionell audioguide till Simbergs verk gör det även möjligt att jämföra de två ”textualiseringarna” av verket. Här framstår Jovičićs tillvägagångssätt i tydlig dager och den är inte utan problem. Jovičićs idé är att ”formellt” beskriva verket efter en klassisk mall. Hon vill alltså ge en ”bild” av verkets bokstavliga uttryck, det som finns inom ramen, så neutralt som möjligt. Det är inte fel i sig, men det blir något märkligt när just den formella genren får ta över. Det är som om Jovičić har velat vara så grundlig som möjligt och så omsorgsfullt det bara går beskriva vad de synskadade skulle kunna se om de kunde se. På många sätt blir det en översättning som lägger till för lite i en nervös vilja att inte ”tolka”. Detta betyder inte att alternativet vore att recensera Simberg eller säga vad vi ska tycka, men mer kontextuell information om verket hade varit på sin plats.
Jovičić verkar i långa stycken vara mer intresserad av att simulera en upplevelse snarare än att översätta den. Hon talar i termer av att ”vi ser närmare på …” och ”går man närmare ser man …” som om målet vore att producera en ersatzsförnimmelse snarare än en annan sensorisk upplevelse, det vill säga den som glasrelieferna producerar för både synskadade och seende. Hon nämner också detaljers ”tydlighet”, som ängelns hår och de individuella hårstråna. Samtidigt så vill hon alltså inte tolka verket, förutom i trevande bisatser. Jovičić beskriver till exempel hur förgrundsgestalternas närhet till ramen gör verket mer ”effektivt”, vad nu detta må betyda. Hon använder också, sparsamt, klassiska adjektiv, som ”lugnt” och ”rofyllt”, och ett fåtal metaforer som när tavlans linjer är som ”strängarna på en vilande gitarr”.
I jämförelse med den mycket kortare konventionella audioguiden lyckas Jovičić med att vara både mindre precis och mindre konceptuell. I den andra guiden sätts verket in i en konsthistorisk kontext när speakern konstaterar att Simberg använder ”typiskt symbolistiska motiv” och att symbolismen försöker beskriva en ”metafysisk verklighet”. Verkets fysiska bakgrund förklaras också. Landskapet vi ser är Tölöviken i norra Helsingfors. Någon sådan specificitet finns inte i Jovičićs beskrivning. Hon refererar förvillande nog till ett hav i bakgrunden, samtidigt som hon nämner den motsatta strandlinjen. En icke-seende måste själv dra slutsatsen att det i så fall rör sig om en bukt eller ett sund om det är ett hav och inte en sjö. Det märkligaste av allt är att det i Jovičićs text sägs att det ”kanske är vår” i verket. I den vanliga audioguiden nämns detta som en självklarhet. Med tanke på att snödroppar kommer upp i det karga landskapet torde detta vara tämligen uppenbart.
Att Jovičić har en lägre nivå av kontextuell precision i sin text än den andra audioguiden kan förmodligen främst förklaras med att hon helst vill beskriva tavlans formella utseende, dess fält och linjer. Detta kan vara resultatet av att hon helt enkelt är intresserad av den typen av analysmodell när det gäller konst, men den besvärande misstanken smyger sig på att hon gör det eftersom det ska reproducera upplevelsen att se. I vilken utsträckning hon lyckas är svårt att svara på eftersom det skulle krävas blindhet och seende på samma gång. Jovičić har en alltför bokstavlig idé om översättningen från det visuella till det språkliga som skvallrar om en utopisk idé om ett seende som inte redan filtreras genom olika föreställningar och tolkningar. Det hade varit modigare och mer intressant att blanda den formalistiska modellen med mer kontextuella drag.
Det är också något av en ironi att Jovičić gör en så formell ”översättning” av ett verk från symbolismen, då denna konstinriktning försökte bryta ny mark genom att avlägsna sig från en naturalistisk realism. Det är med andra ord inte först och främst det som bokstavligen finns i verket som är verkets mening; innehållet är i stället ett försök att förmedla något annat. I Simbergs fall har han tagit hjälp av en föga naturlig ängel som efter en, vad vi får förmoda, kraschlandning mot den hårda finska myllan, som tjälen nyss gått ur, plockats upp av två pojkar och bärs iväg på en bår, med bandage runt huvudet och snödroppar i höger hand.
Trots invändningarna mot Jovičićs tillvägagångssätt finns det inget tvivel om att multisensoriska utställningsupplevelser är minst lika tankeväckande för seende som för synskadade även i ett klassiskt konstsammanhang. Det handlar således inte om en anpassning till en särskild grupp utan något som likt de traditionella audioguiderna kan berika allas utställningsupplevelse.
Text: Axel Andersson
AA är kulturhistoriker och konstkritiker.
Foto (där ej annat anges): Finlands nationalgalleri/Hannu Pakarinen.
