Idéhistorikern och kulturstrategen Klas Grinell diskuterar hur museer, med ett tydligt avstamp i samlingarna, bör ta sig an klimatfrågan på ett trovärdigt och eget sätt.
Klimatförändringarna är samtidens allra viktigaste fråga. När EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen den 16 september höll sitt första ”State of the Union”-tal var det akuta behovet av klimatomställning och EU:s gröna giv det överordnade temat. För att komma från EU-ledningen måste talet sägas vara radikalt. Vår konsumtion är inte hållbar, menade von der Leyen. Våra transporter, resor och boenden är inte hållbara. I EU:s budget för 2021 till 2027 är 35 procent vikt till den gröna given, medan 20 procent går till den digitala omställningen. I museisverige verkar nästan all uppmärksamhet ägnas åt det digitala, medan klimatfrågan är hänvisad till enstaka aktörers initiativ.
Klimatomställningen kan, som kommissionsordföranden påpekade, inte bara förstås som ett ekonomiskt projekt, utan även som ett nytt kulturellt projekt för Europa. von der Leyen framhöll att vi behöver en ny distinkt estetik för detta gröna systemskifte och tillkännagav inrättandet av ett nytt europeiskt Bauhaus – ett nytt ”co-creation space” där konstnärer, studenter, arkitekter och ingenjörer kan skapa den nya hållbarhetens form.
Det ursprungliga Bauhaus framställs ofta som representanter för en stram modernism. Det bör emellertid framhållas att rörelsens grundare Walter Gropius formulerade sin nya sociala estetik utifrån grundliga studier av medeltida stadsbyggnadskonst och hantverkstraditioner. Liksom Gropius utvecklade modernismens estetik utifrån en omtolkning av europeisk hantverkshistoria, kan en ny hållbar estetik och samhällsform låta sig inspireras av kulturarvets samlade rikedom av alternativa sätt att bygga, leva och att uttrycka sig.
I stort sett alla museisamlingar bär exempel på alternativa sätt att leva som kan hjälpa oss förstå hur all mänsklig kultur formas i samspel med klimat och miljö. Här finns även berättelser om hur platser tidigare genomgått radikala förändringar och funnit sätt att överleva och blomstra under nya förutsättningar. Det erbjuder handfasta utgångspunkter för samtal om hur vi kan (åter)skapa hållbara livsstilar lokalt såväl som globalt. För att omställningen ska bli kulturell måste den begripliggöras, gestaltas och berättas. Här måste museerna ta en aktiv roll.
Det handlar som Bauhausexemplet tydliggör inte om någon nostalgisk återgång till tidigare former. Gropius och hans kamrater ville skapa en ny rättvis värld där form och innehåll gick hand i hand. Nu behöver vi en ny generation som använder kulturarvet till klimatmanifest och politiska aktioner. Här bör museerna vara med, då de är till för att skapa förståelse och gestalta svåra frågor på ett tillgängligt sätt. Vi har redan sett utställningar som på olika sätt berör klimatfrågan, inte minst ”Arktis – medan isen smälter” på Nordiska museet och ”Human Nature” som nu visas på Etnografiska museet. Båda utställningarna blandar poetisk form med kulturarv och vetenskapliga utsagor.
När vi på detta sätt närmar oss museernas föremålssamlingar som klimatarkiv öppnas vägar till en stor mängd av tidigare förbisedda data över hur världen tedde sig innan den massiva moderniseringen och stora accelerationen från 1950-talet och framåt, då bland annat befolkningsökning, urbanisering, plast, konsumism, utsläpp och en kol- och oljebaserad global ekonomi förändrade världen mer genomgripande än människan någonsin tidigare hade gjort.
Museisamlingar är emellertid inte bara arkiv över klimatförändringarnas påverkan på platser och kulturer. Kulturhistoriska samlingar består till stor del av förindustriella hantverksprodukter som ger en uppsjö av exempel på tekniker och naturmaterial som kan inspirera till samtida och nedbrytbar design bortom de fossila plasternas tidsepok. Den nya designen lär liksom Bauhaus av traditionellt hantverk.
Varje museum behöver utifrån sina lokala möjligheter och förutsättningar använda samlingarna som miljöarkiv och hållbarhetskälla, och göra utställningar och annan verksamhet till en del av omställningens kultur. Liksom genusperspektivet har förändrat blicken på historien är det nu hög tid att normalisera miljöperspektivet och göra det till daglig verksamhet, snarare än en intressefråga.
Det kan låta radikalt. Men klimatfrågan är inte en fråga bland andra. FN:s klimatpanel IPCC menar att det är 20 procents risk att medeltemperaturen år 2100 är 5 grader varmare än innan klimatförändringarna tog fart. Om de investeringar i kol och olja som redan planerats för de kommande tio åren fullföljs kommer det att på sikt leda till minst tre graders uppvärmning. Europakommissionen försöker nu ta krafttag för att höja takten mot ett koldioxidneutralt Europa. Målet är att vara där senast 2050. Samtidigt förutspår Sternrapporten att det kan bli 3 till 10 grader varmare inom bara dessa få decennier, eftersom alltmer forskning tyder på att jordens klimat inte förändras gradvis. Tidigare klimatförändringar har skett i skov, med uppåt fem graders förändring i ett steg.
Slutsatsen är glasklar. Vi måste alla göra allt som står i vår makt för att ställa om. Vi behöver alltså inse allvaret, men samtidigt, för att ha kraft att ställa om vårt världssystem, också klara av att hoppas och föreställa oss ett gott framtida liv. Det finns också god grund för hopp, all teknik som behövs för att ställa om finns faktiskt. Nu handlar det om att tillräckligt snabbt gå över till det hållbara. Utan en folklig omställningens kultur kommer det inte att gå. Som jag tidigare skrivit om i Utställningskritik har museerna här en avgörande uppgift, genom att göra sina verksamheter samtidsrelevanta och bli motorer för lokal utveckling.
Klas Grinell
K.G. är docent i idéhistoria, föreståndare för Centrum för Europaforskning vid Göteborgs Universitet och kulturstrateg vid Kulturförvaltningen, Göteborgs stad.
Reflektion
Åsikten i texten är skribentens egen. Utställningskritik förbehåller sig rätten att korrigera text i efterhand vad gäller språkfel. Övriga rättelser läggs till som kommentar under artikel.
