1897. Mediehistorier kring Stockholmsutställningen.
Red. Anders Ekström, Solveig Jülich och Pelle Snickars.
Statens ljud- och bildarkiv, 2006
Länge har mediehistoria betytt historien om 1900-talets massmedier, som press, radio, tv och film. Men så är det inte längre. Antologin 1897. Mediehistorier kring Stockholmsutställningen är en omfattande och banbrytande bok på nära 400 sidor med intentioner att finna nya sätt att se på mediehistorien utifrån kulturhistoriska perspektiv. Genom studier av Allmänna konst- och industriutställningen i Stockholm 1897 införlivar författarna ett helt nytt historiskt medielandskap.
På Stockholmsutställningen 1897 samlades gamla och nya medier som till exempel äldre framställningskonst som camera obscura, dioramor och vaxfigurer och nyheter som fonografi, statistiska tabeller och röntgenbilder. De medietekniker som användes i utställningen lagrade och bevarade på en och samma gång utställningen för framtiden. En av bokens centrala teser är att dessa medieringar blir liktydiga med eftervärldens minne av utställningen. Med andra ord så är det inte utställningen från sommaren 1897 som bevarats. Det vi idag har tillgång till är utställningens olika representationer, som till exempel fotografier och utställningskataloger.
Till boken hör en dvd-skiva 1897: Numas affär, som bildar ett nytt mediearkiv kring Stockholmsutställningen. Avsikten, skriver de tre redaktörerna Anders Ekström, Solveig Jülich och Pelle Snickars, är inte att vara en illustration till boken utan att skapa en mångmedial gestaltning som tillför något annat än vad själva texten förmår. Mediehistoria är temat som förenar bokens författare. De är forskare från skilda discipliner som filmvetenskap, musikvetenskap, etnologi, idéhistoria, mediehistoria och vetenskapshistoria. Boken består av ett inledande kapitel av de tre redaktörerna, samt tre avdelningar med olika inriktningar. Den första delen problematiserar utställningsmediet, den andra är inriktad på medieindustrin och den tredje delen diskuterar medier och utställningspublik.
Här kommer jag att koncentrera mig på ett kapitel vars empiriska fokus är en av många utställningar på Allmänna konst- och industriutställningen på södra Djurgården 1897. Det är idéhistorikern Frans Lundgrens artikel Social samling: Att ställa ut samhället kring 1900 som handlar om den paviljong som stod närmast utställningsområdets huvudentré: Stockholms stads utställning. Den berättade om kommunens allmänna åtaganden för verksamheter som folkskolor och arbetsinrättningar, gator och trafikplanering, vatten och avfallshantering. Utställningen blev en succé. Både dess innehåll och arkitektur i vitputsad nybarock väckte stor entusiasm och uppskattning. Utställningen är intressant, menar Frans Lundgren, för det var en av de första svenska utställningar som uttryckte tidens stora intresse för sociala frågor. Under 1800-talts sista decennier arrangerades i många länder en rad tillfälliga utställningar kring sociala ämnen. I flera europeiska huvudstäder skapades också permanenta sociala utställningar, så kallade sociala museer. Så också i Stockholm där ett socialt museum öppnades på Birger Jarlsgatan 1906.
De sociala museerna utgjorde vid förra sekelskiftet en internationell rörelse, skriver Frans Lundgrens, som idag är tämligen okänd. Ett fåtal av dess utställningar har uppmärksammats av forskare, men har då framställts som ganska isolerade företeelser och inte relaterats till den sociala museivågen. En av Frans Lundgrens poänger är att Stockholms stads utställning 1897 var ett tidigt uttryck för den tidens sociala trend.
I artikeln lyfter Frans Lundgren fram tre aspekter på de sociala utställningarna vid förra sekelskiftet. För det första att syftet med utställningarna var att lära besökarna att förhålla sig till samhället genom medier som till exempel statistiska och historiska jämförelser över tid för att åskådliggöra samhällsförändringar. Här var medier med ”anspråk på en särskild realism” (s 314) som statistik, kartor och fotografier särskilt framträdande. För det andra att utställningarna använde medier för att gestalta förändringar över tid som till exempel beskrivningar av olika tiders gatubelysning. För det tredje att det sociala museet bör ses som ett eget medium, som skulle göra det möjligt att öva besökaren i att sätta vardagliga erfarenheter i relation till abstrakt samhällstänkande.
Det var alltså stora förhoppningar som dåtidens museiarbetare ställde på utställningsmediets förändrande kraft. En sådan förändring som nämns i artikeln är att besökarna skulle få större förståelse för samhällets gemensamma kostnader. Meningen var att besökarna skulle komma ut från utställningen med en ny syn på den gemensamma välfärden och sedan om de ville fortsätta besöket till verkliga institutioner som läroverk, vattentorn och sjukhus.
För att få en bild av Stockholms stads utställning för över hundra år sedan har Frans Lundgren lagt ner ett imponerande forskningsarbete. Han har sökt uppgifter i många olika källor. I artikelns notförteckning framgår att utställningskataloger och samtidens dagstidningar och tidskrifter har varit essentiella för att försöka förstå hur utställningen var utformad och togs emot av publiken.
Av författarens text framgår hur de sociala utställningarna föregriper välfärdsstaten med dess offentliga lösningar på många mänskliga behov. Den visar också att utställningsmediet hade en viktig roll i denna historiska samhällsutveckling. Intressant är också att vi idag producerar utställningar som reflekterar över det 1900-tal som Stockholm stads utställning pekade mot, som till exempel Länsmuseet Gävleborgs Moderna tider – keramik, pastiller och skjortnylon och Arbetets museums Industriland – när Sverige blev modernt.
En tanke som stannar kvar efter läsningen är hur betydelsefullt utställningsmediet kan vara som en ingång till äldre tiders idévärldar, trots att vi i efterhand enbart kan studera den enskilda utställningen genom dess representationer. Därför är det lika viktigt att museerna i reflexiv anda bevarar material från den egna verksamheten som minnen från andra områden.
Text: Ann Kristin Carlström
Ann Kristin Carlström är Fil. Dr i etnologi. Hon var forskningschef på Arbetets museum 2000-2007 och är från 1 september 2007 chef för Skoklosters slott.
Bild: Stockholms Stadsmuseum, scannade från den recenserade boken.
