Klädd som en karl

Dandy, Nordiska museet 101022–110501
Producent: Amanda Creutzer
Formgivare: Form Us With Love
Sakkunnig: Elin von Unge

Män i baddräkt, Nordiska museet 110125–110918
Producent: Rose-Marie Almgren
Formgivare: Tor Cederman
Sakkunnig: Marianne Larsson

Manligt – ur Gustaf V:s garderob, Livrustkammaren 110217–120108
Producent och projektledare: Malin Grundberg
Formgivare: Samir Alj Fält
Grafisk formgivare: Charlotta Andersson

---

Är det möjligt för en man i baddräkt att se manlig ut? Hur klär sig den som med sin stil sätter normen för manlig elegans? Och vem kan egentligen kalla sig dandy?

”Dandyn är en olöst gåta, ett mysterium”, hävdar Nordiska Museet inför sin utställning Dandy. Men Andreas Carlsson, musikproducent och världskänd låtskrivare åt bl a Britney Spears, säger:
– Alla är en Dandy, vi lever i en värld där folk vill vara framgångsrika. Det är därför serier som Idol har tagits fram, där vem som helst kan bli stjärna över en natt. 

Andreas Carlsson är själv medlem i Idol-juryn. Han lanserar just nu varumärket Dandy, som tv-serie, show och film över hela världen. Dandy är dessutom titeln på en ungdomsbok som han själv skrivit med material från sitt eget liv. 

Om Andreas Carlssons definition är riktig dräller nöjesvärlden av dandys och wannabee-dandys. Och det kanske den gör. Längesen man var där. Om inte annat vill de alla bli stjärnor över en natt. Men om vi backar lite: 

Dandyism, en på raffinerad njutning inställd livsform med dandyn i centrum. Denna stil utvecklades under 1800-talets förra hälft företrädesvis i Storbritannien […] där excentriska, hypereleganta lebemän och konversationsartister satte en utmanande sysslolöshet i system, med hasardspel, vadhållning och bisarra fester. (NE)

Dandyn var sålunda en ganska speciell person, med ekonomi eller parasitär förmåga nog för att hålla en exklusiv garderob. Men det handlade alltså inte bara om kläder. Den klassiske dandyn hade också en intellektuell sida. Det behövde inte innebära bildning, snarare sällskapstalanger; att kunna underhålla ett sällskap med spirituella, lagom syrliga kommentarer medan man viftar med spatserkäppen. Dandyn är en trixter, en som ställer till oreda.

En dandy krävde alltså ett speciellt sammanhang, en arena där han kunde kråma sig, strö sina aforismer och låta sig beundras av dem som bara var välklädda och artiga. Sådana scener fanns kanske mest i privatpalats för länge sedan. En sentida dandy får hitta något annat, och TV4 kan då vara ett alternativ. Men där är konversationsartisteri inte särskilt efterfrågat. Och – om vi nu tänker på Idol – måste ett verkligt problem vara att det egentligen bara ryms en dandy i varje salong.

Den brittiska skådespelaren Leslie Howard gör ett formidabelt porträtt av en dandy i The Scarlet Pimpernel (Den röda nejlikan). Han skulle nog inte ha ställt upp i Idol. Att dandyn å andra sidan skulle vara ett mysterium, som Nordiska museet menar, låter spännande men känns inte helt korrekt. På en serie bilder längs en vägg i utställningsrummet presenteras ju för övrigt en rad kända historiska dandys. Den förste av dem var Beau Brummel (1778-1840). En annan var Oscar Wilde, som nog uppfyllde alla krav som kan ställas.

Men museets intresse för ämnet förblir en aning ofokuserat. Det är föralldel en liten utställning som inte kan rymma allt. Men dandy är ändå ett ganska intressant begrepp. Som vi har sett kan det klistras på helt olikartade fenomen. Det kan mutas in av vem det lyster och spädas ut till ingenting. 

På Nordiska museets utställning lämnas såväl det intellektuella som det sociologiska åt sidan. Golvytan upptas, och blockeras, av sex små kubiska montrar där lika många personer har fått klä upp, stajla heter det, var sin dandy. Publiken kan sedan rösta om vem som bäst lever upp till beteckningen. Ett ganska grovt grepp egentligen. Och det blir knepigt. Ett par av dem är bara välklädda och ingen är ens påfallande extravagant. Har man gått en runda i Stockholm en kväll framstår förslagen som ganska harmlösa.

Och mer än så har Nordiska museet inte att komma med i detta ämne. Det är lite synd faktiskt. Desto utförligare är man vägg i vägg, med utställningen Män i baddräkt, där det manliga badmodet presenteras, alltifrån den tid vid slutet av förrförra seklet när det blev till och snart blommade. Badat hade väl folk gjort i alla tider, men det sociala badandet uppstod parallellt med turismen på speciella platser där bättre bemedlade firade sin sommar. Stränderna (kanske inte samma stränder) invaderades snart av folk från alla samhällsklasser.

Männens dräkter från den tiden har idag fått starka drag av komik, men det gäller att inse att så var det inte då, för samtiden ser aldrig sådant hos sig själv. Badandet var inte en idrottsprestation, man uppehöll sig och umgicks i vattnet, plaskade lite och pratade mer. De flesta kunde inte simma.

En viss pirrande ovana vid situationen måste ha funnits, för aldrig tidigare hade man sett varann så. Kvinnorna var i början tvungna att dölja i stort sett allt, medan männen kunde visa ben och armar. Kroppar var annorlunda på den tiden och signalerade andra saker. Toleransen tycks ha varit större mot runda magar, de berättade om framgång i affärer.

Senare kom frisksportidealen och männen kom att likna brottare i sina trikådresser med bröstlapp. Muskler blev mer och mer gångbara. Så kom den trekantiga lilla badbyxan, en bikini för män… Och kanske var det där den moderne mannen tog fysisk gestalt, en blek Tarzan, nästan naken, exponerad för allas blickar. Vem minns inte sina första leopardmönstrade simbyxor? Länge var det bara mönstret som växlade med tiden. Nu gäller åter byxor, men i ultralätta snabbtorkande material direkt från rymdindustrin. Alla detaljer i detta förlopp finns beskrivna i en bok av Marianne Larsson, utgiven samtidigt.

Det är ändå något folkligt med badbyxor, och detta är en trevlig och anspråkslös utställning – badbyxor i montrar, dekorerade med ljudligt vågskvalp någonstans ifrån – som föredömligt och lagom småtråkigt berättar om något mycket konkret och håller sig till sitt ämne. Men ämnet vidgar sig till kulturhistoria i den omfattning man själv vill, och man kan gå tankfull därifrån. 

Man kan sedan ta sig till Livrustkammaren. Man går förbi salarna där riddare sitter till häst i sina fasaväckande munderingar och fullstora damdockor skymtar bakom glas i stora anskrämliga krinoliner. Längst in finns ett varmdunkelt rum med röd matta på golvet där man kan se utställningen om Gustaf V:s jämförelsevis mycket sobra garderob. I montrar längs väggarna visas, mot bakgrund av handtryckta tapeter, några av den gamle kungens kostymer, hans tennisdress, rökrock och diverse hattar. Det hela ger först ett något spöklikt intryck. Kläderna påminner oss om att han var 1.90 lång.

Gustaf blev vid ett statsbesök inspirerad av den brittiske monarken Edward VII, som var garanterat välklädd men hade en helt annan fysisk framtoning. Edward var nämligen ganska fet, medan Gustaf som vi vet var ytterst magerlagd. Men kläder kan ju ha varit ett gemensamt intresse ändå. Och det var väl för en kung bara att beställa det bästa av det bästa.

Gustaf var politiskt konservativ, men på andra sätt med nödvändighet uppdaterad. Han bar till exempel kavaj, vilket var ett nytt plagg i början av 1900. Det nya med kavajer var att de lämpade sig för konfektionsindustrin och generellt inte behövde måttbeställas, men det gjordes självklart i kungens fall ändå, hos hofskräddare Johan Lindahl, i tyger som skulle vara exklusiva även idag, om det alls finns något motsvarande. Ja, man fascineras av den fantastiska kvalitén i material och skräddarkonst. Livrustkammaren är en utlöpare av det kungliga hovet och har inga problem med att exponera avgrunderna mellan kungligheter och vanligt folk, vilka här knappast finns representerade någonstans.

Vem Gustaf var som person blev inte särskilt tydligt ens under hans långa regeringstid. Det påstås att han som tennisspelare, i sin vita dress i egyptisk bomull, blev Mr G med hela svenska folket. Man undrar hur det var med det. Postumt har han kallats V-Gurra. Här, i denna lilla strikta utställning, handlar det enbart om kungligt mode. Ändå berättar några accessoarer om en viss böjelse för lyx. Cigarrettetui i guld med ädelstenar, eget cigarrettmärke med kungligt monogram, ringar, armband och manschettknappar, utsökta saker. 

Men Gustaf var varken sprätt eller dandy, allt är smakfullt och elegant på ett ganska återhållet vis. Det som avviker något är hans kända passion för broderi, och utställningen visar den dyrbara utrustningen och det sista, oavslutade arbetet, en duk. Mönstret är hämtat från folkkonsten. Det är helt abstrakt och ohierarkiskt, närmast psykedeliskt. Här blir man för första gången lite förvånad.

Utställningens rubrik är Manligt. Inte heller det är kontroversiellt, knappast ett inlägg i någon debatt. Gustaf var ju faktiskt man. Och för övrigt, nästan vad som helst (i klädväg) har väl genom historien någon gång suttit på en man.

Därav den samtida förvirringen.

Text: Thomas Tidholm

Thomas Tidholm är författare och poet.