Människorna på museerna

Vilken var publikens roll när Nationalmuseum etablerades? Och vilka bestämde vilka verk som skulle köpas in? Museichefen och konstvetaren Patrik Steorn har läst två nya böcker om Nationalmuseums verksamhet under det som har kallats för ”museernas guldålder”.

Samlingar och ideologier har ofta varit i fokus när ”museernas guldålder”, det vill säga senare delen av 1800-talet, har studerats akademiskt. Nationalmuseernas grundande över hela västvärlden var givetvis nytänkande pionjärinsatser, men en rad kritiska studier har sedan 1990-talet också visat att tillkomsten präglades av nationalistiska, evolutionistiska, koloniala och patriarkala narrativ. Samlingsstudier är ett brett fält som kan bekräfta ett museums egen historieskrivning, men också dekonstruera etablerade berättelser och öppna upp för frågor om smak, inflytande och kanon. Nationalmuseum i Stockholm, som öppnade 1866, tillhör den dynamiska epoken och har under de senaste decennierna analyserats utifrån flera perspektiv. Bland annat har debatterna som föregick dess bildande studerats, liksom samlingarnas tillkomst och museets roll i det svenska konstfältet under sent 1800-tal. Men det finns många frågor kvar att besvara, och nu riktas blicken mot människorna på museerna. Det senaste året har det kommit två akademiska publikationer som sätter fokus dels på besökarna, dels på de anställda.

• 

• 

Vilka bilder av publiken förmedlades via illustrerad press, museivägledningar och konstkritik? Eva-Lena Bergström publicerade 2016 sin avhandling om framväxten av tillfälliga utställningar på Nationalmuseum under 100 år från 1860-talet och framåt. I den nya boken Om söndagarne. 1800-talets museibesökare och konsten att betrakta konst är det museipubliken kring sekelskiftet 1900 som är i fokus. Bergström har tagit utgångspunkt i illustrationer från tidskrifter, men även studerat sånt som entréavgifter, öppettider och uppföranderegler. Syftet är att kartlägga underliggande normer kring hur 1800-talets museibesökare förväntades bete sig i konstens offentliga rum. 

Illustrerade tidskrifter slog igenom under 1800-talet i takt med att tryckteknikerna förfinades. Interiörer från större utställningar och museer var återkommande motiv i de populära publikationerna. Bergströms bok är fylld av tidstypiska illustrationer i form av trägravyrer och xylografier, främst från amerikanska Harper’s Weekly, brittiska Illustrated London News och svenska Ny illustrerad tidning. Motiven är ofta myllrande miljöer som visar de nybyggda museerna eller utställningshallarnas arkitektur. Publiken kan först uppfattas som en bisak, men tittar man närmare på de män, kvinnor och barn som befolkar rummen upptäcker man att de är fullt upptagna med att i grupp eller i enskildhet betrakta konstverk och samtala – ibland med en katalog i handen – medan de står, går eller sitter ned på museibänkar. Ibland framgår tydligt vilka föremål som ställs ut och hur de presenterats i mer eller mindre fantasifulla arrangemang, men påfallande ofta är det själva besöket som tycks vara det huvudsakliga motivet. 

Bildmaterialet i Om söndagarne genomsyrar hela bokens vackra formgivning på ett mycket generöst och inspirerande vis, vilket stimulerar läsaren till att se närmare på motiven och göra egna observationer. Utifrån min bakgrund inom modevetenskap ser jag omedelbart stora likheter med de modeplanscher som spreds över Europa under perioden. Motiven var alltså en del av en visuell värld av borgerlig populärkultur, snarare än trogna skildringar av enskilda tillfällen. Bergström konstaterar att bilderna troligen kan ha tillkommit för att bekräfta arrangörernas målbild, men samtidigt används de emellanåt som källor för författarens iakttagelser kring den historiska publikens beteende eller sociala bakgrund. Visst är motiven så detaljerade att de kan uppfattas som ögonblicksbilder av verkliga museibesökare, men de bör nog främst ses som illustrationer av tidens idéer och föreställningar om museer, konst, publika platser, bildning, borgerlig smak och livsstil, vars koppling till de historiska händelserna endast är slumpmässig.

Boken lyfter fram många intressanta frågeställningar kring den utställningskultur som växte fram under senare delen av 1800-talet. Visar publiksuccéer med ringlande köer och höga besökssiffror på ett levande engagemang för konsten, eller är de bara spektakel som försvårar den estetiska upplevelsen? Vilken effekt har entréavgifter – sänker de trösklarna för fler besökare, eller är de nödvändiga i en affärsdriven verksamhet? Här finns många intressanta resonemang om hur hängning av konsten, regler, avgifter och öppettider utformades för att skapa ett museum som både kunde stimulera arbetarklassen att skaffa nya fritidsintressen och samtidigt tillfredsställa borgerlighetens behov av bildning och smak.

Bergström beskriver hur föreställningen om den ideala besökaren förändrades under perioden, från ett enskilt kontemplativt betraktande av konst mot en kollektiv museiupplevelse som präglades av interaktion. Dessa båda ideal tar sig uttryck i illustrationerna och kan delas upp i två olika scenarier. Det ena präglas av en luftig miljö där det är glest mellan besökarna, men där de närvarande är djupt engagerade i konsten. Det andra visar en överfull miljö med en myllrande publik i olika åldrar och från skilda sociala bakgrunder, men ger små möjligheter att närstudera konsten. Egentligen kan båda motivtyperna uppfattas både som förebild och motbild, beroende på om vi uppfattar det ideala museet som en plats för djupa konstupplevelser eller en plats för möten och samhällsutveckling. 

Nationalmuseum var alltså en viktig arena för bildning och smak både för borgerligheten och arbetarklassen i det sena 1800-talets Sverige. Men vilka var de personer som egentligen låg bakom urvalet av den konst som visades och köptes in? Robert Thavenius fokuserar i sin licentiatavhandling Nationalmuseum som konsekrerande institution 1890–1920 vid Lunds universitet på den sociala bakgrunden hos beslutsfattare på museet under decennierna kring sekelskiftet. Konflikten mellan opponenter och akademister i det svenska konstlivet pekas ut som en avgörande anledning till författarens val av tidsperiod. En underliggande fråga i boken är om de sociala strukturerna inverkat vid urvalet av inköpta verk. 

Det är en noggrann kartläggning av tjänstemän och ledamöter i museets nämnder med avseende på fädernas yrken, utbildning, inkomster och bostadsadresser. Det visar sig att det var en relativt homogen grupp där alla var män – inga kvinnor fanns med i de forum där beslut om inköp fattades under perioden. Merparten hade utbildats på Konstakademien och många bodde på Östermalm, i Djursholm eller Nacka villastad. Med utgångspunkt i Pierre Bourdieu och med teoretiska verktyg från klassanalys konstaterar Thavenius att männens sociala bakgrund speglar en förkapitalistisk struktur. Många museimän hade rötter i adel, kyrka, hovet och militären, trots att samhället i övrigt präglades av allt större inflytande från industrialiseringens företagare och kapitalägare. 

Studien drar inte några helt klara slutsatser, men det framhålls att den kommer att följas upp med en undersökning av vilka konstverk som köptes in under perioden och om beslutsfattarnas bakgrund kan ha spelat in vid förvärv av konst. Redan i denna bok konstateras dock att inflytandet kan sägas ha varit relativt begränsat, med tanke på att det köptes in fyra till sju konstverk per år med en årlig budget mellan 6 000 och 15 000 kronor. Den övergripande klassanalysen är mycket intressant, men materialet är rikare än så. Bokens genomgång av arbetsbeskrivningar, lönesättning och andra ersättningar kunde till exempel användas för en studie av framväxten av museitjänstemannen som yrkesroll.

Tillsammans ger Bergströms och Thavenius böcker en historisk bakgrund till några av de frågor som vi diskuterar i vår tid när det gäller museernas plats i samhällsutvecklingen. Klassperspektiv och rekrytering är välkomna pusselbitar i de stora historiska narrativen om museernas tillkomst. Med fokus på människorna på museerna, både framför och bakom kulisserna, är det tydligt att viljan att bredda publiken är lika gammal som museerna själva, och att besöksupplevelsens betydelse behöver ta plats i berättelserna om museernas guldålder.

Patrik Steorn 

P.S. är museichef på Göteborgs konstmuseum och docent i konstvetenskap.