Alla artiklar i kategorin: Utställningskritik #5 2019

Utställningkritik #5 2019

Kära läsare av Utställningskritik, vad innefattas i definitionen av ett museum? Vid ICOM:s (International Council of Museums) generalkonferens i Kyoto i september 2019 skulle en omröstning för beslut om ny museidefinition ha ägt rum. Förslaget har dock varit omdiskuterat i en del nationella kommittéer och efter en omröstning i kongressen blev resultatet att man skjuter beslutet till en ny omröstning under ICOM:s nästa generalkonferens, i Paris i juli 2020. Vill du göra din röst hörd i frågan? På Utställningskritiks Facebook sida har definitionen diskuterats i en tråd och där vi bjuder vi in er läsare av Utställningskritik till fortsatt diskussion.  Hur kan en utställning i sig verka som kunskapsbas, pedagog och inspiratör för besökare? I det här numret kan ni ta del av ett urval reflektioner över och recensioner av utställningsmediet: Eva Persson besöker utställningarna Sörmländska minnen, Tack för din ansökan och Historiska ögonblick på nybyggda Sörmlands museum. Ulla Arnell, Helena Danielsson och Agneta Sommansson besöker Villa Curiosa på Nationalmuseum och frågar sig vad som kan göra skillnad för barn i mötet med kultur. Linda Bergman absorberas av utställningen Gastar, Generaler och …

Utställningens rum som utställningens ram

De element som utställningen består av är rumsliga element, och utgörs därför av mer eller mindre medvetna former av arkitektur. Med arkitektur menar vi den rumsliga gestaltande gesten, oavsett storleksordning. Landskap, byggnader, interiörer och möblemang – permanenta såväl som flyktiga, tänkta såväl som uppförda – är alla arkitektur, alla är inslag i samma byggnadskultur. Till och med hur vi väljer att placera vår badhandduk på sandstranden är en arkitektonisk gest i all sin alldaglighet. Arkitekturen är vokabulären som den fysiska miljön artikuleras med och som ibland utställningar artikuleras med.   Som system ska utställningens rum hjälpa oss att rikta blicken, definiera ett utrymme, förmedla ett innehåll, och den består av en brokig ensemble element som ärvts från olika tider. Vi har klassiska element som nischen och podiet, modernt vita väggar och stöttande konstruktioner, och samtida interaktiva ytor som reagerar på beröring. Vanligtvis är dessa utställningens arkitektoniska element en underliggande struktur som inte syns förrän den slår fel, eller när det är meningen att den ska dra uppmärksamheten till sig. Denna palett av komponenter är ramen som …

Skogshistoria på Siljansfors Skogsmuseum

Vem äger frågan om skogen? Vem intresserar sig för skogen? I Sverige finns idag ett tjugotal ”skogsmuseer” vilka ingår i museinätverket Skog & Trä. Det finns till exempel det privatägda museet Derome Trä- och Nostalgimuseum söder om Göteborg och det föreningsägda Skogsmuseet i Daretorp i Tidaholmstrakten. Exempel på större skogsmuseer är Skogsmuseet i Lycksele och Siljansfors skogsmuseum i Mora kommun, på västra sidan av Siljan. I Dalarna finns en lång skogshistoria. Sveriges Lantbruksuniversitet, SLU, har i Siljansforsområdet bedrivit skogsforskning och miljöövervakning sedan 1921. I närheten finns SLU:s arboretum – en park med ett fyrtiotal trädslag planterade på olika försöksytor.   Siljansfors Skogsmuseum, vilket jag besöker, drivs av en stiftelse som bildades av Mora kommun. Det är ett arbetslivsmuseum som beskriver skogsarbetets historia fram till omkring 1950-60-talet. Idag har stiftelsen styrelseledamöter från bland annat SLU, Skogsstyrelsen, Dalarnas Museum och Mora kommun. Museet är ett friluftsmuseum med en samling av föremål och objekt, dokument och foton, maskiner och byggnader med anknytning till skogsbruk. På det vidsträckta museiområdet finns skogsarbetarbaracker och kojor, kolmila och tjärdal. Baracker och raststugor visas med tidstypisk utrustning, …

Gastar, Generaler och Gudinnor på Dansmuseet i Stockholm

I utställningen Gastar, Generaler och Gudinnor på Dansmuseet i Stockholm visas föremål som förvärvats av Rolf de Maré (1888–1964) under hans omfattande resor i Asien. Nästintill allt som visas ingår i museets samlingar men några få objekt har förvärvats senare. Under hela sitt liv genomförde Rolf de Maré, som också var Dansmuseets grundare, studieresor och forskningsresor. I Gastar, Generaler och Gudinnor finns scenmodeller av kabuki, gagaku och nō-teater från Japan samt en stavdocksteater från Kina att ta del av. Dessutom innehåller utställningen kostymer från teaterformerna jingju, yueju och tibetanska cham-danser samt gamla och nya filmer. Det finns även scenmodeller, broderade sidentyger och träsnitt att beskåda. Det är en mäktig upplevelse att gå ner en våning från entréplanet och träda in i en japansk avdelning med väggar i grönt och sedan, längst in i utställningen, hamna i det kinesiska och tibetanska röda rummet. Jag backar och börjar om, backar och börjar om. Det är så mycket att ta in; bildkonst, dräkter, dockor, masker, modeller, kostymer och text. Allt är stämningsfullt ljussatt. Jag imponeras av presentationen och den enorma mängden information. Jag inser att ett besök …

Vardagsföremål i fokus på Sörmlands museum

Sörmländska minnen heter den första utställning jag stöter på – en till synes traditionell museiutställning med föremål under kubiska glasmontrar på vita fyrkantiga podier. Blicken dras snabbt till det storblommiga lakan som Ashref Ramadan från Eritrea tog med sig som minne av den oroliga tid han levde i en flyktingförläggning och Migrationsverket avslog hans första, hans andra och hans tredje ansökan om uppehållstillstånd i Sverige. – Då var det jobbigt, medger Ashref Ramadan. I montern bredvid ligger smycken i guld och hår. De har tillhört systrarna Lydia och Hulda Sundelin som 1909 på grund av faderns konkurs lämnade Stockholm och bosatte sig i Sörmland – med ett betydligt rikare bohag än Ashrefs knyckta lakan. Under en annan välputsad glashuv står en trasig pappmugg som Marioanos från Bulgarien har ”använt under flera år när han tiggt pengar framför ICA i Nyköping.” Ett surrealistiskt möte mellan en stenbumling och en herrhatt får sin naturliga förklaring i en text på ett A4 blad inne i montern: Arvid Edvard Andersson (född 1878) var i Grönstaskogen i Eskilstuna och plockade svamp då en stor …

Den suburbana konsthallen Snösätra Hall of Fame

Redan under första året var samtliga fasader längs områdets gata Snösätragränd täckta av målningar, och när nya verk skapas så sker det ovanpå tidigare skapelser. Denna utveckling har förändrat platsen i grunden, när tusentals besökare som tidigare inte kände till Snösätra kommer dit för att se målningarna. Följdriktigt att platsen fått ett nytt, än så länge inofficiellt, namn – Snösätra Hall of Fame (ibland med det alternativa men närliggande namnet Snösätra Wall of Fame).  Vilken typ av plats är detta egentligen, och hur ska den konceptualiseras? För många av användarna är detta sannolikt frågor av underordnad betydelse. För flertalet av besökarna uppfattas Snösätra antagligen som en unik plats där det händer intressanta saker, och det går att se spännande konstverk. För konstnärerna är platsen en likaledes unik möjlighet att arbeta som en plats att möta en publik. Men för den som likt mig hanterar graffiti och gatukonst professionellt, eller för den som vill kunna resonera kring Snösätra och jämföra med andra fenomenen och platser så är kategorisering och konceptualisering i högsta grad relevant – eller …

Riktiga utställningar besöker Robots

Pia Cederholm och Irène Karlbom Häll gick dit med högt ställda förväntningar som dessvärre inte infriades. I sin ljudrecension förklarar de varför Robots kanske inte tillhör kategorin “riktiga utställningar” Riktiga utställningar tillkom 2017 som en reaktion på bristen på utställningskritik som genre. Varför? En konstart som utställningsskapande är förtjänar seriös och sakkunnig kritik och har mer nytta av svidande ris och rodnadsframkallande ros än av ljummet rapporterande. Det är hur utställningarna görs som vi recenserar, precis som man recenserar teater, konst, litteratur och musik. Vi som gör det har lång erfarenhet av utställningar, i teorin och praktiken. Vi tycker inte alltid som lyssnarna, eller ens som varandra. Men vi tycker, hett och intensivt, eftersom vi verkligen älskar utställningen, konstformen för alla sinnen. Jingel: Jan Ohlin. Röst i Jingel: David Lüning. Detaljbilder från utställningen Robots på Tekniska museet i Stockholm. Foto: Pia Cederholm. För att lyssna tryck på play knappen ovan. Inspelningen är ca 18 min lång.

John Bauers bildvärld i lekfullt format

Följa John är en permanent utställning för barn och vuxna som sedan ett år tillbaka finns på Jönköpings länsmuseum. Utställningen börjar, om man vill, i ett upplevelserum med en trolsk miljö, skogsljud, klättringsbara träd och gott om kostymer att prova. Till och med stenarna är mjuka och lurviga, älgen går in och ut ur rummets vägg och vid dess klövar hittar man Tuvstarrs källa. Barn har lätt att gå in i lek och de jag möter är absorberade. En fin detalj är att man kan ta ett förstoringsglas i entrén, för här finns också mycket att titta närmare på. Framförallt har man fångat jugendestetikens essens och skapat hållbara suggestiva rum.  För mig var det givet att börja i upplevelsedelen, men det är en smaksak. Om man gör det tränger sig huvudpersonen och hans historia in i miljöerna efter hand – allt mer ju mer utställningen fortlöper (från barnhållet sett). Men saken är den att utställningen lika gärna kan upplevas baklänges, för den mer traditionellt lagda museibesökaren som vill behålla skorna på. Sedan kan man ta sig så …

Gör det skillnad?

Museet har avsatt ett betydligt större utrymme än tidigare för sin barnverksamhet. Den skapande delen har fått dubbla utrymmet med två ateljéer mot tidigare en och en helt ny permanent utställningsyta för barn och unga har inrättats. På hemsidan ges ett lockande intro: ”I en vrå längst in i Nationalmuseum finns ett gammalt skåp, bakom dörren till skåpet döljer sig ett förunderligt hem, Villa Curiosa. Hemmet är fyllt med samlade minnen, märkliga saker och fantastiska konstverk.”  Vi var där, som nyfikna vuxna – utan barn – för att uppleva Villa Curiosa. Vi mötte Lena Eriksson, och hennes medarbetare Helena Sjödin Landon, idégivare till utställningen som berättade om förutsättningarna de haft att jobba efter.  In i Villa Curiosa. Vi öppnar dörren till skåpet, hamnar i en trång förstuga full med packade resväskor. Lena och Helena som nu är våra guider gör oss nyfikna och lite otåliga när de vill att vi ska fundera på varför alla väskorna är där och vem de kan tillhöra. Vi tar steget in i första rummet, en familj med en pojke på kanske 4-5 år kommer in samtidigt. …