En tingens ordning?

Malmö Konstmuseums utställning An Order of Things ”vill undersöka idéerna bakom det encyklopediska museet”. Museet vill visa att idéerna ständigt utmanas och förändras över tid. Sofie Bergkvist har besökt och undrar vem utställningen är till för.

En utställning om utställningar

”Det här kan väl inte vara färdigt än?” Kvinnan som besöker utställningen An Order of Things på Malmö Konstmuseum ställer frågan till sitt sällskap. De går runt en stund och tittar på föremålen i montrarna och på väggarna. Efter en stund tänker hon högt igen och undrar om utställningen är en utställning om utställningar. Hennes sällskap tror det. De går snart vidare till andra delar av museet.

Fyra teman

Enligt Malmö Konstmuseum undersöker utställningen An Order of Things ”idéerna bakom det encyklopediska museet, hur de präglat vårt sätt att se, ordna och förstå världen”. De vill visa att idéerna ständigt utmanas och förändras över tid. För att göra det visar de delar av Malmö Museums respektive Malmö Konstmuseums samlingar uppdelade i fyra teman, naturhistoria, etnografi, arkeologi och konsthistoria – just så som föremålen är kategoriserade i sina respektive samlingar. Föremålen ur samlingarna flankeras av konstverk av samtida konstnärer som arbetar med teman som ifrågasätter eller omformulerar dessa kategorier.

Äldre samlingar

Museiföremålen visas i montrar byggda av ljus plywood, i en avskalad form som flörtar med tidiga museers montrar och arkivskåp. Den samtida konsten i utställningen är placerad längs sidorna och i enskilda rum. Föremålen från samlingarna är i centrum. I den del av utställningen som handlar om naturhistoriska samlingar visas elefantben, frösamlingar, djurskelett och uppstoppade fåglar. I delen om etnografi visas föremål ur de etnografiska samlingarna, tillsammans med material om den etnografiska utställningen som fanns på Malmö museum från 1960-talet till 1990-talet. Den visar material som ger en inblick i hur föremålen hamnade i Malmö och hur dåtidens museianställda var förhållandevis okritiska i sin insamling. De verkade vilja kunna pricka av olika platser eller etniska grupper, snarare än sätta in föremålen i sammanhang och förmedla kontextuell kunskap. I den arkeologiska delen har museet tagit fram antika skulpturer och berättar om hur dessa sågs som viktiga troféer som varje museum med självaktning behövde äga. Den konsthistoriska delen slutligen visar föremål ur samlingarna som inte visats så ofta, bland annat gipsskulpturer som var arbetsmaterial för konstnärer.

Publik diskussion

Det är en bra sak att ett museum ser på sina samlingar med kritiska ögon och vill lyfta fram hur samlingarna har kommit till i en öppen diskussion. Malmö Konstmuseum vill diskutera vad föremålen egentligen säger oss. Kanske säger de mer om de som samlade än de vars föremål blev insamlade. Museet vill också diskutera vad som hamnar i centrum respektive periferi. Det är viktiga frågor som varje museum med en äldre samling behöver arbeta med och utmärkt att museet tar sig an dessa utmaningar.

Äldre estetik

Formgivningen ger associationer till äldre utställningar, just de utställningar som visade föremålen på ett problematiskt sätt. Man kan undra varför museet vill göra den kopplingen i stället för att bryta upp gamla strukturer och visningssätt och göra något helt annat, även om utställningen som helhet är trevligt att titta på och ger en lugn och behaglig stämning i rummen. Det är dock något annat som verkligen får mig att fundera på vem utställningen är skapad för. Det är utställningstexterna.

Utställningstexter

Det första som möter besökaren vid ingången till utställningen, är introduktionstexten. Den är 546 ord lång, satt i ett svårläst typsnitt och med en suddig rubrik. I utställningen finns sedan flera nivåer av text. Varje tematisk del har en introduktionstext, av ungefär samma längd som utställningens introduktionstext. Vid de inbjudna curatorernas verk och vid de samtida konstverken finns texter som berättar mer om tankarna bakom verken och deras koppling till utställningen. Även de är av liknande längd. Kortare föremålstexter berättar om vad de olika föremålen, respektive verken är eller heter. Vid montrarna med museiföremål finns utskrivna listor på vad montrarna innehåller. De ligger ovanpå montrarna för besökare att bläddra i.

Texter i utställningar behöver uppfylla många parametrar för att fungera så bra som möjligt. Texterna i An Order of Things har problem med flera av dessa parametrar.

1. Visuell läsbarhet

Fontstorlek, typsnitt, radlängd och textmängd påverkar hur lätt det är att ta sig an texter i en utställning. Museet har valt ett typsnitt som för tankarna till äldre maskinskrivna dokument och arkivmaterial. Bokstäverna är små med serifer, klackar på bokstäverna. Det må passa temat, men är inte lätt att läsa. Radavståndet är tätt och raderna långa. Mängden text kommer göra att många besökare bara ser en textmassa och går förbi. I en utställning som denna, hade det varit bättre att låta de äldre breven och dokumenten vara de tidsmarkörer de är, och ge besökarna utställningstext med bättre läsbarhet.

2. Språk och ordval

Språket i utställningen rör sig mellan konstvetenskapliga och andra abstrakta begrepp. Begreppet encyklopediskt museum, möter läsaren redan i introduktionstextens första mening. Det får mig att stanna upp i läsandet och tänka en stund innan jag kan läsa vidare. Det finns meningar som är svårtydda och ospecifika, som: ”Att ordna och namnge är också att skapa gränser och hierarkier som kan framstå som våldsamma.” (min kursivering) En sådan mening väcker följdfrågor. ”Vad betyder det? Hur då våldsamma? Frågor som inte besvaras direkt i en text gör att läsaren fastnar och tappar flyt i läsningen.

Ämnet kräver möjligen en del komplexa begrepp, men språket riskerar också att avskräcka besökarna från att delta i den diskussion och reflektion som museet önskar. Det är också vanskligt att använda ett luddigt språk i utställningstexter när museet talar om så allvarliga ämnen som detta.

3. Berättarperspektiv

I flera av texterna finns ett ospecificerat ”vi”. ”Hur förhåller vi oss till dem idag?” och ”Arkivet fungerar som ett fönster ut mot historien som vi kan ta del av…” Vilka ingår i detta vi? Är det museipersonalen, besökare, malmöbor, människor i Västeuropa eller alla i hela världen? Det är ett vanligt fenomen i museitexter, som jag skrivit om tidigare. I utställningar som handlar om hur museer i västvärlden betraktat människor i andra delar av världen och deras materiella kultur är det särskilt viktigt att vara noggrann med berättarperspektivet. Vem är inkluderad i vi:et och vem lämnas utanför?

4. Disposition och urval av information

En text i en utställning behöver fånga besökaren direkt. Syftet med texterna, särskilt i konstutställningar, är att hjälpa besökaren att ta till sig utställningen, förstå konsten och skapa en relation till det som visas. Därför bör texten börja direkt med att tala om vad besökaren ser och sedan eventuellt skicka med några frågor som besökaren kan ta med sig när den tittar på utställningen.

Texterna som introducerar de olika rummen börjar med en historisk beskrivning av hur naturhistoriska, etnografiska, arkeologiska respektive konsthistoriska samlingar kommit till. Därefter följer några stycken om de specifika samlingarna på Malmö Museum och Malmö Konstmuseum. Ungefär två tredjedelar in i texten berättar museet vad de visar i just detta rum. Den beskrivningen följs av några frågor eller påståenden från museet kring den typ av klassificering som har gjorts historiskt. Det krävs stort fokus, målmedvetenhet, förkunskaper och tålamod för att ta sig så långt i texten.

För vem är utställningen skapad?

Med en formgivning som snarare härmar forna tiders utställningar, än ifrågasätter dem, och med texter som inte bjuder in besökaren i samtalet, blir det sammantagna intrycket att Malmö Konstmuseums utställning är introspektiv och introvert. Det är visserligen viktigt att museer tittar på sina samlingar med kritiska ögon, och det är också ett samtal som behöver hållas i offentligheten. I An Order of Things förefaller arbetet bara påbörjat. Precis som besökaren sa, så är känslan att det är ett arbete som pågår. Frågan är om museer som vill hålla sådana samtal med sin publik och i sin egen verksamhet kanske behöver sänka trösklarna ytterligare, öppna dörrarna vidare och bjuda in, i ord och i handling. En sådan utveckling ser jag fram mot.

Sofie Bergkvist (text och foto)