Gamlingar – hur var det och hur vill du ha det?
Nordiska museet, Stockholm 140704–150315
Projektledare: Lena Landerberg
Formgivare: Lena Hilbertsdotter
Innehållsansvarig: Leif Wallin
Ålderstigna människor har förstås alltid funnits men aldrig tidigare har så många levt så länge och blivit så gamla. För de flesta av oss väntar i slutet av livet en annan och skröpligare tillvaro, kanske också en stor ensamhet. Katrin Friberg har blickat ett antal decennier fram i tiden med hjälp av en utställning på Nordiska museet.
Vilken bild har vi av gamla människor, och hur ser vi på ålderdomen i stort? Hur ska en bra äldrevård se ut? Detta är frågor som Nordiska museet vill väcka med sin utställning Gamlingar – hur var det och hur vill du ha det? Utställningen ger ett historiskt perspektiv på synen på gamla människor och på hur äldrevården har vuxit fram och sett ut genom olika tidsepoker. Tvärtemot vad vi kanske ibland tror var frågan om hur vi ska ta hand om våra gamla förr i tiden inte alltid problemfri. Utställningen ställer också frågan till besökarna om hur de själva vill ha det när de blir gamla.
”Gamlingar – old folks” i stor vit text är vad som möter mig när jag kliver in i första rummet. Tillsammans med en stor bild föreställande ett gammalt par, är detta det första jag ser. Grått, svart och vitt utgör färgerna i den här utställningen, varav grått dominerar. Utställningen består av tre ganska stora rum, alla ljusa och luftiga. I ett av rummet finns vackra och tänkvärda citat på väggarna, som uppmanar oss att ifrågasätta vår tids dominerande syn på den fjärde åldern. I taket hänger plastdekorationer som skapar en stämningsfull ljuseffekt. Längs väggarna finns text av många olika slag, exempelvis statistik (som bland mycket annat berättar att 1,8 miljoner svenskar är över 65 år och att 300 000 av dem använder rullator).
Längs väggarna finns också skildringar i text och foto av hur vården av gamla sett ut genom tiderna. Vidare ryms här skildringar av hur gamla framställs i litteraturen, och berättelser om familjelivet förr – vad hände egentligen i familjen när någon blev gammal och behövde tas omhand? Berättelser om undantagskontrakt, tillsammans med seglivade myter om ”ättestupan” som påstods vänta för den som inte längre kunde ta hand om sig själv. En vägg föreställer en bild på en förmodad ättestupa.
En annan vägg består av mängder av urklippta tidningsrubriker, löpsedlar som ropar ut skandaler i äldrevården; det har ju hunnit blir några rubriker på temat genom åren. Till detta läggs personliga berättelser, röster ur verkligheten. Gamla, anhöriga och personer som arbetar i äldreomsorgen. Utsattheten löper som en röd tråd genom berättelserna. Ensamhet hos den som numera bara kan sitta hemma, en anhörigs sorg och vanmakt. Att efter en stroke inte längre bli talad tillutan talad om, rättmätig ilska och en undran om hur det kunde bli så här? Vissa berättelser handlar också om värme och glädje över ljuspunkter i tillvaron.
I mitten av de två stora rummen står två rullatorer. ”Varsågod och sitt” står det på en av dem. Besökaren kan även delta i en enkät om hur man själv vill ha det när man blir gammal. Bland utställningsföremålen finns också montrar med hjälpmedel för gamla, nutida och äldre. Sänghjälpare, löständer, trygghetslarm, hörapparat … tillsammans med små faktaspäckade texter som gör det svårt att gå därifrån innan man läst precis allt. Det gäller för övrigt utställningen i sin helhet; den är otroligt informativ. Den lyckas skildra flera aspekter av det komplexa temat, på ett fint och sympatiskt sätt. Jag tycker särskilt mycket om ambitionen att visa verkligheten som den är genom de många personliga berättelserna och hjälpmedlen – så här ser det ut, varken svartmålat eller förskönat.
Utställningen innehåller en fin balans mellan foto, text och övriga utställningsföremål. Ytan är snyggt och effektivt utnyttjad, och här finns gott om plats för den som vill läsa precis allt. Museets ambition med utställningen är också att väcka diskussion, och förutom en debatt mellan representanter för riksdagspartierna anordnar man i höst samtal och visningar. Min enda invändning är att jag önskar att man i själva utställningen tagit ett ännu djärvare grepp om frågor kring ansvaret för våra gamla. Det förtjänar de.
Text: Katrin Friberg
KF är kulturantropolog.
Foto (där ej annat anges): Karl Heinz Hernried, Nordiska museet
