Museum Texts – Communication frameworks
Ravelli, Louise J. Routledge, 2006
ISBN-10: 0415284309
”Tekstens rum: om tekst i udstillinger”,
Lundahl, Gunilla, artikel i Bogvennen
2001–2003, Vandkunsten
2006, ISBN 87-7442-0291,
www.forlagetvandkunsten.dk
Texterna är ofta ett problematiskt inslag i en utställningsproduktion, det är min erfarenhet. De hamnar i regel längst ner på ”att göra-listan”. Dessutom blir texterna inte sällan resultatet av kompromisser mellan olika medarbetare i produktionen, exempelvis de som vill berätta allt i texterna och de som hävdar att skyltar med för mycket text i regel inte blir lästa alls. Ett av problemen ligger i att utställningstexten sällan lyfts fram som egen genre som man behöver behärska. Däri har de som ägnar dem en närmare analys en viktig uppgift.
Museum Texts – Communication frameworks är en lingvistisk studie av museitexten och ingår i Routledges bokserie Museum Meanings. Författaren Ravelli vänder sig till oss som på ett eller annat sätt söker kommunicera med museibesökarna via texten. Boken avser att erbjuda ett antal språkliga råd och regler, och en generell beskrivning av hur språk fungerar på flera olika sätt; detta med utgångspunkt i ett antal centrala frågeställningar: Vad är en vettig nivå för en skriven etikett? Hur kan man genom språkliga val nå besökarna på olika sätt? Finns det ett korrekt sätt att presentera ett visst innehåll? Hur bidrar etikettens formgivning till meningsskapandet?
Levererar då boken vad den avser? Både ja och nej. Läsaren introduceras till tre sammanhängande teoretiska ramverk och en terminologi som bygger på lingvistikern Hallidays systemic-functional linguistics. Det organisatoriska ramverket är sättet att använda språket för att organisera, skapa och koppla samman ett innehåll. Kapitlet behandlar utställningstextens olika genrer och hur rubriker kan vägleda läsaren, samt hur formgivningen kan förstärka och på andra sätt påverka intrycket av texten. Det interaktiva ramverket presenterar metoder för att engagera och involvera läsarna i texten. Här diskuteras författarens roll, språkliga stil och val av perspektiv. Den tredje tolkningsramen, den representativa, behandlar museernas uppgift att använda språket för att beskriva, definiera och tolka. Ravelli varvar teori med exempel på autentiska museitexter.
Bokens behållning ligger i insikten – eller påminnelsen – om att språket är en konstruktion som ska representera det man vill förmedla, det faktiska innehållet. Denna konstruktion kan göras på en myriad olika sätt, där varje vägval i fråga om genre, tilltal och stil får en konsekvens för läsningen. Studier har visat att tillgängligheten i en text ökar om graden av komplexitet minskar – men varje språklig vägledning som lanserar en entydig sanning bör betraktas med misstänksamhet. Ravelli slår också ner på ”myten om den goda texten” och de råd som ofta levereras av erfarna utställningsmakare. För vad kännetecknar en text som är rak, tydlig, eller koncentrerad? Ett bättre förhållningssätt är, enligt Ravelli, att testa texten på målgruppen för att avgöra om de uppfyller sitt syfte. Museiprofessionella måste, menar hon, börja betrakta utställningstexten som en integrerad del av utställningen, och inte något som kan slängas ihop när allt annat är färdigt.
En liknande slutsats drar Gunilla Lundahl i sin artikel ”Tekstens rum. Om tekst i udstillinger” som ingår i antologin Bogvennen 2001–2003. Tendenserna i dagens museisverige pekar på att utställningstexterna sällan ges tillräcklig plats i utställningarna, eller föregås av tillräckligt förarbete. Möjligheten att med datorns hjälp själv producera texter har lockat till en fortsatt amatörmässighet på området, menar Lundahl. Hon beskriver det vanligaste sättet att lösa textproblematiken: man satsar på en eller flera stora rubriker, trycker en introduktion eller en avsiktsförklaring på en stor väggyta och fortsätter sedan med små förklarande texter vid föremålen som fungerar. Denna enligt Lundahl alltför ofta förekommande praktik illustrerar museernas bristande intresse för hur text kan fungera i olika sammanhang.
Till de utställningsmakare och formgivare som omnämns och får komma till tals hör utställningsproducenten Eva Persson, formgivaren Björn Ed, arkitekten Alexis Pontvik och den grafiske formgivaren Tom Hedqvist – alla på ett eller annat sätt knutna till någon av Riksutställningars tidigare produktioner. Måhända kan urvalet därmed kännas en smula snävt. Å andra sidan kan Riksutställningarnas roll i att förnya och utforska textens roll i utställningar knappast underskattas. Riksutställningar, som bildades som försöksverksamhet 1965, var ett resultat av en ny museisyn som började göra sig gällande efter andra världskriget. Istället för att ställa föremålen och deras inbördes ordning i centrum, ville man nu att utställningarna skulle bli berättelser, och föremålen fick underordnad betydelse. Texten blev en självklar komponent i utställningarna och man började experimentera med dess roll och funktion. Teoretiska resonemang på området resulterade i tre av Riksutställningar utgivna publikationer: Utställningsspråk av Göran Carlsson och Per Uno Ågren (1982), Utställningsform av Eva Persson (1994) och Smaka på orden av Margareta Ekarv, Elisabet Olofson och Björn Ed (1991), av vilken den sistnämnda boken ger de klaraste och mest handfasta råden för hur man kan skriva utställningstext.
Oavsett om man föredrar handfasta instruktionsböcker med konkreta tips eller ett mer teoretiskt-lingvistiskt angreppssätt är alla metoder att lyfta upp texterna på utställningsagendan ett steg i rätt riktning.
Oktober 2007
Texturval: Katarina Przybyl
