Sedan utställningen ”Nordbor” öppnade i början av februari finns två konkurrerande stora, påkostade basutställningar om Sveriges historia att beskåda i huvudstaden. Genom en exposé över dryga 150 års utställningshistoria berättar kulturhistorikern Johan Hegardt varför, och kommer med ett förslag på vad som går att göra åt saken.
Tidigare i februari invigde Nordiska museet utställningen Nordbor som handlar om livet i Norden under de senaste 500 åren.1 Varför, kan man undra? För att svara på frågan måste vi börja från början, nämligen 1837 då Bror Emil Hildebrand utnämndes till riksantikvarie. Från fornforskaren Christian Jürgensen Thomsen i Köpenhamn tog han med sig treperiodsystemet till Stockholm och till den lilla museisamling som då fanns. Treperiodsystemet delar in förhistorien i stenåldern, bronsåldern och järnåldern. Systemet var ett brott med en äldre skriftantikvarisk tradition, som smälte samma all historia i ett skrifthistoriskt nu. Treperiodsystemet är istället ett kronologiskt system för förhistorien, det vill säga den skriftlösa historia som föregår historien.
I Stockholmsutställningen 1866 ingår alla nordiska länder. Utställningen är en konsekvens av skandinavismens kollaps i samband med Danmarks krig mot Tyskland några år tidigare. Svenskarna ställde nämligen inte upp. Det är ingen slump att Nationalmuseum öppnar detta år. Även Naturhistoriska riksmuseet invigde sina utökade lokaler på Drottninggatan. Sverige har därmed två nationella museer, ett över kulturen och ett över naturen.
Här finns en del märkligheter, bland annat att Riksmuseet hyser den etnografiska samlingen. Detta är en konsekvens av Vetenskapsakademiens grundande 1739 och mer en slump än ett medvetet val. Nationalmuseum saknar samtidigt den nordiska varianten av etnografi. Det är nu ”Sveriges bäste tiggare” och ur dagens perspektiv en oöverträffad mästare på att dra in forskningsmedel träder in på scenen, nämligen Artur Hazelius, Skansens och Nordiska museets grundare. 1873 öppnar han sin Skandinavisk–Etnografiska Samling på Drottninggatan, strategiskt placerat mellan nationalmuseerna. Etnografi betyder folkgruppers geografiska spridning. Hazelius vet vad han gör. Hildebrands och Hazelius utställningsidéer är startskottet till den utställning som nu, dryga 150 år senare, tagit form på Nordiska museet.
Bror Emil Hildebrand spelade nämligen en avgörande roll när Nationalmuseum skulle utvecklas. Redan 1845 och i samband med att man började diskutera uppförandet av ett nationalmuseum publicerade Hildebrand en promemoria där han uttryckligen hänvisade till Thomsens museum i Köpenhamn. Vad det handlade om var att skapa en tydlig kronologisk vandringsled genom Nationalmuseum och därmed genom historien, vilket också blir fallet.
Nationalmuseum ritades av den tyske arkitekten Friedrich August Stüler, som framför allt är känd för Neues Museum (stod klart 1855) i Berlin. Stülers intention med Neues Museum byggde på den tyska filosofen Hegels komplicerade historiefilosofi, som kan beskrivas som en utvecklingsfilosofi över den mänskliga anden. Neues Museum följer denna andliga utveckling genom en rörelse uppåt genom museet. Exakt samma disposition finns i Nationalmuseum. Det intressanta är att själva trapphuset, i båda dessa museer, spelar en central roll i den historiska vandringen. Dessa båda museer blev på så sätt platser där den mänskliga andens progression, från dess första stapplande steg till dess fulländning, kunde studeras.
På Nationalmuseum inleddes denna historiska vandring på bottenvåningen. Här fanns nämligen Historiska museet. Det första rummet som besökaren trädde in i innehöll följdriktigt den äldre stenåldern. Därefter vandrade besökaren genom historiens olika rum, bronsåldern, järnåldern, med alla sina undergrupper, för att kort besöka Sveriges historiska parentes, nämligen den katolska tiden, och därefter genom det magnifika trappartiet successivt röra sig upp genom historien mot ljusets och bildningens fulländande.
Det skulle inte dröja länge förrän visionen brast. Det finns en rolig karikatyr där Sigurd Curman, dåvarande riksantikvarie, förtvivlat försöker hindra Nationalmuseum från att spricka. Man hade nämligen försökt klämma in allt i byggnaden, vilket var för mycket. Därför blev man tvingad att successivt sprida samlingarna till nya byggnader.
Under tiden har Hazelius framgångar fortsatt. Han har öppnat Skansen och han har grundat stiftelsen Nordiska museet. En ny byggnad är på gång, men Hazelius hinner aldrig se den. Han dör i sitt hem, den Gula villan, på Skansen 1901.
1907 står Nordiska museet klart, men det handlar bara om en del av en betydligt större vision, som dock aldrig blir av.
När museet är klart påbörjas förhandlingar mellan Historiska museet och Nordiska museet. Det gäller att hitta synergieffekter (ett ord som inte användes då) mellan museerna. De kan inte samla på samma saker. Hösten 1919 enas man om att Historiska museet ska samla på föremål från den äldsta stenåldern och fram till Gustav Vasas kröning den 6 juni 1523. Detta innebär också ett ansvar för den katolska tiden, den svenska historiens parentes. Enligt överenskommelsen ska Nordiska museet ansvara för perioden från 1523 och fram till den moderna tiden, i år en tidsperiod av ganska exakt 500 år, därav utställningens undertitel.
Men som sagt, Nationalmuseum spricker och det är dags att knoppa av Historiska museet. En ny byggnad projekteras och den ska ligga så nära Nordiska museet som möjligt. Efter en hel del fram och tillbaka börjar det nya museet att uppföras på Narvavägen. Det ursprungliga förslaget var en strikt funkisbyggnad, som dock omdanades till den medeltida borgliknande byggnad som står där idag.
Ingen hade glömt Bror Emil Hildebrand och när det nya Historiska museet öppnar för allmänheten 1943 har det organiserats systematiskt efter Thomsens treperiodsystem, där varje rum mer eller mindre utgör en period.2 Övervåningen vigs till medeltiden, framför allt till den katolska kyrkokonsten. Den historiska vandringsvägen genom museet finns till och med utstakad på ritningar med pilar. Det gäller att undvika att gå baklänges genom historien. Något sådant kan enbart antikvarier göra. Besökaren passerar således genom stenåldern, bronsålder och järnåldern, med alla sina underperioder. Därefter besöks den historiska parentesen medeltiden en trappa upp. Väl ute ur museet förväntas besökaren fortsätt sin vandring till Nordiska museet. På vägen dit går besökaren över Djurgårdsbron med sina fyra fornnordiska gudar Heimdal, Frigg, Freja och Tor. Bron uppfördes till Stockholmsutställningen 1897.
Nordiska museets portar öppnas och besökaren möter befriaren Gustav Vasa i jätteformat. Nationens historia som pedagogisk vandringsled från dess begynnelse, med andra ord. Historiska museet ansvarar för sin bit och Nordiska museet ansvarar för sin. Tillsammans bildar de ett nationalmuseum över historien. Tydligare kan det inte bli.
Allt var också frid och fröjd (nåja) fram till 2010. Då öppnar nämligen utställningen Sveriges historia på Historiska museet.3 Delar av den gamla vackra katolska utställningen rivs. In läggs en tidsremsa på golvet, med årtal, som besökarna snubblar på. Utan diskussion tar museet på sig Nordiska museets uppgift och skildrar historien från Gustav Vasa fram till mordet på Olof Palme.
Vad jag minns var den interna diskussionen på både Historiska museet och Nordiska museet ganska omfattande och kritik framfördes mot att Historiska museet hade brutit avtalet från hösten 1919. Märkligt nog kan jag inte hitta några texter där denna kritik kommer till explicit uttryck.
Hursomhelst, genom utställningen Nordbor är ordningen med andra ord återställd. Efter 14 år får Nordiska museet sin revanch. I utställningens namn finns också en snygg hänvisning till museets grundare Hazelius. Museet heter som det heter just för att Hazelius var intresserad av hela Norden.
Att ha två parallella utställningar som skildrar perioden från Gustav Vasa till våra dagar är förstås meningslöst, oberoende av vad de olika utställningarna lägger fokus på. Min förhoppning är därför att Historiska museet snarast river utställningen Sveriges historia och istället med emfas engagerar sig i medeltiden och den katolska tiden, så att perioden får sin rättmätiga plats i den svenska historieskrivningen. Därmed skulle man på Historiska museet ta upp ett arbete som påbörjade på 1910-talet, bland annat av den dåvarande riksantikvarien Otto Janse samt återskapa den historiska vandringsleden.
För är det inte just en historisk vandringsled som vi idag önskar oss, en sorts återkomst till den tidigare så föraktade nationsberättelsen? För att en sådan nationsberättelse återigen ska kunna ta form måste Historiska museet i någon mån omgestaltas – och Sveriges historia som sagt rivas. Nordiska museet har med sin utställning bäddat för en sådan berättelse, som vi också verkar vara i stort behov av. Varför skulle vi annars konstant matas med just en sådan kronologiskt strukturerad historia, som exempelvis i Sveriges televisions storsatsning Historien om Sverige?
Johan Hegardt
Vi gör historia betydelsefullt för fler – tillsammans! Historiska museets besökare förväntar sig att se en utställning som omfamnar hela Sveriges historia, skriver museets chef Åsa Marnell i en replik till Johan Hegardt. Läs repliken.
Referenser
Hegardt, Johan. 2015. ”Time Stopped. The Open-air Museum Skansen of Arthur Hazelius.” I: János M. Bak, Patrick J. Geary & Gábor Klaniczay (Eds.). Manufacturing a Past for the Present. Forgery and Authenticity in Medievalist Texts and Objects in Nineteenth-Century Europe. National Cultivation of Culture, vol. 7. Brill.
– 2015. “Historiska museet och dess narrativ.” I: Ett museum måste irritera. Fyra röster om Historiska museet. Historiska: The Swedish History Museum, Studies 24.
Hildebrand, Bror Emil. 1845. Utdrag ur Academiens Protocoller 1844-45. Dagb. för d. 13 Juni 1845. § 125. Bengt Thordemans arkiv. F2:2. ”Föredrag o Anföranden”.
Hillström, Magdalena. 2006. Ansvaret för kulturarvet: Studier i det kulturhistoriska museiväsendets formering med särskild inriktning på Nordiska museets etablering 1872–1919. Linköping Studies in Arts and Science No. 363.
Jonsson, Inge. 2003. Vitterhetsakademien 1753–2003. Stockholm: Kungl. Vitterhets historie och antikvitets akademien.
Norström, Patrik. 2015. ”Ordning–kaos–konflikt: Aktörer på Historiska museet.” I: Ett museum måste irritera. Fyra röster om Historiska museet. Historiska: The Swedish History Museum, Studies 24.
Ruin, Hans & Claudia Lindén. 2017. ”Ett hem att dö i: Hazelius, Skansen och det historiska försvinnandets estetik.” I: Helene Larsson Pousette (Red.). History unfolds: Samtidskonst möter historia. Historiska Museet & Art and Theory Publishing.
- Läs Irène Karlbom Hälls recension i Utställningskritik. ↩︎
- Något som ofta glöms bort är att Historiska museet organiserade en försvarsutställning, under rubriken ”Folk och försvar”, redan 1940. Detta kunde genomföras eftersom museets lokaler var tomma. I princip hela museet togs i anspråk och i taken hängde stridsflygplan. Det blev en dundersuccé med långa köer utanför museet. ↩︎
- Läs Pia Cederholms recension i Utställningskritik. ↩︎
